Hieronymus Bosch skildrade frosseri i sin målning »De sju dödssynderna och de fyra sista tingen», omkring år 1500. 

Historiska dieter – ständig oro för fetma

Så här års är det många som lägger om sina kostvanor och börjar träna för att komma i form till sommaren. Att försöka bli smal är dock inget nytt påfund. Redan under antiken försökte man gå ner i vikt genom att följa särskilda dieter.

5 januari 2019 av Magnus Västerbro

I en bok utgiven i Stockholm 1642 kan följande läsas: "Många hava ätit sig ihjäl, men den som måttlig är, han lever dess längre.” Författaren som citeras, något moderniserat, är Andreas Sparman, drottning Kristinas livläkare. Hans verk Sundhetzens speghel, behandlar vägen till ett hälsosamt liv i allmänhet, där kosthållning bara är en del. 

Men hur man ska äta, och vad man ska äta, återkommer Sparman till i flera uppmaningar. ”Ät inte för mycket, vad du än gör”, skriver han, ”även om maten är god, och serveras i många rätter, se till att du tar för dig med måtta. Och ät inte för ofta, utan bara då du verkligen känner hunger – annars riskerar din kropp att bli obekväm och tunger.” 

Med andra ord: i en tid då Sverige var inbegripet i det trettioåriga kriget, och stora delar av allmogen levde ett hårt och utsatt liv, fanns det samtidigt anledning att oroa sig för de människor som man tyckte åt alldeles för mycket.

Hippokrates om fetma

Ibland sägs det att den motvilja mot fetma som ofta präglar vårt nutida samhälle är ett modernt fenomen. Enligt resonemanget skulle fetma i äldre tider ha varit en slags statussymbol, ett bevis på framgång. Men oron för överätandet och dess följder har djupa rötter, vilket citatet från Sparmans bok visar. Hans skrift går dessutom tillbaka på betydligt äldre uppfattningar, från den antika världen.

Redan Hippokrates (cirka 460–370 f Kr), ”läkekonstens fader”, skrev på 300-talet om problemet med fetma. Enligt honom ledde den inte bara till sjukdom och för tidig död, utan var även ett tecken på en slags själslig svaghet. En fet man ansågs lat och dum – helt enkelt omanlig. Det var uppfattningar som verkar ha varit vanliga under antiken. 

Därför menade man att överviktiga människor måste skaffa sig en ny diaita, ett ord som gett upphov till vår tids ”diet” och inte bara syftade på en kortvarig kur, utan snarare handlade om en grundläggande förändring av livsföringen.

Tysk reklam från 1909 med bild före och efter diet.

© Mary Evans/IBL

Viktminskning genom kräkningar

Men precis som många av dagens dietgurur förespråkade Hippokrates även en kortsiktig lösning, åtminstone till att börja med, för att patienten skulle komma igång med viktnedgången. Hans program skulle tillämpas i fyra veckor; den fete uppmanades att varje dag gå långa sträckor, gärna direkt efter maten. Även löpning kunde vara bra, särskilt om det kombinerades med framkallade kräkningar, vilket var en återkommande rekommendation under denna tid. 

Men Hippokrates hade även synpunkter på vilken slags mat man skulle äta. Frukosten ska man aldrig undvika, menade han, men den ska vara lätt. Rätterna bör sedan vara ”mjuka”, det vill säga lätta att svälja, men utan såser, och grönsaker bör ätas i stora mängder. Utöver detta föreskrev han också massage, bad i ljummet vatten samt drickande av vatten blandat med vinäger.

Många av de klassiska författarna ägnar rejält med utrymme åt att varna för fetma, som uppenbarligen var ett relativt vanligt problem i den antika världen, åtminstone i vissa miljöer och under vissa tider. 

Sokrates: övervikt hot mot samhället

Ett exempel, som medicinhistorikern Louise Foxcroft nämner i sin bok Calories & Corsets – a history of dieting over 2 000 years, är filosofen Sokrates, som själv var rejält överviktig. Det hindrade inte att han ansåg att den starka lusten efter mat var lika skadlig som överdriven girighet, och därmed kunde leda till splittring i samhället, på sikt till och med till inbördeskrig. Om människors aptit var starkare än deras självkontroll hotades alltså inte bara den enskilda människan, utan själva samhällskroppen.

