Barnens betydelse

Alla som fått ett eller flera barn vet hur livet över en natt kan förvandlas. Det blir lyckligare men också en period då varken tid eller pengar vill räck

25 maj 2001 av Martin Widman

Alla som fått ett eller flera barn vet hur livet över en natt kan förvandlas. Det blir lyckligare men också en period då varken tid eller pengar vill räcka till. Barnen vill ha närvaro och omsorg samtidigt som utgifterna ökar – blöjor, kläder, dagis. Familjen med små barn lever ofta på små marginaler.

Så har det alltid varit. Men i alla tider har också småbarnsfamiljerna kunnat se fram mot en mer resursrik framtid, när barnen når vuxen ålder.

Det finns ett afrikanskt uttryck som säger att barn är som unga bambuträd: om de får den omvårdnad de behöver så rymmer de en oerhörd kraft. Precis som de snabbt växande bambuträden omvandlas barnen från att vara en börda till att bli en tillgång. På det viset kan barnen ses som en investering för framtiden.

Under senare år har forskningen alltmer uppmärksammat att det som gäller för den enskilda familjen också gäller i ett större perspektiv. Precis som barnen hos den fattiga torparfamiljen var en investering för framtiden, utgjorde barnrikedomen i 1800-talets Sverige – liksom i tredje världen i dag – en samhällsekonomisk potential av stora mått.

Historikern Lena Sommestad från Uppsala universitet, nyutnämd chef för Institutet för framtidsstudier, har intresserat sig för barnens ekonomiska historia och det nya perspektiv som håller på att växa fram i synen på hur barn och ekonomi hör ihop.

– Man brukar tala om ”reproduktionsklämman” för att beskriva den period då familjemedlemmarna konsumerar mer än de kan producera. Det är en ekvation som inte går ihop och som ofta leder till stark ekonomisk press på småbarnsfamiljerna.

– ”Reproduktionsklämman” blev särskilt påtaglig i samband med att arbetarklassen växte fram. Tidigare klarades den ekonomiska pressen av inom släkten, men från 1800-talet och framåt så ökade det indivuella försörjningsansvaret och hamnde inom kärnfamiljen. Då ökade också kraven på en familjeförsörjare.

När började forskarna se denna koppling?

– Det var den engelska samhällsforskaren Seebohm Rowntree som efter att ha studerat arbetarfamiljer i York i början av 1900-talet först uppmärksammade sambandet mellan fattigdom och livscykel. Han beskrev hur en arbetares liv genomgår fem olika faser och hur han pendlar mellan fattigdom och relativt välstånd i återkommande intervaller.

– Som barn lever arbetaren antagligen i fattigdom som varar tills han själv är vuxen nog till egen försörjning. När han sedan gifter sig och skaffar barn går han in i en period av förnyad fattigdom som varar tills hans barn försörjer sig själva. Då lever han återigen i relativt välstånd fram till ålderdomen då fattigdomen kan ta vid igen.

– Rowntrees studier fick stor betydelse för välfärdsstatens utveckling i västvärlden. I dag handlar ju vårt välfärdsystem i hög grad om transfereringar över livscykeln genom bland annat barnbidrag och pensioner för att jämna ut toppar och dalar i familjens ekonomiska livscykel.

På vilket sätt kan sambandet mellan barn och ekonomi överföras från familje- till samhällsnivån?

– Man kan se att nationers ekonomiska välmåga i hög grad hänger samman med ålderssammansättningen. Jag brukar kalla länderna i södra Afrika för ”barnrikeländer”, där fattigdomen är demografiskt betingad och kan förklaras med att man har en oändligt stor försörjningsbörda. Men historien lär oss att det inte är ett permanent tillstånd av fattigdom utan del i en demografisk cykel.

Menar du att de fattiga länderna i tredje världen kommer att genomgå samma förvandling som familjen när barnen växer upp?

– Vi kan aldrig med säkerhet säga hur befolkningsutvecklingen i dagens fattiga och barnrika länder kommer att se ut i framtiden. Men vi vet att de länder som i dag är rika och industrialiserade passerat sin nationella ”reproduktionsklämma” – precis som småbarnsfamiljer. Andelen barn har minskat och istället består befolkningen till stor del av arbetsföra vuxna.

– Vi kan förvänta oss att afrikanska nationer precis som alla andra länder så småningom kommer att få sjunkande födelsetal och en mer gynnsam ålderssammansättning. Men när och hur snabbt det kan ske kan ingen säga.

– I Sverige fick vi dramatiska förskjutningar i åldersstrukturen från slutet av 1800-talet, från en stark tillväxt av barn till en ökande andel unga och medelålders. Under samma tid växte vår ekonomi och välfärd.

