Syfilis drabbade både folk och furstar

Fortfarande lider miljontals människor runtom i världen av syfilis, den sjukdom som spreds som en löpeld genom 1500-talets Europa. Stora folkgrupper var då i rörelse till följd av instabila politiska och religiösa förhållanden. Soldater, gesäller och pilgrimer bidrog tillsammans med prostituerade till sjukdomens snabba spridning, och alla drabbades – även kejsare och påvar.

Gonorré och syfilis går att bota, berättar det här anslaget från delstaten Alberta i Kanada 1925.

© Provincial Archives of Alberta

Fanns syfilis i Europa före Columbus? Det är en fråga som forskare, uppdelade i två läger, har tvistat om i århundraden. Enligt ”europisterna” har sjukdomen sedan urminnes tider förekommit här. Som stöd för sin uppfattning hänvisar de till olika skriftliga dokument, men också till skelettförändringar.

I drottning Johanna I:s av Neapel bordellförordning från mitten av 1300-talet finns en sats om ”renlighet” som ibland anförs som belägg för syfilis existens här före 1493. Likaså anses bl a Moseböckerna och Ordspråksboken, ett protokoll i den franska staden Dijons domstol och en text i Worms sjukdomsnotiser påvisa att syfilis var känt i Europa långt före medeltiden.

Syfilis uppkomst och spridning

Ett par till synes värdefulla dokument härrör från Danmark, det ena enligt uppgift från 1430-talet med två recept mot ”mal franzoso” (franska sjukan). Det andra är en notis i Roskildes Aarbog från 1483 om två sjukdomsfall.

Inget av dessa dokument tillmäts dock något avgörande värde av ”amerikanisterna”. Könssjukdomar fanns naturligtvis, men inte syfilis, utom möjligen i något enstaka fall, menar de. Och de skelettförändringar som upptäckts, exempelvis i stenåldersfynd från Frankrike, har alla visat sig kunna härröra från andra sjukliga förändringar i ben och skalle. Inte heller undersökningar av egyptiska mumier har visat någon säker syfilis, men väl andra skelettsjukdomar.

Undersökningar av benrester, speciellt kranier hos sydamerikanska mumier, har visat att syfilis har haft stor spridning över hela Sydamerika långt före européernas ankomst.

Men var uppkom sjukdomen? Ryska forskare hävdar att syfilis härstammar från forntida folkstammar i Sibirien som i olika omgångar vandrade över det då torrlagda eller mycket smala Berings sund. Amerika anses ha blivit koloniserat för högst 40 000 år sedan, kanske så sent som för bara 10 000 år sedan. Är syfilis ”importerad” dit så förlorar sig antagligen dess ursprung i ett mycket avlägset asiatiskt fjärran.

Hur det än förhåller sig med syfilis uppkomst och spridning så står det helt klart att dokument och skelettförändringar i Europa från 1400-talets allra sista år talar ett språk som ingen kan missförstå.

Columbus styrman blev sjuk

Efter Columbus och hans manskaps återkomst från den första amerikaresan utbröt en ny egendomlig sjukdom. Enligt uppgift visade den sig först hos förste styrman Pinzon på hemresan från Hispaniola (så kallade man den av Columbus upptäckta ön Haiti). Sjukdomen yttrade sig som ett icke smärtande sår på de yttre genitalierna, men försvann snart. En tid därefter fick de drabbade även utslag i munnen och sedan variga och frätande sår på benen och andra kroppsdelar.

Läkarna stod handfallna inför den nya farsoten som varken stämde med någon av de sjukdomar som mästarna Hippokrates, Aristoteles och Galenos hade omtalat, eller med någon som de själva hade sett tidigare. Den spanske läkaren Rodrigo Dias de Isla skrev utförligt om ”en hittills okänd, osedd och icke beskriven sjukdom som på ett fasansfullt sätt uppenbarat sig”.

I samtida litteratur kan smittans frammarsch genom vår tidigare ej smittade världsdel följas steg för steg från dess första härdar i Spanien kort efter Columbus landstigning i Palos, hans vistelse i Sevilla och uppehåll vid hovet i Barcelona.