Den grekiske historiken Plutarkos, läkaren Galenos och filosofen Plotinos, varnade alla för fetman och dess konsekvenser. Det stoiska livsidealet sammanfattade det hela: måttfullhet, balans och självkontroll sågs som vägen till ett gott liv.

Under den kristna eran förstärktes stigmatiseringen av den feta kroppen ytterligare. Frosseri förklarades vara en av de sju dödssynderna, och en särskilt problematisk sådan eftersom det var en synd som syntes på långt håll – en fet människa visade tydligt genom själva sin uppenbarelse hur mycket han eller hon hade vänt sig bort från Gud.

Den engelske kungen Henrik VIII blev med tiden allt fetare, vilket han hånades för.

© Royal Collection

Fetma omanligt och tecken på svaghet

Under de kommande århundradena fortsatte skribenter att komma med råd om vilka dieter som skulle ge ett sunt liv – och rekommendationerna var ungefär desamma som under antiken. Mycket motion och kontrollerat ätande, kombinerat med kräkningar eller lavemang (vilket läkaren och filosofen Avicenna rekommenderade på 1000-talet e Kr) för att få bra fart på viktnedgången under inledningsfasen.

Men det riktigt stora uppsvinget för kostrådgivningen kom på 1500-talet, efter boktryckarkonstens intåg. I själva verket var böcker med råd och tips om hur man ska leva hälsosamt och gå ner i vikt bland de första riktiga storsäljarna på Europas nya bokmarknad. Gång på gång upprepades de antika författarnas uppfattning – fetma ledde till sjukdomar, men var också ett tecken på intellektuell och moralisk svaghet.

Pondus och fylliga kvinnor

Den ideala kroppstypen under denna tid var inte alls lika smal som i dag, vilket många dåtida porträtt visar. Statsmän kunde ha en rejäl kroppshydda som tecken på pondus, och konstnärer som Peter Paul Rubens målade fylliga kvinnor. Men att bli riktigt överviktig var något helt annat, vilket starkt fördömdes. Det fick till exempel den engelske kungen Henrik VIII uppleva mot slutet av sitt liv, när han hånades för sin massiva kroppshydda.

Så utbrett ansågs problemet vara att den engelska riksdagsledamoten John Hales i mitten av 1500-talet uttryckte sin oro över den ”fetmans farsot” som han ansåg hemsökte England, och som enligt honom hade krävt fler dödsoffer än såväl ”svärd som pest”.

Andreas Sparmans tid

När så Andreas Sparman skrev sin bok i Sverige på 1640-talet gjorde han det i en tid då flera olika ideal möttes och utmanade varandra. Vid adelns middagar fanns ett överdåd, där gärna tjugo eller trettio rätter skulle ätas. Och på liknande sätt fanns en tradition av att äta tung och stabbig mat hos den svenska allmogen – en dåtida kommentator slog fast att en rejäl svensk äter lika mycket till frukost som en italienare under en hel dag. 

Å andra sidan fanns det kyrkliga och klassiska idealet som talade om måttfullhet, och där fetma fortsatte att ses som ett tecken på svaghet.

Carl von Linné förespråkade ett »naturligt levnadssätt» och gav 1733 ut Diaeta naturalis. Han höll även populära föreläsningar i ämnet under sin tid som professor vid Uppsala universitet.

© Uppsala universitetsbibliotek & örebro universitet

Linnés Dietetik

Det klassiska synsättet återkom hos Carl von Linné som på 1700-talet höll föreläsningar om hur man borde leva för att behålla hälsan. Dessa gavs efter hans död ut i verket Dietetik. Det är en spretig text, men i kärnan finns återigen kravet på måttfullhet, kombinerat med en uppfattning om ”naturlighet”. 

Människan är rent fysiskt släkt med djuren, konstaterar Linné, och bör därför lära av deras självklara kosthållning. ”Ät som en katt och drick som en hund, så får du lefwa mången stund”, heter det i en formulering.

