Den förste scouten

Sommaren 1907 hölls världens första scoutläger på Brownsea Island utanför Lon­don. 25 pojkar från alla samhällsskikt deltog. Initiativtagare till lägret var den brittiske generalen Robert Baden-Powell och händelsen blev startskottet till scoutrörelsen, som i dag har 38 miljoner medlemmar i 217 länder.

14 mars 2007 av Karl Lans

Robert Baden-Powell föddes den 22 februari 1857 i Paddington i Storbritannien. Han döptes till Robert Stephenson Smyth Powell och var tredje yngste i en syskonskara på fjorton. Pappan hette Baden Powell och var professor i geometri och präst i Oxford. Efter pappans bortgång – då Robert bara var tre år gammal – lade familjen till dennes förnamn till familjenamnet. (Senare i livet kallades Robert Baden-Powell ofta rätt och slätt för B-P.)

Familjen var mycket sport- och naturintresserad. De vandrade ofta och lärde sig att överleva i naturen under svåra förhållanden. Tillsammans med bröderna tillverkade Robert fisknät och fällor för kaniner och fåglar. De köpte också en båt som de bland annat seglade med på Themsen och i Engelska kanalen. Robert insåg tidigt hur viktig allas arbetsinsats var för att gruppen skulle klara sig.

När han var 13 år gammal kom Robert till internatskolan Charterhouse. I skolan utmärkte han sig knappast i de teoretiska ämnena; hans begåvning låg mer åt det praktiska och konstnärliga hållet.

Vid Charterhouse vidareutvecklade Baden Powell sina insikter om scoutlivet. I närheten av skolan låg nämligen en skog som var förbjudet område för eleverna. Här gällde det att gömma sig och smyga för att inte bli upptäckt av lärarna.

Efter skolan gjorde han ett försök att komma in på college i Oxford. När det misslyckades sökte Baden-Powell sig istället till armén. Han tjänstgjorde i Indien, Afghanistan, Sydafrika, Väst­afrika och Egypten. Karriären gick spikrakt uppåt.

Baden-Powell beskrevs som en människa med god fantasi, påhittighet och uthållighet, vilket gjorde honom till en skicklig ledare. Själv var han mest intresserad av spaning och rekognoscering; på engelska scouting.

I sin självbiografi Vad livet lärt mig (1936) skriver Baden-Powell att tillvaron i armén ”bjöd på hårda strapatser, sjukdom och livslångt farväl – skuggor som lärde en att bättre uppskatta solskenet”.

Robert Baden-Powell blev berömd efter att under boerkriget 1899–1900 ha lyckats försvara staden Mafeking i Sydafrika. Han höll stånd tills boerna gav upp, efter 217 dagars belägring. Bedriften lyckades tack vare den vakt- och spaningsstyrka bestående av unga pojkar som utbildats av Baden-Powell.

Kort efter händelserna i Mafeking befordrades han till general och 1909 adlades han för sina insatser i armén.Nu började beundrarbreven rasa in i tusental, de flesta från unga pojkar.

I breven ställdes massvis med frågor och Baden-Powell tyckte sig se ett behov av någon som vägledde alla vilsna ungdomar. Han fick idén att utbilda pojkar efter samma linje som arméns spejare och det var utifrån dessa principer som han anordnade försökslägret på Brownsea Island i Poole Harbour sommaren 1907.

Han ville ha en lägerplats som låg avskilt och inte kunde störas av journalister eller andra utomstående.

Baden-Powell hade flera motiv för att grunda scoutrörelsen. Dels tyckte han att rekryterna till armén blivit sämre. Dels tyckte han sig se ett moraliskt förfall som hängde samman med industrialiseringen. I sin självbiografi skriver han: ”På grund av bilar, cyklar och hissar skall våra lemmar, liksom fallet är med våra själar, förtvina av brist på motion.” Han varnade också för ”den sensationslystna veckopressen, moraliskt nedbrytande filmer, den bekväma tillgången på hasardspel och andra billiga och skadliga nöjen”. Människor kunde inte längre lika enkelt komma ut i naturen, menade han, och tyckte sig ana hur en stor håglöshet bredde ut sig bland de unga.

Baden-Powell såg det som sin uppgift att ge alla dessa deprimerade och otränade ungdomar en meningsfull sysselsättning. Man skulle lära unga människor ta ansvar för sig själva genom att låta dem klara sig i naturen. Utbildningen skulle bestå av praktiska snarare än teoretiska aktiviteter. Robert Baden-Powell blev den första pedagog som lanserade begreppet ”learning by doing”.

En stor fråga var vad man skulle kalla organisationen. Baden-Powell skojade ibland och sa att om man hade kallat scouterna för vad de verkligen var – något i stil med ”Sällskapet för främjande av moraliska egenskaper” – så skulle man knappast ha sett någon rusning. Om man däremot använde termen scout, ”spejare”, och lockade pojkarna med äventyr, så skulle det bli enklare. Pojkarnas instinktiva drift att bilda gäng skulle få utlopp genom att man delade in scouterna i patruller, trodde Baden-Powell. Scouternas dräkter skulle vara enhetliga och pojkarna skulle få märken att sträva efter.