Den främsta orsaken till den oerhört snabba spridningen blev det fälttåg som den unge franske kungen Karl VIII företog mot Neapel 1494–95. Hans armé, som räknade drygt 30 000 man, var sammansatt av trupper av olika nationaliteter, bl a spanjorer.

Den tidens lägerliv med utsvävningar omväxlande med krigets strapatser och där prostituerade kvinnor gick från den ena sidan till den andra skapade förutsättningar för en snabb spridning från redan smittade soldater till de övriga härarna. Smittan fanns snart även innanför Neapels befästningsmurar och det berättas hur försvararna ”slutligen drevo ut sina skökor och kvinnor med våld ur fästningen under förevändning att livsmedlen tagit slut. Och fransmännen, som grepos av medlidande och betvangs av deras skönhet, togo sig an dem.”

Tillståndet i den franska hären blev snart så katastrofalt att Karl VIII våren 1495 måste ge upp alla planer på belägring och under stora svårigheter ta sig tillbaka genom Italien, varvid hans från början stora armé sönderföll i laglösa band som spred sig i Frankrike, Schweiz, Tyskland, Nederländerna och Polen. Överallt förde man med sig den ”napolitanska sjukan”, som sedan kallades ”den franska” eller ”fransosen” i hela Europa – utom i Frankrike. Där fick den namnet ”spanska kopporna” eller ”italienska sjukan”. Turkarna kallade den ”de kristnas sjukdom” och de kristna i sin tur kvittade ofta med att kalla den ”turkarnas sjuka”.

Sillfisket orsakade spridning

Det framkom att smittspridningen vid denna tid särskilt hårt drabbade de västra götalandskapen och inte minst det folkrika Västergötland. Trafiken över kuststäderna har troligen spelat stor roll, men en annan speciell omständighet bidrog, nämligen den bohuslänska sillen. Under den andra hälften av 1700-talet hade Bohuslän en av sina stora sillperioder, den längsta och rikaste någonsin. Det vållade något av en folkvandring; massor av människor gav sig iväg till detta bohuslänska Klondyke. Till stor del var det arbetare i jordbruket som använde den del av året då de inte behövdes i det näringsfånget till att göra sig goda inkomster i sillsalterier och trankokerier som nu växte upp överallt utefter bohuskusten. Från alla håll och kanter kom också mer eller mindre löst folk.

Med dessa s k vandringsarbetare och sillkörarna, de som fraktade havets guld inåt landet, följde även syfilis och spreds i ökad grad i de västliga landskapen. Denna orsak till spridningen hävdas uttryckligen och med konkreta uppgifter av tjänsteläkarna i de västsvenska länen. Collegium Medicum sammanställde en förordning med innehållet att ”handelsvästgötar, månglerskor, gesäller och annat flyttande folk” skulle medföra sundhetsbevis vilket skulle förnyas varje kvartal, och att detta i synnerhet borde iakttagas vid sillsalterierna kring Göteborg och i den bohuslänska skärgården. Det framhölls att ”hemresande sillsaltare” var särskilt farliga bärare av den veneriska smittan.

Trodde gonorré var förstadium

Tyvärr hade läkarna i början gjort sig skyldiga till ett olyckligt misstag. De utgick från att det bara fanns en venerisk sjukdom, syfilis. Den andra som man kände till redan under antiken, gonorrén, betraktades nu bara som ett symptom eller ett förstadium till syfilis. De delvis mycket verksamma kurer mot gonorré som framför allt arabiska läkare hade kommit fram till eftersattes. Så snart någon misstänktes för att ha gonorré fick personen i fråga undergå kvicksilverkurer, det vanligaste medlet mot syfilis i fyra sekler. Otaliga människor fick svåra följdsjukdomar genom denna felaktiga behandling och gonorréns enorma utbredning i Europa kan tillskrivas detta misstag.

De veneriskt sjuka dominerade helt på lasaretten och utgjorde under hela 1800-talet mer än hälften av alla som vårdades på landets lasarett och kurhus. Efter hand antogs allt fler av Collegium Medicums tidigare avslagna förslag om undersökning av riskgrupper och smittskyddsåtgärder.

