Den legendariska rallydrottningen Ewy Rosqvist-von Korff

Från början hette hon Ewy Jönsson. Född 1929 är hon bördig från Stora Herrestad utanför Ystad i Skåne, där hennes föräldrar drev ett stort lantbruk med 50–60 kor, hästar, fjäderfä och andra djur. Det berättar hon själv i sin bok Fart från början till slut (1963).

Efter realexamen gick hon på en lantbruksskola där hon förkovrade sig i rationell kreatursskötsel, ett ämne som starkt fångade hennes intresse. Hon började sedan arbeta som assistent till en veterinär och avlade en lägre assistentexamen i veterinärmedicin. Och det var faktiskt denna yrkesinriktning som skulle leda henne in på rallybanan.

En av Ewys viktigaste arbetsuppgifter blev att bistå bönder med transport av tjursperma för insemination av kor. För att kunna förflytta sig snabbt (med den temperaturkänsliga lasten) mellan olika gårdar, var bil ett måste.

Hennes pappa skaffade en Mercedes som dottern fick disponera. Ewy körde dagligen mellan femton och tjugo mil, oftast på grusvägar och ibland över åkrar. Snabba ryck blev en nödvändighet, och den som har färdats på småvägar i södra Skåne vet hur överraskande de kan vara med plötsliga skarpa kurvor. Med tiden blev hon en så driven förare att hon ofta klarade sina rundor ett par timmar snabbare än kollegorna.

År 1954 gifte sig Ewy Jönsson med Yngve Rosqvist, och blev på så sätt del av en familj med passionerade bilförare. Både hennes make och svärfar deltog i rallytävlingar och svägerskan Anita visade sig vara en skicklig kartläsare.

Tillsammans med henne började Ewy Rosqvist tävla i mindre rallyn – med växlande framgång. För att klara detta måste hon ta ledigt från jobbet, och samtidigt själv bekosta den ganska dyrbara hobbyn. Hon tränade mycket tillsammans med sin man, och deltog i övningslopp som arrangerades av KAK (Kungliga Automobilklubben).

Till en början körde Ewy sin egen Volvo 1600, men när hon fick rubriker i tidningarna erbjöd AB Volvo henne kontrakt som fabriksförare. Detta var välkommet eftersom de många ledigheterna från jobbet minskade hennes inkomster. (Dessutom klagade hennes arbetskamrater, som tvingades utföra hennes uppgifter under frånvaron.)

Den första segern kom 1959, när hon kom etta i Midnattssolsrallyt. Därefter bestämde hon sig för att, tillsammans med svägerskan, delta i den europeiska damcupen. För att vinna den gällde det att skaffa sig höga poäng genom att delta i så många rallyn som möjligt, bland det dussintal som arrangerades under året.

Till dessa hörde Monte Carlo-rallyt, det grekiska Akropolis-rallyt, italienska Mille Miglia, finska De tusen sjöarnas rally, samt nämnda svenska Midnattssolsrally.

Ewy Rosqvists värsta konkurrent om damcupen visade sig vara den brittiska rallyföraren Pat Moss. I den inbördes kampen med henne hade Moss ett försprång efter vinster i ett par rallyn där Rosqvist inte hade deltagit. Men svenskan vann De tusen sjöarnas rally samt Norgerallyt, kom tvåa i Polenrallyt och gick därmed upp i totalledning i cupen.

I tyska Baden-Baden-rallyt hamnade Rosqvist på tredje plats medan Moss vann, och därigenom nosade hon på Rosqvists bakre stötfångare i sammantaget. Det brittiska RAC-rallyt skulle bli avgörande.

Tyvärr insjuknade dock Ewy och kunde inte delta i RAC. Vägen till seger låg därför öppen för Pat Moss, men inte heller hon kunde ställa upp i tävlingen. Därmed blev det svenskan som kunde ta emot den europeiska damcupen för 1959, ur furstinnan Grace av Monacos hand.

Ewy Rosqvist blev även europamästare 1960 (delad etta med Pat Moss) och 1961, när hon i överlägsen stil kammade hem hela nio rallyn, och inkasserade två andraplaceringar.

