Det stora sjöslaget

År 1850 skickade en okänd engelsk köpman ett brev till några affärsmän i NewYork: ”Varför sänder ni inte över en av era så berömda lotsbåtar i New York nästa sommar så att vi kan se vad den duger till mot våra skonare.” Det var så historien om America’s Cup fick sin början. I England hade kappsegling redan hunnit skaffa sig traditioner, årligen arrangerades en mängd regattor. I USA var sporten däremot inte särskilt utvecklad, men bland de mest välbärgade fanns ett visst intresse för kappsegling. New York Yacht Club hade bildats 1844.

Skepparna på lotsbåtarna i New Yorks hamn hade mångårig vana av tävlingsformen, även om det inte handlade om regattor. I stället var själva arbetsplatsen en tävlingsarena: den båt som först hann fram till ett inkommande skepp fick uppdraget att lotsa henne genom hamnen. Tack vare denna ekonomiska morot hade lotsarnas fartyg blivit allt smäckrare och snabbare och ett begrepp i hela segelvärlden. Därför var det naturligt att nyfikenheten i England var stor. Kanske fanns det något att lära av själva konstruktionen? Och då inte bara sportsligt utan främst med tanke på vidareutvecklingen av sjöfartstonnaget.

Brevet från England visades för bland andra John Cox Stevens, ordförande i New York Yacht Club. Det var rätt man för att historien skulle få en fortsättning.

Stevens och hans bröder var inte bara seglingsentusiaster, de var också snillrika affärsmän. ”Vi ska låta bygga en ny båt, som är finare och snabbare än någon av lotsbåtarna, enbart för att klå britterna”, förklarade Stevens som samlade ihop ett syndikat och skrev kontrakt med skeppsbyggaren William H Brown. På dennes varv på Manhattan skulle den nya båten byggas. Konstruktören George Steer fick i uppdrag att rita en skonare, 27 meter lång, med mycket spetsig för och rundad akter. Inredningen skulle vara den bästa tänkbara med polerad valnöt och silkessammet i salongen. Båten skulle döpas till America.

Det var ett i högsta grad märkligt kontrakt som Brown skrev under. Syndikatet fick nämligen inskrivet att man slapp betala och kunde vägra ta emot båten, om inte America visade sig vara snabbare än alla andra engelska eller amerikanska båtar i hennes tonnageklass. Bygget blev alltså en utmaning även för Brown, som var garanterad 30 000 dollar för båten, om han lyckades. Då skulle emellertid America vara klar till den 1 april 1851.

Men bygget blev försenat och detta fick Stevens och hans syndikat att ytterligare dra åt tumskruvarna på den stackars Brown. För att denne skulle komma skadeslös från dröjsmålet krävde syndikatet att America inte skulle bli besegrad av någon annan segelbåt i England, oavsett storlek. Annars skulle man slippa betala henne.

Brown accepterade och fick ytterligare en månad på sig. Men också denna nya tidsgräns missade varvet – men bara med två dagar. Den3 maj var båten klar.

America höll verkligen måttet. I några testtävlingar i USA besegrade hon allt motstånd. Brown hade lyckats, men samtidigt misslyckats med tidsgränsen. Det utnyttjade syndikatet och sänkte priset till 20 000. Brown blev därmed den förste som förlorade pengar på seglingsäventyret.

På tjugo dagar seglade America från New York till Le Havre i Frankrike. Dock Dock Brown, en välkänd lotsbåtsskeppare, stod vid rodret. Man anlände till Europa med stärkt självförtroende – under färden över Atlanten hade man nämligen seglat om samtliga fartyg som man fått inom synhåll.

Bröderna Stevens och de övriga i syndikatet tog ångbåten till Europa och väl där insåg man att den kommande tävlingen i allra högsta grad hade blivit en internationell angelägenhet. Flera amerikaner i hög ställning varnade Stevens för att låta den i tävlingssammanhang oprövade båten segla mot de engelska konkurrenterna. Horace Greeley, redaktör för tidningen New York Tribune, var en av dem: ”Ni har världens ögon på er. Och ni kommer att bli slagna och vårt land skymfat”, skrev han.

