Marie Grubbe och Tjele gods på Jylland.

© Peter Tom-Petersen

Ett liv fyllt av skandaler

Hon föddes in i en förmögen dansk adelsfamilj 1643. Hon dog ensam och fattig 1718. Marie Grubbes dramatiska och utsvävande liv fick samtiden att häpna. Men de hårda reaktionerna sätter främst ljuset på tidens dubbla moralbegrepp där kvinnor kunde straffas för sin livsstil, medan männen gick fria.

14 mars 2001 av Birgitta Petrén

Nog är det märkligt vad man kan bli känd och ihågkommen för! Våra dagars skvallerpress ger varje vecka exempel på vad folk företar sig. Ibland fabricera långa serier av rykten, men oftast är livet självt så fullt av överraskningar och krumsprång att det ingalunda behöver bättras på.

Så är det nu och så var det också förr. Skillnaden är kanske att dåtidens människor inte riskerade att hängas ut i pressen. Men deras eskapader blev kända ändå via den muntliga skvallertraditionen och den har tiderna igenom aldrig varit nådig.

En kvinna som fick uppleva sin samtids vassa åsikter var Marie Grubbe. Hon blev beryktad för sin skörlevnad och detta under en tid då äktenskapsbrott kunde bestraffas med döden.

Marie Grubbe levde mellan åren 1643 och 1718. Hon var en dansk adelsdam, gift tre gånger, skild två och hade dessutom en hel rad med älskare – vilket allt sammantaget måste ha hållit samtidens intresserade fullt sysselsatta. Men det som definitivt fick Marie Grubbes belackare att kippa efter andan var hennes val av äkta män.

Marie Grubbe var yngsta dottern till Erik Grubbe och Maren Juul. Paret ägde tillsammans en betydande mängd gods på Jylland, däribland den vackra gården Tjele. De levde, som de flesta adelssläkter, ett gott liv, vilket dock inte innebar att de inte också drabbades av sorger. Fem av deras sju barn dog som små och då modern dog år 1647 fanns endast Marie och hennes äldre syster Anne Marie i livet.

Skickades aldrig bort

Flickorna fick förmodligen den undervisning som herrskapsfröknar vid denna tid brukade få. Men, och detta var anmärkningsvärt, de skickades aldrig iväg till släktingar för att få sin uppfostran, vilket var brukligt under 1600-talet. I våra dagar uppfattar vi kanske detta som att Erik Grubbe inte ville skiljas från sina små döttrar, men samtiden såg det som ett utslag av ointresse från hans sida.

Man får förmoda att livet på Tjele har varit ganska enahanda för vår Marie och hon har väl som alla tonåringar längtat bort. En inbjudan till en släkting i Köpenhamn sågs säkert som en biljett till äventyret. Iväg for hon, 17 år gammal, för att erövra världen.

Hos änkefru Rigitze Grubbe var det en doft av den fina världen. I huset på hörnet av Östergade och Pilesträde var det en helt annan fart och fläkt än på det lantliga Tjele. Här gick man klädd efter det senaste modet, här umgicks man med medlemmar ur kungahuset.

År 1660, då Marie Grubbe anlänt till Köpenhamn, satt Fredrik III på Danmarks tron. Det var han som hade förlorat Skåneland till Sverige vid Roskildefreden 1658, men som senare så tappert hade försvarat sin huvudstad, då Karl X Gustav hade kommit tillbaka och försökt ta resten av den danska kakan.

Fredrik har inte gått till historien som någon ”stor” kung, men han hade andra, personliga, företräden. Han var vänkär och omtänksam, inte minst mot sina barn. Han visade dem stora omsorger, både de som var födda inom och utom äktenskapet. Faktum är att hans favorit tillhörde den senare kategorin. Men denne son, Ulrik Fredrik Gyldenlöve, erkändes som ”naturlig” och 1660 hade han tilldelats flera förläningar och titlar. Blott 23 år gammal var han ”Överste till häst”, ”Rigsens Jägmästare” och ”Befallningsman” över Vordingborgs län. Ulrik Fredrik var en elegant kavaljer, om än ganska vidlyftig – trots alla inkomster räckte inte pengarna till hans intensiva ungkarlsliv.

Det är inte svårt att förstå att Marie Grubbe blev bländad av denna kungliga uppenbarelse. Här var svaret på hennes böner. Här var möjligheten att komma bort från Tjele. Här var, om inte en prins, så i alla fall en ”naturlig” kungason.

