Fysisk fostran

Flera undersökningar visar att svenska skolbarn blivit tjockare och orkar mindre än tidigare generationer.

Vårt moderna samhälle inbjuder till ett bekvämt och stillasittande vardagsliv, med bilen, datorn, rulltrappan och fjärrkontrollen som självklara inslag. Och ju mindre barn rör på sig i skolan, desto sämre är det med aktiviteten på fritiden.

Frågan är om något skolämne varit mer omdiskuterat än skolgymnastiken. Debatten är ständigt pågående. Namnbyten och många förändringar under åren vittnar om ett ämne som det bollats flitigt med. Redan när folkskolan infördes i mitten av 1800-talet var de fysiska aktiviteterna omtvistade.

I folkskolestadgan från 1842 står det att skolbarnen ska ges undervisning i ”enkel gymnastik”. Gymnastik förekom i större städers folkskolor, men sällan på landsbygden. Det ställdes inga direkta krav på den undervisande läraren och lokalerna – om det nu ens fanns några – var i regel mörka och trånga. Intresset för skolgymnastik var svagt, både hos statsmakterna och folk i allmänhet.

– Det var svårt att få föräldrarna att överhuvudtaget skicka sina barn till skolan. Att hålla på med kroppsövningar sågs ofta som något helt onödigt.

Det säger Pia Lundquist-Wanneberg, doktorand i historia vid Idrottshögskolan i Stockholm. Hon arbetar med en avhandling om ”ungdomsskolans fysiska fostran från 1919 till 1962”.

Skolgymnastiken blev mer styrd längre fram under 1800-talet. Den skulle delvis fungera som förebyggande sjukgymnastik, men också som en förberedelse inför pojkarnas värnplikt. I ett riksdagsförslag från 1861 framhölls det hur viktigt det var med krigsförberedande övningar i skolan. Pojkarna fick öva sig i truppmanövrar, löpning, fria språng, klättring samt vändningar och marscher ute på skolgården. Brottning och redskapsgymnastik fick de ha i klassrummen.

Det gled även in sociala frågor i debatten om skolgymnastiken. De fattiga människorna i samhället ökade i antal, vilket bland annat medförde lösdriveri, alkoholism och osedlighet. Samtidigt kom det mörka rapporter från engelska arbetarstadsdelar som oroade det svenska etablissemanget. Fysiska kroppsövningar i skolan ansågs vara ett sätt att hindra att det blev en moralisk upplösning hos folket.

Efter 1870 började det militära inslaget att krympa och linggymnastiken (uppkallad efter Pehr Henrik Ling, se separat artikel på nästa uppslag) tog över alltmer. Den skulle leda till kroppslig harmoni och råda bot på svenska skolelevers skavanker. En undersökning från 1880-talet visade att 40 procent av eleverna led av långvariga sjukdomar som ”bleksot, nervositet, ryggradskrökning och hämmad kroppsutveckling”. Orsakerna ansågs vara för mycket stillasittande och intellektuell överansträngning. År 1897 infördes hälsolära på schemat och de första skolläkarna började knacka i elevernas ryggar.

Kring sekelskiftet 1900 tog diskussionen om skolgymnastiken fart på allvar. I Aftonbladet fördes en halvårslång debatt, som till och med fick internationell spridning genom inlägg från bland annat Danmark och Tyskland. Några tyckte att tävlingsidrott fick för stort utrymme och hade negativ påverkan på ungdomens moral. Andra svarade med att linggymnastiken helt enkelt var för stel och tråkig. Lings försvarare hävdade att det i så fall berodde på lärarens felaktiga metoder och på elevernas ”veklighet, bekvämlighet och nöjeslystnad”.

I läroplanen 1919 kallades skolgymnastiken ”gymnastik med lek och idrott”. Ett pedagogiskt nytänkande hade växt fram, där Lings läror fick allt hårdare konkurrens.

Lek och idrott kopplades till rörelseglädje och livslust, till skillnad från de tidigare hårt disciplinpräglade övningarna. Här hade idrottsrörelsens utveckling och den succéartade stockholmsolympiaden 1912 sannolikt en stor inverkan. Skolans auktoritära ton skulle nu också mjukas upp. Folkskolan sågs inte längre bara som en fattigskola där arbetarklassens barn stuvades undan och disciplinerades.

När det gäller aktiviteterna blev ringlekar vanligt för de mindre barnen. Lekarna kunde heta ”Troll på jakt” eller ”Havet och snäckplockarna”.

