De tidigaste gravstenarna var anony­ma, men på 1200-talet började man sätta den dödes initialer på stenen. Förändringen berodde dels på att läskunnigheten ökade, dels på den alltmer spridda fruktan för skärselden, vilken krävde förböner för de döda som individer.

Det ansågs finare att begravas inne i kyrkan än på kyrkogården utanför. Den uppenbara nackdelen med dessa begravningar var dock den stank som spreds när de döda ruttnade. Kyrkobegravningar förbjöds därför 1815, men det dröjde ännu några decennier innan de upphörde. Det var nämligen svårt att få ståndspersoner att avstå från sin plats under kyrkogolvet.

Från tiden före slutet av 1600-talet finns få kristna gravvårdar bevarade. I de flesta fall utmärkte bara en liten gräsbevuxen kulle gravplatsen. Små ringkors från medeltiden ser man dock ibland; dessa kan antingen ha utgjort gavlar på sarkofager eller ställts upp för att markera en gravplats. I vissa fall har kors från 1100-talet återanvänts i flera omgångar under 1700- och 1800-talen.

Under medeltiden användes också större ringkors i keltisk stil – en typ som har levt kvar ända in i nutid.

Liggande hällar dominerade under senmedeltiden, men på 1600-talet började de ersättas av stående stenar. På dem avsatte barocken sin förgänglighetssymbolik med timglas, dödskallar och korslagda ben.

Ett sekel senare kom nyklassicimen, som med sina strängare former levde kvar under hela 1800-talet. Romantiken tog över både form och ikonografi från antiken och vanliga former blev stelen, en rektangulär upprättstående sten, obelisken och i någon mån pyramiden. Den nationalromantiska längtan till naturen kunde ta sig uttryck i en avbruten trädstam uthuggen i sten, vilken kunde stå som en sinnebild för den avbrutna livsbanan.

Under den första hälften av 1800-talet var de flesta gravvårdar av trä. Över arbetare och fattiga restes endast ett träkors eller en enkel så kallad dödsbräda. Dödsbrädan har sitt ursprung i den bräda på vilken man bar den döde till kyrkogården. Där ställdes den upp som markering av gravplatsen, och man skrev dit initialer och årtal.

Industrialiseringen medförde att järnkors kunde gjutas i stället för att smidas, och många mekaniska verkstäder startade löpande tillverkning av gjutjärnskors. Grundformen kunde kompletteras med individuella ikoner, men eftersom bruken lånade och kopierade former av varandra förekommer samma varianter i hela landet.

Vid mitten av 1800-talet hade de lokala små stenhuggerierna ersatts av större industriella anläggningar. Dessa tryckte upp beställningskataloger och prislistor, och handelsresande for runt för att erbjuda begravningsbyråerna årets modell.

Romantikens stilideal levde kvar fram till efter andra världskriget då de låga, breda gravvårdarna kom, ofta med ram i samma sten. Strikta föreskrifter om tillåtna höjd-, bredd- och djupmått gjorde att gravstenarna blev likartade.

Numera kan man se att stenarna har minskat i format, i och med att urngravarna har blivit vanligare.

Att läsa: Minnets stigar – En resa bland svenska kyrkogårdar av Hans Hammarskiöld, Anita Theorell och Per Wästberg (2001).

**Publicerad i Populär Historia 11/2006