De unga tu introducerades för varandra. Hon var vacker. Han var stilig. Båda hade betydande släkter bakom sig. Tycke uppstod och snart hade äktenskapsförmedlarna rott arrangemanget i hamn. Vid midsommartid trolovades Marie Grubbe och Ulrik Fredrik. Kung Fredrik strålade av välvilja och skänkte sonen Kalö slott och gods. Vad den välvillige fadern förmodligen ännu inte visste var att Ulrik Fredrik redan, i hemlighet, var gift med adelsdamen Sofie Urne och att han med henne hade två barn. Detta äktenskap ansåg Ulrik Fredrik tydligen inte var giltigt eller också begick han med berått mod bigami, för den 16 december klämtade kyrkklockorna för honom och Marie.

Sofie förpassades raskt men diskret till Holstein med sina två små barn.

Modesta bröllopsfestligheter

Antagligen hade Marie fått vetskap om Sofie Urnes existens. Bröllopsfestligheterna blev trots kungens närvaro anmärkningsvärt modesta och det kan väl enklast förklaras med att det ju inte var Ulrik Fredriks första vigsel. Vad hjälpte det att kung Fredrik själv lät trycka en hyllningsdikt på gult silke till brudparet? Den där riktiga feststämningen ville liksom inte infinna sig.

Inte heller vardagen blev vad Ulrik Fredrik och Marie Grubbe hade tänkt sig. Han var van vid ett rumlande uteliv, där han unnade sig de glädjeämnen som det honom lyste – och Marie såg plötsligt på sin man utan den nyförälskades rosafärgade glasögon.

Ett år efter bröllopet, i december 1661, fick Ulrik Fredrik sin fader konungens tillåtelse att företa en längre resa till bl a Holland, Frankrike och Spanien. Han reste utan Marie och var borta under två års tid, solade sig i sin egen glans vid de olika kungahoven och återupptog sitt tidigare ungkarlsliv.

I Danmark rullade inte Marie tummarna länge. Säkert var hon till en början både sårad och förvirrad över att inte hennes äktenskap hade givit henne det hon önskade. Men då hon efter en tid insett att här hjälpte varken bön eller klagan, tog hon saken i egna händer.

Ungefär vid den tid då Ulrik Fredrik for utomlands inledde Marie Grubbe ett förhållande med en av sin mans vänner, Stig Höeg. Han råkade dessvärre också vara Maries svåger, för han hade ett halvt år tidigare gift sig med Maries äldre syster, Anne Marie. Stig Höeg var en livlig och begåvad man och liksom sin vän Ulrik Fredrik en man av den stora världen.

I slutet av 1663 återkom Ulrik Fredrik från sin långa utlandsvistelse, men sändes redan efter några månader till Norge som civil ståthållare. Denna gång följde Marie med och paret bosatte sig på Aggershus slott, en dyster inramning till ett dystert äktenskap. Här i Norge utvecklades Ulrik Fredrik till en duglig ämbetsman. Han gick fullständigt upp i sitt nya arbete, vilket gjorde att han inte behövde tillbringa så mycket tid med sin missnöjda hustru, utan kunde begrava sig i en ändlös rad med reformförslag om allt från en utveckling av flottan och förbättringar av fästningar till en förenkling av skatterna och en översyn av de norska lagarna.

Marie blev samtidigt smått förälskad i sin mans sekreterare, Joachim Lambert, och inte mindre förtjust i en fransman vid namn Blanquefort. Och Ulrik Fredrik gjorde det mycket lätt för hustrun att smyga sig undan med dessa eskapader. Själv for han nämligen ganska ofta hem till Köpenhamn, där både politiken och erotiken vid hovet lockade.

Bubblan brast till slut

Hur länge som helst kunde ju inte detta pågå, varken för de två huvudpersonerna eller för de intresserade iakttagarna runt omkring. Till slut brast bubblan. Någon viskade i det kungliga örat om Maries vidlyftiga liv och strax sändes hon hem till Tjele. Några månader senare blev också Stig Höeg beordrad att ”förfoga sig ur Konungens Riken och Länder”.

Erik Grubbe var inte begeistrad över Maries plötsliga uppdykande. Han försökte övertyga dottern om att det var hennes plikt att vara en god och trogen hustru och att hon borde försöka reparera sitt skamfilade äktenskap. Det hade hon dock inga planer på. Inte heller Ulrik Fredrik var intresserad av någon förlikning, så en skilsmässa var oundviklig, bara nu kung Fredrik ville ge sitt samtycke. Det ville han inte alls.