Efter alla dessa framgångar var Rosqvist ett hett namn i rallyvärlden. Hon utsågs till Årets idrottskvinna av Stockholms-Tidningen 1961. Och i slutet av detta år blev hon tillfrågad av Mercedes om hon ville bli fabriksförare i deras stall. Ewy nappade på förslaget och fick så gynnsamma villkor att hon kunde lämna sitt jobb som veterinärassistent.

Anställningen som rallyförare medförde nya inslag i livet. Träning och åter träning blev en del av rutinen. Ewy fick tekniska tips av erfarna kollegor och deltog i strategimöten inför tävlingar.

Hon fick själv utse sin kartläsare och valet föll på Ursula Wirth (1934–2019), som hon tidigare hade tävlat med. Märkligt nog hade Wirth, ursprungligen från Sundsvall, samma yrkesbakgrund som Rosqvist – veterinärassistent. Tillsammans tränade de i en Mercedes 220 SE, en tung bil med en vikt på uppemot två ton.

”Ibland avlöste Ursula mig vid ratten. Hon körde visserligen inte fullt så fort som jag, men lika säkert. Hon är också lika seg och kan uthärda otroliga strapatser”, skriver Ewy Rosqvist i sin bok.

Det nya engagemanget hos Mercedes ledde till mer frånvaro från hemmet, och även konflikter med maken. Så småningom resulterade det i skilsmässa.

”Med tungt hjärta tog jag avsked av vårt vackra hem. Jag inredde en liten våning åt mig i Malmö. Den fick jag dock sällan se, eftersom jag hade åtagit mig en mängd förpliktelser i kontraktet med Daimler-Benz.”

När Rosqvist och Wirth anlände till Argentina hösten 1962 för det stundande GP-loppet väntade ett pressuppbåd på dem. En del trodde att de kvinnliga förarnas deltagande i tävlingen bara var ett reklamtrick. På plats var även Mercedes tävlingsledning, som innefattade Juan Fangio, legendarisk argentinsk formel 1-förare.

Under GP-tävlingen blev han en förtrogen vän till de svenska damerna, och en viktig källa till initierade råd: ”Det farligaste på hela loppet är fåren. Om ett får rusar ut på vägen finns bara en sak att göra. Håll hårt i ratten, gasa och kör rakt igenom. En hård gir i 180 kilometer i timmen betyder slutet för er.”

Under den första av de sex etapperna flaggades bilarna i väg med 10 sekunders mellanrum – Rosqvist och Wirth startade vid tretiden på natten. Färden gick genom mörker i svindlande hastighet, och det började inte ljusna förrän framåt sex på morgonen.

Rosqvist gick i mål vid niotiden och vann till sin stora förvåning etappen efter en genomsnittshastighet på 142 kilometer i timmen. I fortsättningen gick etapperna på dagtid och det blev olidligt hett i bilarna.

Under den andra etappen inträffade två tragiska dödsolyckor som skakade om hela startfältet och alla som följde loppet. En av de förolyckade, Hermann Kühne, tillhörde också Mercedesstallet. Han omkom i en kollision med ett par vildhästar som rusade över vägen. Hans kartläsare chockades svårt, men kunde skrivas ut från sjukhuset efter några dagar.

Rosqvist och Wirth blev mycket tagna av dödsbudet och bestämde sig för att bryta tävlingen. Men de hade återigen vunnit etappen, folk jublade så fort de fick se de blonda svenskorna. Mercedesstallet övertalade dem att fortsätta.

De behöll sitt försprång och ökade på det efter hand. Till slut hade de vunnit alla sex etapper, en bedrift som ingen annan i tävlingens historia hade lyckats med. Mot alla odds hade svenskorna vunnit Argentinas Gran Premio, och fått en sammanlagd tid som slog tvåan med över tre timmar. Dessutom underskred de föregående års rekordtid, som hade satts av en annan Mercedesförare.

Den svenska rally-duon möttes av en oöverskådligt stor och hänförd människomassa som kastade hattar i luften, sjöng och dansade. Reportrar stack fram mikrofoner och tävlingsledningen bjöd in till segerbankett. Att endast 43 av de 286 startande ekipagen nådde slutmålet vittnar om loppets stenhårda karaktär.