Med städernas starka tillväxt under 1800-talet hade prostitutionen ökat kraftigt och blivit den stora smittkällan för veneriska sjukdomar. Många barn föddes med syfilis, och en betydelsefull insats inom syfilidologin gjordes av läkaren Edward Wilhelm Welander som i slutet av århundradet inrättade hem för barn med medfödd syfilis, ”Welanderhemmen”, som även fick efterföljare utomlands.

De åtgärder samhället dittills hade vidtagit för att bekämpa könssjukdomar var huvudsakligen riktade mot kvinnliga smittbärare, den s k reglementationen, som innebar övervakning genom polismyndighet och tvångsbesiktning av tjänsteläkare. Mannen sågs inte som smittbärare på samma sätt.

Så småningom uppstod en opinion mot att endast kvinnor betraktades som smittorisker och berördes av reglementationen. Debatten växte sig allt starkare, men den ensidiga förordningen kom ändå att gälla till ett par decennier in på 1900-talet. Först med en lag 1919, kallad ”lex veneris” i dagligt tal, fastslogs att varje person som var behäftad med könssjukdom i smittsamt skede var skyldig att låta behandla sig av läkare och underordna sig de föreskrifter som anbefalldes. Läkarna i sin tur var skyldiga att anmäla varje fall och försöka uppspåra smittkällan för behandling. Den som var medveten om sin sjukdom men likväl utsatte annan person för smittorisk kunde dömas under strafflagen. Dessutom skulle viss upplysningsverksamhet bedrivas.

Efter lagens genomförande kunde en avsevärd nedgång i könssjukdomar, främst syfilis, konstateras – frånsett under andra världskriget, då såväl syfilis som gonorré visade en kraftig ökning.

Fakta: Smittade av syfilis

Många historiska gestalter drabbades av syfilis. Här är några av de mest kända fallen, från 1500-tal till 1900-tal.

Henrik VIII (1491–1547, engelsk kung. Syfilis lär ha påverkat såväl hans mentala som fysiska tillstånd. Arvet från fadern, medfödd syfilis, grusade dottern Maria I Tudors (1516–58) förhoppningar om en egen arvinge.

Ludvig XIV (1638–1715), fransk kung. Hans giftermål och kyrklighet hindrade honom inte från att ha en mängd älskarinnor. Samtliga, liksom han själv, var smittade av syfilis.

Peter den store (1672–1725), rysk tsar. Karl XII besegrade han vid Poltava. Syfilisen kämpade han mot till sin död.

James Cook (1728–79), engelsk upptäcktsresande. Han besegrade skörbjuggen på sina fartyg genom att låta surkål och malt ingå i manskapets kost, men hade inget att sätta emot sin egen syfilis.

J W von Goethe (1749–1832), tysk skald. Led liksom sina poetkollegor John Keats (1795–1821) och Charles Baudelaire (1821–67) av syfilis. Om och i så fall hur det påverkade deras diktning är omstritt.

Napoleon Bonaparte (1769–1821), fransk kejsare. Det har spekulerats mycket om vad han dog av. Men hans syfilis lär inte vara orsaken.

Ludwig van Beethoven (1770–1827), tysk tonsättare. Efter lysande framgångar i 40-årsåldern drog han sig tillbaka på grund av tilltagande dövhet – och syfilis.

Paul Gauguin (1848–1903) fransk konstnär. Efter 1887 levde han mest i tropikerna där han avled av syfilis.

Randolph Churchill (1849–95), engelsk politiker. Far till Winston. Lämnade oväntat parlamentet 1886 och sökte därefter bot för sin allt svårare syfilis.

Karen Blixen (1885–1962), dansk författarinna. Hon var under åtta år gift med friherre Bror von Blixen-Finecke, och sade själv sarkastiskt att det enda hennes make givit henne var ett adelsnamn och syfilis.

Alphons ”Al” Capone (1897–1947), amerikansk gangsterledare. Efter frigivning från fängelse levde han på 1940-talet tillbakadraget tills syfilis blev hans död.

Publicerad i Populär Historia 2/1995