Månadens föremål: Patriotisk kampanj misslyckades
Träskor satt förr på nästan alla skånska fötter. De användes både till vardags och fest. Träskor var billiga, praktiska och varma, särskilt med halm i på vintern. Utförandet kunde varieras i det oändliga med olika mönster och prydnader på de mer påkostade exemplaren. När träskorna var uttjänta som skodon kunde de göras om till musikinstrument (träskofioler) eller användas som mjölkfat, på skånska kallat ”kattakar”.
Även om det hårda materialet lätt ledde till förhårdnader, ”träskoknuder”, så kunde skickliga träskomakare skära individuellt anpassade nischer, som tål att jämföras med moderna hålfotsinlägg.
Bland brukarna ansågs skorna så förträffliga att de borde få större spridning. Carl Gustaf Lekholm, före detta intendent på museet Kulturen i Lund, berättar om en märklig kampanj på 1800-talet, träskornas guldålder.
År 1834 skrev bondeledaren Nils Månsson från Skumparp ett brev till Kungliga patriotiska sällskapet. Enligt Månsson skulle landet kunna spara miljontals riksdaler om de dyra importerade läderskorna byttes ut mot inhemskt producerade träskor. Förslaget vann gehör och man gick ut med en uppmaning till alla Sveriges landshövdingar att verka för ökad användning av det praktiska skodonet.
Uppropet fick dock ett mycket blandat mottagande i de olika landsändarna. I söder tyckte man kampanjen var onödig eftersom de flesta skåningar redan ägde ett eller flera par träskor. I Dalarna ville man först ha ett varuprov för att kunna bedöma skornas kvalitet. Längre norrut, i Norrbotten, var man överhuvudtaget inte intresserad av att införa något så främmande som träskor.
Någon stor vinst för statskassan blev det aldrig, trots att kampanjen ökade träskoanvändningen i vissa områden (bland annat på Gotland och i Värmland).
Arkeologerna har inte funnit några rester av träskor från svensk medeltid, till skillnad från de stora fynden av läderskor från samma tid. Forskarna tror därför att skodonen började användas i Sverige först någon gång under 1500-talet. En föregångare till våra träskor finner man i franska sabot, som nämns för första gången på 1400-talet. Kanske introducerades skotypen från Frankrike och Nederländerna, och vidare via Danmark till vårt land.
Träskomakeriet var förr ett vanligt sätt för småbrukarna att dryga ut en mager kassa, framförallt under vinterhalvåret. Varje skånsk by hade sin egen träskomakare som hämtade sitt råmaterial från alträ. Det var ett arbetskrävande hantverk som oftast inte gav så mycket inkomster.
När allt fler fick råd med läderskor genom den billigare maskintillverkningen i början av 1900-talet var träskornas dagar räknade. Trätofflor, så som de ser ut i dag, med läder på ovansidan, hade snart helt slagit ut den gamla tidens träskor.
Caroline Lagercrantz