Men Stevens stod på sig och seglade America till Solent, kanalen som skiljer Isle of Wight från engelska fastlandet. På kvällen den 31 juli ankrade man upp sex sjömil nedanför Cowes, där Royal Yacht Squadron, som hade lovat att vara värd för America, höll till.

Morgonen därpå, när America skulle segla in till Cowes, dök en av Englands nyaste och snabbaste kuttrar upp. Fartyget hette Lavrock och kom för att eskortera den amerikanska gästen.

Det blev dock inget utslag av sedvanlig brittisk gästvänlighet. Lavrock hade sänts för att testa America. Några månader senare gav Stevens sin personliga skildring av händelsen:

”Vi insåg att vi inte skulle kunna komma undan. Lavrock låg som klistrad intill oss. Vi var lastade med extra segel, med kött, fläsk och bröd tillräckligt för en seglats till Ostindien och låg drygt tio centimeter för djupt i vattnet. Med bankande hjärtan satte vi segel, vinden hade ökat till en bris på 5 eller 6 knop. Efter att ha väntat en stund, så att Lavrock fått ett försprång på knappt 200 meter, satte vi fart i hennes kölvatten. Jag har varit med i många spännande tävlingar till havs och till lands utan att känna ens en hundradel av det ansvar och den ångest, som jag upplevde vid tanken på att bli besegrad av Lavrock i denna utmaning.”

Väl framme i Cowes hade emellertid ångesten släppt. America anlände dit en kvarts sjömil före Lavrock och det amerikanska fartygets lek med den engelska båten i den improviserade tävlingen sände chockvågor genom segelbåtsetablissemanget i England. Vem skulle våga utmana America efter det här?

När America anlänt till England, hade John Cox Stevens förklarat att han var ”beredd på allt, att segla om en pokal av begränsat värde eller ett penningpris på 10 000 guineas”. Men ingen engelsman vågade nu utmana den amerikanska båten. Stevens förslag om vadhållningsseglingar möttes med en total tystnad.

I två veckor seglade Stevens omkring med America utanför den engelska kusten utan att bli inbjuden till någon tävling. På två regattor dök den upp oanmäld, startade långt bakom det övriga fältet, men var ändå klart först över mållinjen. Av konkurrenterna behandlades dock America som luft. Det hela var ytterst pinsamt för den gamla stolta seglarnationen.

Till slut tröttnade Stevens på behandlingen: ”Jag är villig att ställa upp mot vilken båt som helst från Royal Yacht Squadron, kutter eller skonare, bara det blir en tävling.”

I detta läge kunde inte engelsmännen komma undan längre och den 16 augusti accepterade Stevens en inbjudan från lord Wilton att delta i Royal Yacht Squadrons årliga regatta den 22 augusti. Regattan var öppen för alla nationer, men i själva verket var America det enda utländska fartyget. Tävlingsbanan var 53 sjömil, ett varv runt Isle of Wight. Priset var en silverbägare, knappt 70 centimeter hög och med en vikt på 3,7 kilo. Pokalen kallades The Hundred Guinea Cup – det var det pris som en londonfirma hade betalat för den.

Efter det att America fått klartecken för start i regattan fick Stevens äntligen gehör för sitt förslag om vadhållning. En engelsk parlamentsledamot, Robert Stephenson, satte 100 guineas på att hans Titania skulle slå America i en duell båt mot båt över 40 sjömil. Stephenson var från början helt på det klara med att han därmed kastade 100 guineas i sjön. Han visste att han skulle förlora, men föreslog utmaningen för att upprätthålla hedern för engelska seglare. Tävlingen skulle äga rum den 28 augusti.