Men i februari 1670 dog kungen plötsligt och detta gav makarna och nu även Erik Grubbe förhoppningar om att få slut på det eländiga skenäktenskapet. Jo, Erik Grubbe hade med tiden insett att Marie var ganska dyr i drift och försökt få henne att flytta ifrån Tjele till Kalö. Men Ulrik Fredrik hade likt en god schackspelare anat detta drag och instruerat sin fogde att inte ge Marie en enda riksdaler, om hon dök upp.

Skrev till kungen

Det fick Erik Grubbe att reagera. Han sände i juli månad 1670 ett brev till kungen, Kristian V, Ulrik Fredriks halvbror, och gjorde förbön för sin stackars dotter. Hon hade vanärats och bespottats av ”Hans Excellence Güldenlew” och med fara för väder, vind och kapare sänts bort från Aggershus. Trots att hans dotter hade medfört ”mange Tusinde Daller, som bestaar udi Klenodie, Guld, Gieldsbreve og jordegods” hade hon inte ens kunnat få 200 riksdaler av sin man för att köpa sorgkläder med anledning av kung Fredriks bortgång. Det salvelsefulla brevet var undertecknat av både Erik och Marie Grubbe.

Hjälpen att komma till rätta fick Marie av en teologisk-juridisk kommission som tillsattes för att lösa det delikata ärendet. Kommissionens betänkande finns att läsa på det danska riksarkivet och innehåller en del intressanta tankar. Man konstaterar att hans Excellence med fru inte har sammanlevt under några år och att ”Herr Statholder” begär att få entledigas och skiljas från hustrun. Vidare påpekas att Marie Grubbe själv i skrivelser har erkänt sitt otillbörliga förhållande och att det vore högst pinsamt att behöva draga hans Excellence inför rätta och i offentlighetens ljus schavottera för makans snedsprång. Kommissionen föreslår att en skilsmässa beviljas, så att åtminstone hans Excellence kan återfå sin frihet och möjlighet till ett nytt gifte. Man kan också tänka sig att eventuellt låta den otrogna Marie Grubbe åtnjuta samma förmån.

Äktenskapet har ingåtts i vad som närmast får betraktas som ungdomligt oförstånd och det är kanske därför som fru Marie har visat ”langt mere friehed og lystighed”...” hos fremmede Mandspersoner”, än hon visat sin äkta make. Dessa manspersoner har hon förklarat sin kärlek och skickat dem näsdukar, ringar och armband av hästtagel, kärleksbrev, pomeranser och granatäpplen, en kam av sköldpadd och åtskilliga ”favörband”, dvs band av hår eller taft som skulle bäras på armen som en sorts kärlekspant. Allt detta erkänner tydligen Marie Grubbe och ber ödmjukast om förlåtelse och tillägger att hon förstår att hon för sin otrohets skull kan bli dömd till döden...

De fick slutligen sin skilsmässa och Marie fick tillbaka sitt morsarv, men de 12 000 riksdalerna (motsvarande cirka fem miljoner i dagens penningvärde) hade Marie Grubbe snart satt sprätt på under en lustiger tur på kontinenten. Två år senare stod hon utanför Tjeles portar och knackade på.

Det gällde att hitta en ny man

Erik Grubbe tog inte emot sin hemvändande Marie med öppna armar; nog var hon den förlorade dottern, men det slaktades ingen gödkalv för hennes skull. Han visste blott allt för väl att hennes hemkomst skulle gräva ett djupt hål i hans penningpung. Här fanns bara en lösning. Det gällde att hitta en ny man till Marie, en man som var beredd att se mellan fingrarna med det som varit.

På Sindinggård satt Palle Dyre, den siste representanten för sin gamla adelssläkt. Han var en god affärsman, ägare till flera gårdar och till all lycka ogift. Till honom lyckades Erik Grubbe år 1673 överantvarda Marie. Palle Dyre såg antagligen den nu omkring 30-åriga Marie som en god investering. Hon medförde två gårdar som hemgift och därmed var i vart fall hans penningbegär tillfredsställt. Vad Marie själv ansåg om arrangemanget framgår inte, men den stora passionen har det nog inte varit. Palle Dyre liknade inte alls de män som hon brukade dras till.

Några år senare blev Marie och hennes man ombedda att flytta till Erik Grubbe på Tjele gård. Han gjorde sin yngsta dotter till huvudarvinge.

