Årstafrun ger inblick i en dold värld

Samtidigt som Jane Austen skrev sina romaner om livet på den engelska landsbygden, satt en svensk adelskvinna vid namn Märta Helena Reenstierna och förde dagbok på Årsta gård utanför Stockholm.

Hennes penna var minst lika vitter och vass – i nästan femtio år, mellan 1793 och 1839, kan man följa hennes betraktelser: om den barbariska avrättningen av Marie Antoinette, om skålar som höjs till Napoleons ära, om lidandet under 1809 års krig och om både Gustav III och hans ”ovärdige” son Gustav IV Adolf.

Men det kanske mest fascinerande är berättelsen om hennes privata värld, om lata pigor, sturska och fullsupna drängar, lysande fester i stan, vänskapen med Bellman och glada utflykter till Drottningholm. Om allt detta skrev hon i sin omfattande dagbok, en riktig kulturhistorisk guldgruva som renskriven fyller femtusen sidor.

Förutom dagboken bevarade ”Årstafrun” brev och listor där hon skrivit upp namn på kortspel, danser och värdshus. Gulnade ark vittnar om ”De maträtter jag mäst tycker om” och ”Hvad jag sett” – det sistnämnda handlar om kröningar, nöjen och diverse sevärdheter. Och som om detta inte vore nog sparade hon sina egna dikter, arrendekontrakt och inbjudningslistor över dem som bjöds in till herrskapets överdådiga slåtterfester.

Full fogde körde omkull

Julafton 1796 hade Märta Helena Reenstierna en ”elak migraine”, inte bara orsakad av allt besvär hon haft med att få saffransbröd och sviskontårtor färdiga i tid till helgen. Nej, alltid var det någon av gårdens anställda som ställde till det, denna gång var det Årstas fogde.

Bara ett par dagar tidigare hade han kört hennes 63-årige man Christian Henrik hem från tinget i Fittja där en före detta ladugårdspiga ställts inför rätta, anklagad för stöld. I den mörka vinternatten var det inte lätt att se gropar och hinder på vägen, särskilt inte som fogden fått både en och två supar i sig:

”De återkommo klock: half ett om natten, men ganska orolige, ty fogden Berglund, Fähund, som kjörde för dem, af ordsak att han skulle vittna, hade tagit sig ett härligt rus och kjörde således omkull med Täckvagnen på stora Landsvägen, ett stycke hitom Kronan, så att alla fönstren, dörrar, betten och gångjern krossades uti stycken.”

Nåväl, maken hade överlevt olyckan och nu kunde paret tillsammans med sin snart 17-årige son Hans Abraham fira julafton tillsammans i sitt vackra stenhus. I matsalen dukades för festmåltid: en stekt kalkon lades på ett stort fat av ostindiskt porslin, de förgyllda glasen fylldes med vin och snapsar och säkert sjöng man visor som gode vännen Carl Michael Bellman diktat.

Poeten hade dött året före, men i skåpen på Årsta förvarade man både brev och verser som han skrivit till familjens ära. Så blev det julklappsutdelning och Märta Helena fick ”en skön Brillantsring” av sin man medan sonen kunde glädjas åt en promenadkäpp med guldknopp högst upp.

Vägrade köra till stan

Det kunde således ha blivit en lugn och fridsam jul för herrskapet, om inte gårdens drängar tittat för djupt i brännvinskrusen. För redan på juldagen när nya fönster till den sönderkrossade vagnen skulle hämtas uppstod återigen problem orsakade av all dryckenskap:

”Efter en ganska lugn Julafton och en stilla förmiddag, inföll åter en storm uti Huset på det sätt, att Nils som skulle fara till Stan med min mans peruque och tillika hämta fönsteren till Vagnen hem från Glasmästaren, vägrade härtill, och med otidighet svarade H: Abr: att han eij brydde sig om hvad Husbonden befalte utom Stallets skötsel. Anders Kilhberg fick då bud, att spenna för en släda, men denne styrckt af den andres exempel, vägrade ock…”

Den här situationen var inte unik, så här var det allt som oftast på Årsta. På gården stod ingen dräng med mössan i hand villig att följa sin husbondes eller matmors minsta vink. Tvärtom. Det fanns skäl till att Årstafrun kallade sina anställda för det ”infama packet”. Hon skulle ha skrattat gott åt senare tiders föreställningar om pigor och drängar som niger, bugar och säger ”Ja, frun” efter varje befallning.

Det bråkades om huruvida lakanen skulle torkas utbredda på ängens höga gräs eller slängda över krusbärsbuskarna. Och när var egentligen bäst tid att brygga dricka – det kunde väl lika gärna göras i morgon? Var pigorna inte missnöjda över för få frukostströmmingar så klagade de över för lite ledighet.

Örfilar och husaga

Inte var de ärliga heller; när Märta Helena gick in i pigkammaren och lyfte på locken till deras kistor kunde hon hitta både äpplen och deg som de tillskansat sig. När hon fann en undangömd burk med fisksås i pigornas matskåp bestämde hon sig för ett överraskande straff: på kvällen när pigorna öppnade burken var såsen borta och i stället ersatt av ”veritable färsk urin”.

På sin höjd delade Märta Helena ut örfilar som kroppslig bestraffning, annat var det när hennes man blev arg. Christian Henrik gav en liten vallgosse stryk när han inte lyckats rädda kalkonerna undan räven, en berusad skräddare tystades med rapp och när gårdens trädgårdsmästare inte bara var full, utan dessutom hade krossat några drivbänkar, blev han slagen med en käpp ända tills den gick sönder.