De två följande åren ställde Ewy Rosqvist och Ursula Wirth återigen upp i Argentinas GP. De lyckades inte upprepa segern, men knep en hedersam andraplats 1963 och en tredjeplats 1964.

I tävlingen 1963 råkade den svenska duon ut för sitt värsta tillbud någonsin, som så när kostade dem livet. När de närmade sig en järnvägsövergång i 150 kilometer i timmen skymde åskådarskaror sikten, så att de alltför sent såg att bommarna var på väg ner. Rosqvist bromsade med all kraft, men på det lösa gruset gled bilen i hög fart rakt in i bommen som krossade vindrutan – men fick stopp på bilen. Samtidigt rusade ett tåg förbi i expressfart endast tre meter framför kylaren.

Ewy Rosqvist gifte 1964 om sig med baron Alexander von Korff. Han var tävlingschef och en av direktörerna på Daimler-Benz. På så sätt blev hon baronessa, och bosatte sig med von Korff i Stuttgart.

Sin sista tävling gjorde hon 1967, på höjden av sin karriär. ”Min man blev sjuk och bad mig att sluta tävla, innan det var för sent. Jag ville också kunna ta hand om honom”, berättade Ewy i en intervju.

Dessutom lade Daimler-Benz ned sin tävlingsverksamhet. I konkurrens med nya, lättare och starkare rallybilar var Mercedesbilarna för tunga att köra. Hon fortsatte dock att jobba för Daimler-Benz, som ambassadör för biltillverkaren, testförare av nya modeller, och som guide på företagets museum.

På det senare visas förutom en lång rad historiska bilmodeller och tävlingsbilar även Ewys prispokal från Argentinas GP 1962.

När baron von Korff avled 1977 flyttade Ewy Rosqvist-von Korff hem till Sverige. Här blev det en ny romans med den gode vännen Karl Gustav Svedberg, en av direktörerna på bilfirman Philipsons. Paret flyttade in i en lägenhet på Strandvägen i Stockholm och levde där till hans frånfälle 2009.

Under alla år hemma i Sverige har Ewy fortsatt att vara verksam som representant för Mercedes och har deltagit i flera uppvisnings- och veteranbilsrallyn.

Rosqvists och Wirths bedrifter på 1960-talet inspirerade 2008 till spelfilmen Rallybrudar, där huvudpersonen Ulla – spelad av Eva Röse – också inleder rallykarriären som veterinärassistent. Den skånska landsbygden är dock i filmen utbytt mot den värmländska.

Ewy Rosqvist-von Korff är idag 93 år gammal och bor fortfarande i Stockholm.

Publicerad i Populär Historia 12/2021

Björn Waldegård (1943–2014) och Stig Blomqvist (f 1946) är de två svenska rallyförare som har haft störst framgångar inom sporten. De har vunnit var sitt VM-guld, 1979 respektive 1984. VM-guld vinner den som har samlat flest poäng i de deltävlingar, utspridda över hela året, som ingår i WRC (World Rally Championship).
Blomqvist klarade dessutom andraplatsen i WRC 1985. Waldegård vann 19 VM-rallyn medan Blomqvist segrade i 11.

En annan framstående rallyförare var Erik ”Carlsson på taket” Carlsson (1929–2015). Han fick sitt smeknamn efter en avåkning, när bilen rullade runt på taket. Till Carlssons främsta meriter hörde två segrar i det klassiska Monte Carlo-rallyt (1962–63) och tre segrar i brittiska RAC-rallyt (1960–62). Han gjorde även väl ifrån sig i en rad andra internationella tävlingar.

Rallyföraren Tom Trana (1937–91) fick sitt internationella genombrott när han vann RAC-rallyt 1964. Samma år vann han även EM i rally.

Mycket namnkunniga bilförare är också Per Eklund (f 1946) som har kört rally, racing, backe och rallycross, samt Kenneth Hansen (f 1960) som har nått sina största framgångar i rallycross, som körs på en inhägnad bana med omväxlande grus- och asfaltsbeläggning.

I sammanhanget kan även nämnas den internationellt mycket framgångsrika svenska rally-kartläsaren Tina Thörner (f 1966).