I boken Scouting for boys som publicerades bara ett år efter det första scoutlägret beskrivs Baden-Powells tankar. Syftet med rörelsen var att dana kommande generationers karaktär och hälsa. Baden-Powell letade efter svagheterna hos ”folkkaraktären” och fann att vad som saknades var friluftsverksamhet, hantverk och större hjälpsamhet.

Baden-Powells idéer låg rätt i tiden. Hans tankar spreds med osedvanlig fart över världen. Redan 1910 fanns det cirka 110 000 scouter bara i Storbritannien och rörelsen hade hunnit sprida sig till de flesta av landets kolonier.

Under lägret på Brownsea utvecklade Baden-Powell scoutlagen, som innehöll tio punkter om hur en scout bör förhålla sig till sin omvärld. Han införde också scoutlöftet som innehåller tre punkter som varje scout ska uppfylla.

Scoutemblemet kommer från en fleur-de-lis eller en lilja, symbolen för fred. Liljans tre kronblad ska påminna om scoutlöftet. Scouternas valspråk ”Var redo” kommer ursprungligen från den sydafrikanska poliskåren, som Baden-Powell var ansvarig för att bygga upp direkt efter boerkriget.

Två år efter att scouterna grundats engagerade sig de första kvinnorna i rörelsen. De kallades dock inte för scouter utan för ”guides”. Ansvaret för dessa tillkom Baden-Powells syster Agnes.

Under en färd med en atlantångare till New York i januari 1912 mötte BadenPowell Olave Soames, som han gifte sig med i hemlighet senare samma år.

Baden-Powell var vid den här tiden mycket känd, dessutom var åldersskillnaden mellan de båda stor. Hon var 23 och han 55 år. Trots hemlighetsmakeriet lade alla scouter i Storbritannien en penny var i en insamling till en bil i bröllopsgåva till de båda. Tillsammans fick paret tre barn. Ganska kort efter att de gift sig började Baden-Powell dock få problem med sin hälsa. Han led av huvudvärk som behandlades med drömanalys. Hans värk blev lindrigare när han inrättade ett provisoriskt sovrum på balkongen.

1920 hölls den första världsjamboreen i London. Jamboree, som är ett indianskt ord för ”munter tillställning”, är scouternas stora läger, som hålls vart fjärde år. Baden-Powell intervjuades ofta och ombads ge råd till ungdomar. Ett av hans favoritsvar var: ”Du skall inte nöja dig med att undvika att få dåliga vanor, du skall medvetet gå in för att göra något gott.”

1921 adlades han för andra gången och tilldelades titeln baron. Förutom adelstitlarna fick han en rad andra ordnar och blev till och med nominerad till Nobels fredspris 1939, men utbrottet av andra världskriget gjorde att priset aldrig delades ut. Samma år flyttade han till Kenya, där han dog, den 8 januari 1941. Baden-Powell begravdes i Nyeri i Kenya. På hans gravsten finns en cirkel med en prick i mitten, vilket är spårtecknet för ”jag har gått hem” eller ”här slutar spåret”.

Scoutrörelsen har ibland kritiserats för att vara militaristisk. Framför allt uniformen, gradbeteckningarna, flaggceremonierna och orkestrarna har varit utsatta för kritik. Många av dessa attribut har dock plockats bort under årens lopp. I en del länder har scouting också förbjudits under vissa epoker. I till exempel Ryssland förbjöds scouting 1922. Istället grundade man den kommunistiska pionjärrörelsen, som fortfarande existerar i Kina och Vietnam. Före andra världskriget förbjöds scouting i både Tyskland och Italien. Istället bildades där de politiska ungdomsorganisationerna Hitlerjugend respektive Mussolinis Balilla.

Karl Lans är frilansjournalist

Scoutlagen och scoutlöftet

Så här såg den första scoutlagen ut som Baden-Powell utformade den:

En scouts heder är att man kan lita på honom

En scout är trofast

En scouts plikt är att vara till nytta

En scout är god vän med alla

En scout är hövisk

En scout är djurvän

En scout lyder order

En scout ler och visslar under alla svårigheter

En scout är sparsam

En scout är ren i tanke, ord och gärning

Scoutlöftet innebär att:

Göra sin plikt mot Gud och kungen

Göra någon en tjänst varje dag

Lyda scoutlagen

Scouterna i Sverige

Redan två år efter det att Baden-Powell grundat scouterna fick rörelsen fotfäste i Sverige. Det började egentligen med att en gymnastiklärare från Göteborg, Ebbe Lieberath, läste boken Scouting for boys och tyckte att den var så bra att han översatte den till svenska. 1909 startade han en svensk scoutavdelning. Allra först var Lieberath dock inte. Redan året innan hade KFUM:s resesekreterare Emil Winquist anordnat ett försöksläger vid sin villa i Spånga. 1912 bildades Sveriges Scoutförbund och året därpå Sveriges Flickors Scoutförbund.

Under 1960-talet började en omfattande förnyelse av den svenska scoutrörelsen som ledde till att en ny dräkt togs fram och en ny scoutlag skrevs. I Sverige finns det i dag cirka 100 000 scouter.

Publicerad i Populär Historia 2/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också