Nytt matideal på 1700-talet

Idéhistorikern Gunnar Broberg har skrivit om hur ett nytt ideal växte fram i Sverige efter stormaktstidens fall. Barockens överdåd försvann, och därmed även det tunga köket. Om 1600-talets dröm var överdåd så skulle man på 1700-talet vara lättare, nättare – snarare gourmet än gourmand. Samtidigt fortsatte fetman att vara ett problem. 

Axel von Fersen sägs ha förfasat sig när han år 1794 kom tillbaka till Sverige från Frankrike och såg hur mycket svenskarna åt, och hur feta de var. Året därpå diktade poeten Anna Maria Lenngren om den fete mannen som slukar kaviar, karpar och ostron – ”stinn och fräck” och därför ”förgås av hull och späck”.

Hur skulle man då undvika detta? Författaren Johan Henrik Kellgren beskriver i ett brev från 1786 hur han under ett besök hos brodern är noga med att äta ”måttligt och gott” av färskt smör, ost, fisk, grönt, harar, kycklingar och änder. Dessutom lägger han sig tidigt, klockan tio, går upp redan klockan sex, och rider varje dag. Han lever helt enkelt enligt det klassiska, balanserade idealet, och är tydligt stolt över det.

William Bantings viktminskning

År 1863 publicerades en epokgörande bok, som bara tre år senare översattes till svenska. Det var ett häfte skrivet av amerikanen William Banting, som berättade om hur han tidigare varit så fet att han inte kunde knyta sina egna skor. Men genom att följa en sträng regim, som en läkare föreskrivit, hade han lyckats bli smärt och slank. 

Dieten innebar ett totalt förbud mot mjukt bröd, fett, mjölk, socker, öl och potatis. Istället åt han kött, fisk, grönsaker, skorpor, samt drack rikligt med vatten och några glas vin varje dag.

Efter kurens slut var Banting förändrad, och hade fått vad han längtat efter – en kropp som han inte behövde skämmas för, passande för en väluppfostrad gentleman. Den svenske läkaren Edward Edholm, som låtit översätta hans berättelse och blev känd som sin tids främste dietläkare, beskrev utförligt vad som händer med en kropp som blir för överviktig: 

"Harmonien mellan de olika kroppsdelarna försvinner, musklerna inbäddas i ett bolster av fett, de smäckra och likväl afrundade konturer, som utgöra helsans och skönhetens pregel, öfvergå småningom till osymmetriska och klumpiga proportioner.”

Övervikt spreds under 1800-talet

Citatet är hämtat från etnologen Fredrik Nilssons bok I ett bolster av fett, som ger en fascinerande bild av dietrörelsens framväxt på 1800-talet. Där visas tydligt hur problemet med övervikt och fetma spreds till nya befolkningsgrupper i takt med det borgerliga samhällets framväxt under 1800-talet, vilket gjorde att de gamla föreställningarna om fetma som ett tecken på föraktlig svaghet nådde allt fler. Bantings häfte blev stilbildande, och hans namn kom att bli ett verb på svenska – att banta heter det ju än i dag.

Under det sena 1800-talet fanns ett stort antal olika metoder som alla sade sig kunna lösa överviktens problem en gång för alla. Den amerikanske pastorn John Harvey Kellogg, i dag mest känd för sina cornflakes, var en tidig förespråkare för hälsosam kost. 

Arne Waerland och Hälsoförbundet

I Sverige blev även tankar om nyttan av vegetarianism – gärna råkost – så sakta populära en bit in på 1900-talet framförallt genom Arne Waerland (1876–1955), som grundade en förening som är verksam än i dag under namnet Hälsoförbundet.

I samband med införandet av allmän värnplikt i Sverige kring sekelskiftet 1900 beskrevs en ökande övervikt hos unga män som ett samhällsproblem. Det svenska folkets hälsa och styrka ansågs hotat av fetman, som sågs som ett resultat av att så många människor hade lämnat ett traditionellt liv på landet och nu trängdes i städer där de rörde sig för lite och åt för mycket. 

Rädslan för den feta kroppen kopplades på så vis samman med en rädsla för det moderna, skriver Fredrik Nilsson i sin bok.