För historien om America’s Cup var det tur att Stephenson inte hade vågat utmana America tidigare. Det uppstod senare spekulationer om att Stevens hade struntat i regattan, om han fått utmaningen tidigare. Han var nämligen inte särskilt intresserad av att vinna en ful liten pokal. Också The London Illustrated News beskrev regattan som närmast ett försöksheat inför utmaningen mellan Titania och America.

Men intresset för regattan var enormt, det fanns inte ett rum ledigt på Isle of Wight kvällen före seglingen. Femton båtar kom till start, åtta kuttrar och sju skonare, inklusive America. Inga handikapp lämnades trots att storleken varierade från 47 till 392 ton.

Klockan 10 på förmiddagen den 22 augusti small startskottet. America tog det lugnt, men redan efter 90 mi-nuters segling var hon i täten. Klockan 20.37 på kvällen gick hon i mål som första båt med en segermarginal på över åtta minuter (det förekom ingen exakt tidtagning). Tvåa kom tävlingens minsta båt, Aurora.

America hyllades entusiastiskt av den stora publiken och orkestern spelade ”Yankee Doodle”, när hon passerade mållinjen. The Hundred Guinea Cup överlämnades till John Cox Stevens och hans båt, som till och med drottning Victoria hade blivit så nyfiken på att hon gjorde ett studiebesök ombord.

Sex dagar efter regattan besegrade America också Titania med över en timme och Stevens kunde kvittera ut de 100 guineas som vadet gällt. Fyra dagar senare fick han ännu mer pengar i sin hand. Då sålde det amerikanska syndikatet America till en irländare för 25 000 dollar.

Projektet hade alltså gått med vinst; att bygga America hade bara kostat 20 000 dollar och övriga utgifter hade stannat vid 3 750 dollar. Förtjänsten var 1 750 dollar plus en pokal, som var värd 500 dollar. Pengarna gick att dela, men vad skulle man göra med pokalen? Det var den stora frågan, när man väl var tillbaka i New York. ”Vi smälter ner den och gör minnesmedaljer till var och en av oss”, föreslog någon i syndikatet. Men förslaget erhöll ingen majoritet. En obekräftad historia hävdar att pokalen i stället hamnade på en toalett i John Cox Stevens hus på Manhattan. Där stod den och glansen mattades så till den grad att den en dag höll på att åka ut med skräpet, när hembiträdet storstädade. Välputsad och glänsande var den dock, när de kvarvarande medlemmarna av syndikatet den 8 juli 1857 beslöt att donera pokalen till New York Yacht Club i avsikt att den skulle bli en vandrande utmaningspokal i en tävling, som vilken yachtklubb som helst världen över hade chans att vara med i.

Redan den 21 juli 1857 gick New York Yacht Club ut med upplysningar om den nya cupen. Det amerikanska inbördeskriget gav emellertid seglarna i USA annat att tänka på. Först 1870 satte ”seglarkriget” om America’s Cup igång. Och det pågår än i dag.

Fram till 1983 lyckades USA stå emot alla utmaningar. I 132 år var den amerikanska segersviten i America’s Cup intakt. Men i september 1983 seglade Alan Bond hem pokalen till Australien med sin båt Australia II. Den längsta segersviten i idrottsvärldens historia var bruten.

I America’s Cup finns det bara plats för vinnaren. Så har det alltid varit. När skonaren America den 22 augusti 1851 var först över mållinjen i regattan runt Isle of Wight sägs drottning Victoria ha stått på däck på den kungliga båten Victoria and Albert och frågat utkiken vilken båt som kom först. ”America”, svarade han. ”Och vem är tvåa?” undrade drottningen. ”O, Ers Majestät, det finns ingen tvåa.”

Det hela är en myt, en av många kring America’s Cup.

Fotnot. America’s Cup avgörs vart femte år. Nästa tävling äger rum i februari 2000 utanför Nya Zeeland (som vann senast, 1995). I höst sker uttagningsseglingar.

Åke jönsson är författare och före detta sportchef på Sydsvenska Dagbladet.

Att läsa: Keelhauled. A History of Unsportsmanlike Conduct and the America’s Cup Doug Riggs