I husbondens roll ingick att tukta sina drängar och pigor när de var olydiga eller onyktra, protesterade någon kunde Christian Henrik läsa högt för dem ur ”lagen”, det vill säga Tjänstehjonsstadgan.

Enligt denna skulle man i första hand tala allvar med sitt tjänstefolk, men om ingen förbättring skedde var det aga som gällde. Den skulle dock vara måttlig – ”som uppstudsigheten fordrar” – och fick inte leda till att den olydige blev vanlytt eller ”lemmalös”.

Tvätt i iskallt vatten

Det var inte lätt att vara vare sig herrskap eller tjänstefolk på Årsta. Gårdens tre pigor fick tvätta i den iskalla viken, skura golv, duka, diska, mjölka, spinna och utfodra kor, får, höns och grisar. Oftast hade man tre drängar anställda, en av dem tjänstgjorde som kusk och hade hand om hästarna, en annan var anställd som trädgårdsmästare och en tredje fick göra lite av varje; så, skörda, åka ut på ärenden, snickra och så vidare.

Alla förväntades dock hjälpa till där det behövdes. En klocka högst upp på en av drängstugorna ringde varje morgon klockan sex, då började arbetsdagen; sedan fortsatte den till niotiden på kvällen.

Men tjänstefolket hade inte bara skyldigheter utan också förmåner. När de gifte sig ställde herrskapet till med bröllop och ofta blev de faddrar till drängarnas barn – Märta Helena själv hann bli gudmor åt 76 barn! Och om de små dog och bars iväg till kyrkogården i Brännkyrka var det ”Årstafrun” och hennes man som betalade kista, svepning och begravning. Dessutom kunde Årstas pigor och drängar räkna med att få hjälp med både läkare och medicin när de blev sjuka.

Men det var inte bara tjänstefolket som arbetade på gården, pigornas arbete leddes dagligen av Märta Helena själv. Visserligen skulle hon aldrig få för sig att skura, bädda eller diska – men att slakta en gås, sätta degar och stoppa korv ingick som en naturlig del av hennes arbetsdag. Eller att sitta i timmar och spinna, nysta och väva.

Frun på Årsta var alltså allt annat än en sysslolös adelsdam som satt vid sitt klaver och drömde sig bort – frågan är om sådana någonsin funnits. Kanske är det bara en föreställning vi har om herrgårdslivet förr, en bild lika sann som den om ett nyktert och lydigt tjänstefolk.

Publicerad i Populär Historia 7/2010

Fakta: Årstafruns tragedi

Som 19-åring kom Märta Helena Reenstierna till Stockholm från Småland en septemberdag 1772, alldeles efter att Gustav III vingklippt adeln med sin oblodiga statskupp. Ganska snart mötte hon sitt livs kärlek, den dubbelt så gamle ryttmästaren Christian Henrik von Schnell. Drygt ett år efter första träffen stod hon brud och flyttade in i Årstas praktfulla stenhus invid Årstaviken, strax söder om Södermalm. Nu kunde ett underbart liv som herrgårdsfru ha tagit sin början, ett liv i sus och dus.

Men det verkar nästan som att en förbannelse vilade över Märta Helenas liv. På sin ålders höst summerade hon det som hänt med orden »Vad jag ägt och förlorat. Allt!». Av de fyra döttrar och fyra söner hon födde var det bara ett barn som blev äldre än åtta år. Visserligen var barnadödligheten hög i slutet av 1700-talet – man räknar med att vart tredje barn dog före ett års ålder – men Märta Helenas familj blev extra hårt drabbad.

De två äldsta döttrarna dog av »stryparsjuka», det vill säga difteri, där en beläggning på halsen gör att man kvävs till döds. Sommaren 1789, samma år som franska revolutionen bröt ut, insjuknade hennes åttaåriga son och femåriga dotter i rödsot, dysenteri, en farsot som orsakas av bakterier som finns i dåligt dricksvatten och infekterad mat. Efter bara ett par veckors sjukdom avled de två små barnen i svåra magsmärtor och blodiga diarréer.

En efter en dog de små. Bara ett enda barn av den en gång så stora syskonskaran fick bli vuxen, en son som hette Hans Abraham. Till honom satte föräldrarna allt sitt hopp, men tyvärr blev han inte den tröst och hjälp i tillvaron som de hoppats på – tvärtom. Han valde officersbanan, men tvingades som 23-åring att ta avsked eftersom han misskött sig. Väl tillbaka på Årsta, med tusentals riksdaler i skulder, blev brännvinskruset hans bäste vän. Det kanske värsta i moderns ögon var dock hans förtjusning i gårdens pigor som var allt annat än oskyldiga flirtar.

Hans Abrahams liv blev kort, bara 32 år gammal drunknade han under en skridskotur på Årstavikens is. Då hade »Årstafrun» nyligen blivit änka. De kommande 29 åren levde hon ensam bland sitt »infama pack», det vill säga tjänstefolket. Hon försökte roa sig så gott det gick med böcker, trädgårdsodling och resor till Uppsala och Gripsholms slott. Men hennes stora längtan under alla dessa år var att få uppleva den dag då hela familjen skulle återförenas i himlen.

Publicerad i Populär Historia 7/2010