Bollspel, inklusive fotboll, räknades också länge som lek. Med idrott avsågs främst de olika friidrottsgrenarna, orientering, skridskor och skidåkning. Ju äldre barnen var desto mer inriktad på idrott blev undervisningen. Men tanken var också att lokala idrottstraditioner skulle tas tillvara, därför fanns en del geografiska skillnader i studieplanerna.

– Men vi vet inte mycket om hur skolgymnastiken såg ut i praktiken, det har inte forskats om det. Vad statsmakterna tycker och bestämmer är en sak, hur lärare och elever efterlever det är en helt annan, menar Björn Sandahl, doktorand vid Idrottshögskolan i Stockholm, som forskar i skolans fysiska fostran under senare tid, från 1960-talet och framåt.

Friluftsdagarnas införande är en viktig milstolpe i skolgymnastikens historia. De tillkom vid läroverken 1928 och i folkskolan 1942. Skolans timplan ändrades för att ge plats för aktivitetsdagar utomhus, vilket kan tolkas som att skolpolitikerna insåg vikten av ett rörligt liv vid sidan om den teoretiska undervisningen. Idrottsrörelsens expandering spelade sannolikt stor roll för skolgymnastiken. Utvecklingen förde med sig krav på fler gymnastiksalar, bättre redskap, grundligare lärarutbildning och mer schemalagd tid.

– Det växte fram en ny syn på hälsa, säger Pia Lundquist-Wanneberg. Tidigare räckte det med att eleverna hade en bra hållning, då betraktades de som friska.

Det var dock svårt att bryta linggymnastikens dominans. Lärarkåren hade sin utbildning från Gymnastiska centralinstitutet (GCI), som var starkt influerat av Lings principer. Dessutom var sammanhållningen bland gymnastiklärarna stark.

– Den riktiga brytningen med linggymnastiken kom inte förrän på 1940-talet, menar Pia Lundquist-Wanneberg.

Tittar vi i studieplaner som är 60–70 år gamla kan vi hitta

aktiviteter som finns i skolorna än i dag. Förutom klassiska idrotter som fotboll och friidrott förekom olika varianter av bollekar, till exempel ”Spökboll” och ”Jägarboll”. Mer ovanliga i dag är ”korsslingringar uppåt och nedåt med huvudet före på bom” och ”växelsidiga och dubbla benrörelser i hängställning på ribbstol”, för att nämna ett par exempel på övningar som elever länge kämpade med i landets gymnastiksalar.

Skolgymnastiken har förstås varit olika för pojkar och flickor. I en studieplan från 1946 står det att pojkar ska visa kraft och styrka medan flickorna ska bjuda på mjukhet och behag. Pojkar behövde mer dramatik i gymnastiksalen och deras ”intresse och beundran för hjältar” skulle tillgodoses.

I lekar som ”Tarzan” och ”Storma Skansen” tillgodosågs sannolikt det behovet, liksom i ”Flå katt”, som innebar lodrät klättring uppför ett rep.

Från 1950-talet började vetenskapliga rön att styra gymnastikundervisningen. Linggymnastiken fick definitivt ge vika för en mer idrottsinriktad gymnastik. Eleverna skulle svettas och det blev till exempel vanligt med konditionskrävande hinderbanor. Testvärden togs för att kontrollera hur deras hjärtan och lungor mådde.

Under 1970-talet kom skolgymnastiken mer och mer att likna föreningsidrottens tävlingsverksamhet. Många idrottslärare blev osäkra på gymnastikundervisningens mål och innehåll vid den här tidpunkten, något som gäller också i dag. Tveksamheten bottnar bland annat i att det från och till diskuterats om gymnastik överhuvudtaget ska vara ett obligatoriskt ämne i skolan. Anvisningarna är också betydligt mindre utförliga i dag än för några decennier sedan.

– Tittar vi på läroplanen från 1962 så är det en tjock lunta med vad gymnastikämnet ska innehålla och hur övningar ska utföras. I dag är det ett litet sladdrigt häfte med bara översiktliga instruktioner, säger Björn Sandahl.

Ämnet ”gymnastik” blev ”idrott” år 1980. Samtidigt vidgades det till att omfatta inte bara fysisk träning utan även stimulans till psykisk, social och estetisk utveckling. I läroplanen från 1994 har namnet ändrats igen, till ”idrott och hälsa”. Ämnet ska nu vara mer individualiserat och inriktat på frågor som rör miljö och livsföring. Eleverna ska göra personliga ställningstaganden och egna hälsoprofiler. Tanken är att ett förändrat levnadssätt ska komma på ett naturligt sätt och inte genom regler och lagar.

Trots nytänkandet är det i verkligheten fortfarande redskapsövningar, friidrott och bollsporter som dominerar i undervisningen.

Publicerad i Populär Historia 5/2002