På Tjele fann nu Marie Grubbe den stora, stora kärleken. Här arbetade nämligen en ung och vacker kusk och ladufogde vid namn Sören Sörensen Möller. Han var vid denna tid endast 22 år gammal, Marie Grubbe omkring 20 år äldre, men sådant bortser Kärleken från. Sören var enligt Marie ”sådan en kön og let karl” och hon hade alls inget emot att han luktade ”tjere og hestegöde”. Det fanns ingen i hela världen som hon hellre ville ha.

Det dröjde inte länge förrän deras förhållande förvandlats till var mans egendom. Alla på Tjele visste att frun i huset hade ett förhållande med kusken – alla utom den äkta mannen och kanske den gamle Erik Grubbe.

Många nattliga besök hos frun

Sören avlade många nattliga besök i fruns sovgemak. Han fick ta emot kärleksbrev genom en av pigorna som fick fungera som ”postillon d’amour” och han blev uppassad som vore han höge herr Dyre själv.

Allt noterades förtrytsamt av gårdsfolket. Man tyckte att Sören Kusk förhävde sig, inte visste sin plats. Och frun, hon borde hålla sig för god för att beblanda sig med så simpelt folk.

Palle Dyre gjorde varken min av att se eller höra och det var kanske ett taktiskt riktigt drag. Möjligen var det ett sätt att lura Marie ut på riktigt djupt vatten. Hon skulle få kompromettera sig så att Palle Dyre kunde göra henne arvlös. Mycket talar för att det var så han tänkte; den bedragne hanrejen väntade på sin hämnd.

Den som till slut reagerade var den 85 år gamle Erik Grubbe. Maries skandalösa uppförande hade till slut avslöjats för honom och i augusti månad 1690 skrev han till kung Kristian. Skrivelsen, som saknar motstycke, finns i avtryck och går i sammandrag ut på följande:

Erik Grubbe beklagar sig över att hans dotter visar honom förakt och olydnad samt att hon 1. bedragit Excellence Gyldenlöve och dragit vanära över sig vid skilsmässan, 2. mot faderns vilja hade rymt utomlands och förslösat sitt mödernearv, 3. vanärat sin nye man och fått dåligt rykte landet över, 4. har skällt på sin fader och inte alls visat honom någon vördnad, utan t o m kallat honom för ”Hundedreng” och andra grova tillmälen, så att hon är värd alla vänners, släktingars och kvinnors förargelse och förakt.

För detta ber Erik Grubbe sin konung om lov att göra dottern arvlös och att få henne satt i arrest på Hammershus på Bornholm! Han är naturligtvis beredd att själv stå för omkostnaderna för detta, och endast så kan hennes själ få salighet.

En dryg månad senare instämmer Palle Dyre i klagoskriften och tillägger att ”Allt Jyllands land” vet om hans olycka eftersom Marie Grubbe inte uppför sig som en ärlig hustru mot honom, och han ber kungen upphäva äktenskapet, utan process.

Ögonvittnen i sängkammaren

Men den här gången är det ingen kunglig person med ”dignitet” inblandad, så här skall alla rysliga och obskyra sanningar fram och grundliga förhör genomförs med tjänstefolk på Tjele och på Nörbäck gård, där Marie Grubbe hålls i husarrest av traktens bönder.

Den 6 november är betänkandet klart. Allt som Palle Dyre och Erik Grubbe har anfört är sant. Dessutom har ett stort antal vittnen bedyrat att fru Marie har givit Sören Kusk sådant som hon borde reserverat för sin man, både vad det gäller gåvor och kärleksfulla handlingar.

Marie Grubbes svar på alla anklagelser är en harmsen knyck på den adliga nacken. Vem är det som ifrågasätter hennes vandel?

Äktenskapet upplöstes

Den 23 mars 1691 avsades dom i ärendet. Äktenskapet upplöstes på det att Palle Dyre kunde ”nyde sin Frihed, efter Guds forsyn, at träde til andet Ägteskab”, vilket han också gjorde efter en tid. Han gifte sig på nytt och fick flera barn, och så långt var nog lyckan fullständig. Men i övrigt blev hans liv knappast någon njutning. Han drack och spelade bort en stor del av sin förmögenhet, vilket gav oordning i hans ekonomiska affärer. En dag i februari 1707 stacks han ihjäl av en tysk kapten efter ett häftigt gräl vid spelbordet.

Marie Grubbe hade hållits i husarrest så länge som rättsprocessen pågick, men hon slapp i alla fall att bli inspärrad på Hammershus på Bornholm. Inte heller fick fadern henne förklarad arvlös. Men då Marie efter domslutet lämnade Tjele, hade hon inte fler ägodelar med sig än hon själv mäktade bära i ett bylte. Vad Marie Grubbe inte fick av världsligt gods, fick hon kanske istället efter sitt hjärtas önskan; hon fick sin Sören.

