Minnesdag skapar gemenskap

Den 6 juni, 14 juli och 11 september. Datum är klara – och därför också tacksamma – fixpunkter att bygga upp en gemensam historia och därmed en gemensam identitet kring. Sociologiprofessorn Eviatar Zerubavel talar om nationen som en ”minnesgemenskap” och menar att vår nationella identitet byggs upp av en känsla av ett gemensamt förflutet. Denna känsla kan skapas på många sätt, inte bara genom skolans historieundervisning, utan även – och kanske i än högre grad – via monument, museer och minnesdagar. Dessa fokuserar det kollektiva minnet till speciella punkter i tid eller rum som formar minnesgemenskapens historia.

21 december 2006 av Mikael Tossavainen

Den 27 januari 2005 är det sextio år sedan Röda armén befriade Auschwitz, det största och mest kända av nazisternas förintelseläger. Med tiden har Auschwitz kommit att symbolisera Förintelsen, för att inte säga ondskan själv. Därför är det inte konstigt att man på flera håll i Europa – bland annat i Storbritannien, Italien, Tyskland och Sverige – valt att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer på just årsdagen av Auschwitz befrielse.

Samtidigt ger åminnelsen av Förintelsen på årsdagen för Auschwitz befrielse oss en möjlighet att forma minnet av Förintelsen på ett positivt sätt. Vi minns befrielsen av förintelselägret och lyfter av bara farten också gärna fram svenska hjälpinsatser, som Raoul Wallenbergs hjältemodiga verksamhet i Budapest och Folke Bernadottes Vita bussar. Däremot talar vi mindre gärna om hur svenska myndigheter bad tyskarna stämpla ett ”J” i tyska judars pass, hur flyktingar undan Förintelsen nekades inresetillstånd i Sverige och svenska bankers ovilja att lämna ut tillgångar från Förintelsens offer till deras efterlevande. Det kollektiva nationella minnet är ofta mycket selektivt.

I USA instiftade man en minnesdag över Förintelsen redan år 1980. Datumet man valde var dock ett annat än det som blivit vanligt i Europa. Amerikanarna har valt att minnas Förintelsen i samband med årsdagen av befriandet av Dachau den 28-29 april 1945. Orsaken till att man valde Dachaus befrielse istället för Auschwitz, är att Dachau – till skillnad från det betydligt större och mer kända Auschwitz – befriades av amerikanska styrkor.

På så vis fann man ett datum som var relevant för breda lager av amerikaner och inte bara för amerikanska judar. Dessutom lär det inte ha varit helt utan betydelse att Auschwitz befriades av sovjetiska trupper, samma trupper som 1980 befann sig mitt uppe i ett kallt krig med USA och i Afghanistan som nyligen ockuperats.

Ytterligare en illustration av fenomenet är den israeliska minnesdagen för Förintelsen som infördes 1959. I Israel högtidlighåller man varken minnet av röda arméns befrielse av Auschwitz eller amerikanernas befrielse av Dachau. Istället har man valt att minnas Förintelsen i samband med upproret i Warszawas ghetto. Det bröt ut den 19 april 1943, och även om denna sista desperata kamp mot den tyska krigsmakten i princip saknade militär betydelse, fick den en symbolisk betydelse i Israel som är svår att överskatta.

I den unga judiska staten värdesatte man mod, oräddhet och förmåga att försvara sig med vapen i hand. Det var egenskaper som passade i byggandet av den nya staten och skapandet av den nye, frie juden – till skillnad från hans svage och förnedrade motsvarighet i exilen.

Därför kände man under de första åren efter krigsslutet en viss ambivalens gentemot alla de miljoner judar i Europa som gått sin död till mötes ”som lamm till slakt”, och ville hitta en annan symbol att minnas i samband med Förintelsen. Det föll sig därför naturligt att fokusera på ghettoupproret i Warszawa, vars deltagare visade upp de egenskaper som man själv värdesatte.

De olika datumen säger något om olikheterna hos det kollektiva minnet i olika gemenskaper. Samtidigt är det lätt att se likheter. Alla lyfter fram de saker som talar till oss i dag, som uppfattas som relevanta att minnas. Även om man valt olika datum för sina minnesdagar över Förintelsen i Europa, USA och Israel och dessa val speglar de olika samhällen och epoker som valt dem, så finns det ett gemensamt: Förintelsen ska minnas ur en positiv vinkel eller ge minnet ett hoppfullt slut.

Den europeiska minnesdagen över Förintelsens offer den 27 januari är relativt ny – i de flesta länder etablerades den först år 2001. Överhuvudtaget har intresset för Förintelsen ökat på senare år, och framförallt i Östeuropa har uppmärksammandet av nazisternas folkmord på judarna kopplats samman med kommunismens fall och integrationsprocessen i Europa.

Bakom järnridån talades inte om folkmordet på judarna och de nya demokratierna i östra och centrala Europa håller på att inkorporera Förintelsen i sitt kollektiva minne för att närma sig den europeiska minnesgemenskapen.

Mikael Tossavainen är doktorand i historia vid Lunds universitet. Han arbetar på en avhandling om Förintelsen i den israeliska historiekulturen.

Publicerad i Populär Historia 1/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också