En tidig förespråkare för hälsosam kost var den amerikanske läkaren John Harvey Kellogg. År 1894 började han tillverka majsflingor, cornflakes, som hälsokost. I marknadsföringen sades produkten bidra till hälsa och skönhet. Reklam från 1933. 

© Alamy/All over press

Den slanka kroppens era 

Under första världskriget, med den livsmedelsbrist som då rådde, blev problemet snart det motsatta. ”Svenska folket magrar. Endast Nordiska kompaniet har feta kunder”, som Dagens Nyheter skrev år 1917. 

Efter kriget väntade dock nya tider igen. Det var då, på 1920- och 30-talen, som den västerländska människan en gång för alla tog steget in i en ny tid – "den slanka kroppens era", som Louise Foxcroft kallar den. Kanske skulle man kunna säga att det var under denna period som även en mindre övervikt stigmatiserades. Det tabu som tidigare funnits kring den riktigt feta kroppen utsträcktes nu även till dem som bara hade några extra kilon. 

Detta skedde i takt med att allt fler människor fick möjlighet att äta mer än de behövde. Utvecklingen tog fart på allvar under åren efter andra världskriget, då antalet feta och överviktiga steg snabbt. Och inte bara i västvärlden – den fetmaepidemi som John Hales tyckte sig se i England på 1500-talet hade nu blivit till en global farsot.

LCHF liknar Bantings diet

På 2000-talet frodas dietindustrin starkare än någonsin. De olika kurerna slåss om kunderna. Vissa – i Sverige företrädda av den så kallade ”fettdoktorn” Annika Dahlqvist – menar att fettrik mat är bästa vägen till en sund kropp. Detta bland annat för att en sådan kost anses ge en snabbare mättnadskänsla, vilket begränsar risken för att man ska äta för mycket. På senare år har annars dieter som LCHF (low carbohydrate, high fat – lite kolhydrater, mycket fett), som i viss mån påminner om vad Banting en gång föreslog, fått allt större spridning.

Ingen av dessa dietläror har dock kunnat göra något åt det faktum att drygt 14 procent av svenska folket i dag har ett BMI (body mass index) över 30, vilket räknas som fetma med risk för allvarliga hälsoproblem. Vidare beräknas cirka 45 procent av alla män och 29 procent av alla kvinnor vara överviktiga.

Extra lager av fett

Läkaren Stephan Rössner, som varit ledande inom svensk viktforskning sedan 1960-talet, konstaterar i en intervju att denna utveckling egentligen inte borde vara förvånande. Historien visar att en ganska stor andel av alla människor kommer att väga för mycket så fort det finns förutsättningar för det. Våra kroppar är gjorda för att lägga på sig extra lager av fett, att ta av i svårare tider. 

När vi nu dessutom ständigt omges av lockande matvaror, med mycket av det fett och socker som kroppen så gärna vill ha, och dessutom lever i en kultur som på många sätt uppmuntrar och hyllar ätandets njutning, är det inte underligt att många inte klarar av att stå emot frestelserna. Att vi sedan har skilda genetiska förutsättningar när det till exempel gäller ämnesomsättning bör givetvis också beaktas.

Mirakelmediciner mot övervikt

Under de senaste decennierna har läkare försökt hantera detta genom att ta fram mirakelmediciner mot övervikt. Olika medel har prövats för att motverka driften att äta, men inget har gett särskilt bra resultat – i varje fall inte utan mer eller mindre allvarliga biverkningar.

Vad återstår då att göra? För Stephan Rössner är en sak säker – en kortsiktig diet är ingen lösning. För problemet med sådana är att människor i allmänhet inte klarar av att följa dem särskilt länge. Efter två–tre år har de flesta som följt en diet återgått till sin ursprungliga vikt. ”Fetma är en kronisk sjukdom”, som Rössner uttrycker det.

Vad det handlar om är därför att man antingen måste ge upp försöken att gå ner i vikt och acceptera sin kropp som den är – eller gå tillbaka till den ursprungliga innebörden i det grekiska ordet diaita, och skapa sig ett nytt sätt att leva, där man äter måttligt och rör sig regelbundet. Och fortsätta med det livet igenom.

Publicerad i Populär Historia 1/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också