De båda lämnade Danmark. De lär ha blivit vigda utomlands och där försöjt sig på allt mellan himmel och jord. Det finns berättelser om hur de båda flackade omkring på marknader. Marie spelade på en ”lire”, en sorts klumpig fiol som trakterades med en handvev, allt medan Sören gjorde konster, lyfte järnskrot och böjde metallstänger.

Bosatte sig vid färjeläge

I maj månad 1696 dog hennes far, 87 år gammal. Då arvet hade skiftats fick Sören och Marie det lite lättare ekonomiskt och efter en del tvivelaktiga hästaffärer flyttade man in i det så kallade Borrehuset vid Grönsunds färjeläge och förvärvade privilegierna för färjan mellan Falster och Mön. Det betydde i praktiken att makarna hjälptes åt att ro sina passagerare över sundet och att man dessemellan serverade öl och andra starkare varor till de resande.

Att det var en adelsdam som satt vid årorna och beskänkte gästerna var allmänt känt och uppfattades som en skandal, inte minst av sockenprästen. Folk kom till Borrehuset för att beskåda detta kuriosum. Ända från Köpenhamn kom Ludvig Holberg, Danmarks nationalskald, kanske mest för att han var på flykt undan den grasserande pesten, men säkert också därför att han fängslats av berättelsen om detta märkliga par.

Marie anförtrodde Holberg att trots att hennes Sören dagligen hanterade henne illa, så var hon långt lyckligare nu än i sitt första äktenskap. Inte ens att Sören var henne otrogen fick henne att älska honom mindre. På hösten 1709 blev han dömd i ett faderskapsmål och fick vid jultid samma år göra offentlig avbön i kyrkan.

Sockenprästen fick inte bort det skandalomsusade paret – de hade en kunglig beskyddare, änkedrottning Charlotte Amalie. Hon såg till att de fick bo kostnadsfritt i Borrehuset mot att Sören Möller höll uppsikt över de kungliga vedförråden och ängarna i trakten.Var då slutet gott? Nej, knappast.

Redan på Tjele hade Sören dövat sina sorger med flaskans hjälp och här i Borrehuset blev det naturligtvis en daglig vana att ta några glas med traktens skeppare. Det skulle bli hans slutliga olycka.

En vacker kväll i maj månad 1711 satt Sören och drack tillsammans med en skeppare från Dragör, Pejter Palsen, och dennes son. Timmarna svann och Marie tyckte att gästerna borde bryta upp, men det slog de ifrån sig. Husets fru gick till sängs och lät en tjänsteflicka se till gästerna. Framåt morgonen, då spriten gått in och vettet ut, kom männen i gräl. Det ena ordet gav det andra och med ens var slagsmålet ett faktum. Under tumultet tog Sören ner en laddad bössa och ett skott brann av. Skeppare Palsen dog på fläcken.

När Sören hade nyktrat till följande morgon, blev han förtvivlad och ångerköpt och han följde med utan protester då fogden kom. Vid rättegången i häradstinget kunde det bevisas att bössan gått av av våda och att det var något mekaniskt fel på bösslåset. Trots detta dömdes Sören att mista livet och sattes tills vidare i fängelse på slottet i Nyköbing. Här satt han tills fallet prövats på nytt, och man satte tilltro till att det hela skett av våda. Domen mildrades till 40 mark silver i böter, att betalas till skepparens familj. Men högsta domstolen nöjde sig inte med detta.

Dog under straffarbetet

Den 6 augusti 1712 dömdes Sören till tre års straffarbete. Han belades med bojor och transporterades till Bremersholm i Köpenhamn som fånge nummer 449. Två år senare fördes han till Kronborgs slott och här upphör alla spår efter honom, han förmodas ha dött här under straffarbetet.

Fyra år senare, vid midsommartid år 1718, dog Marie Grubbe, ensam i Borrehuset.

Hon hade nog varit nöjd där i sin himmel, om hon hade fått uppleva vad vårt tjugonde århundrade haft att säga om hennes liv. 1940 uruppfördes en opera med hennes namn – och det blev stor succé! Helt säkert hade Marie uppskattat en del av stroferna som handlade om en kvinna som levde stolt och i kärlek. Marie Grubbe fick sin upprättelse ett par hundra år efter sin död.

Publicerad i Populär Historia 2/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också