– Perioden mellan 1820 till 1920 var Sverige inne i en barnrikeperiod – det var en svår och fattig tid med tung försörjningsbörda. Men man gjorde vid den här tiden också en mycket långsiktig investering eftersom man inte bara satsade sina begränsade resurser på att bygga hus och järnvägar utan också på barnens försörjning, skola och hälsovård. Eftersom de stora barnkullarna i slutet av 1800- och början av 1900-talet var den vuxengeneration som under mellan- och efterkrigstid bidrog till att lyfta Sverige till de rika ländernas krets, kan man tala om en långsiktig investering i barnen som humankapital.

Det moderna Sveriges ekonomiska historia kan på detta sätt liknas vid barnfamiljens väg från fattiga småbarnsår till ökat välstånd med ökad ålderssammansättning.

– Vid barnrikeperiodens slut, omkring 1915, försörjde hushållen i Sverige 2,3 miljoner barn och ungdomar – en tredjedel av befolkningen. Den mest gynnsamma perioden i svensk ekonomisk historia inföll under efterkrigstiden. Då hade vi en stor andel vuxna i befolkningen men fortfarande inte så många gamla. Tillväxten var stark. I dag är Sverige ett åldrande land med en växande ekonomisk börda för hushållen. Samma mönster går igen i västvärldens alla länder.

– I flera länder i Sydostasien däremot befinner man sig i dag i en intressant position med stora tillväxtmöjligheter. Man har lämnat barnrikeperioden och har en ideal åldersammansättning. De östasiatiska länderna befinner sig i dag där vi befann oss för 20–30 år sedan.

Men den tillväxt som Sverige och andra västländer genomgått beror väl på många andra faktorer: naturtillgångar, utbildning, stabilitet?

– Visst finns det många faktorer och framtida forskning får utvisa hur de samspelar med varandra. Min uppfattning är ändå att fattigdomen framför allt är demografiskt betingad och att andelen barn i en befolkning är det enskilt viktigaste faktorn bakom variationer i välstånd och tillväxt. Japan är ett tydligt exempel. Där saknas viktiga naturtillgångar men åldersammansättningen har varit mycket gynnsam och därför drivit på den ekonomiska utvecklingen. Man kan också jämföra södra och norra Amerika där de rika naturtillgångarna egentligen finns på kontinentens södra hälft. Ändå har tillväxten varit störst i norr.

Så om man ser på historien finns det anledning att vara optimist när det gäller framtiden för de plågade länderna i södra Afrika?

– Kanske är det så. Historien visar tydligt att de flesta länder lyckats ta steget från barnrikeländer och utnyttja det humankapital som man byggt upp.

Men vi måste också komma ihåg att befolkningsexplosionen och barnrikedomen är så mycket större i Afrika än den var hos oss under 1800-talet – nästan halva befolkningen är barn i de barnrikaste länderna. Det gäller att få stopp på befolkningstillväxten och att öka överlevnanden hos barnen. Och det i sin tur hänger på om man lyckas utveckla hälsovård och utbildning, framför allt för kvinnor.

– De här insikterna som vuxit fram under senare år kan visa hur viktigt det är med befolkningspolitik och att man väljer att satsa sina resurser på rätt sätt.

Vad betyder de här nya forskningsresultaten för synen på svensk ekonomisk historia?

– Jag tror att det är oerhört viktigt att se på hur befolkningen är sammansatt i olika åldersgrupper för att förstå den ekonomiska historiens förlopp. Man kan se det tydligt i de regionala skillnaderna i fattigdom i Sverige under 1800-talet. I mitten av århundradet var de fattiga områdena också de barnrika: Blekinge, Småland, Värmland och Norrbotten. I Mälardalen, på Gotland, i Dalarna och mellersta Norrland var både fattigdomen och barnandelen mindre. I slutet av 1800-talet förbättrades ekonomin i södra Sverige samtidigt som andelen barn sjönk, i norr tog befolkningsökningen fart först i slutet av 1800-talet fortsatte och förvärrades fattigdomen.

– Det är också intressant att se hur demografiska faktorer påverkar människors val av försörjningsstrategier. Den barnrika tiden i det tidiga 1800-talet innebar att familjer i hög grad tvingades koncentrera sig på att försöka skaffa mat. Man kan kalla det för ett slags matförsörjningens ekonomi. Och när det finns många munnar att mätta så gäller det att utnyttja alla möjligheter.

Och då tvingades barnen arbeta för sin försörjning?

–1800-talets svenska familjer utvecklade många olika strategier för att hålla skafferierna med mat och barnens arbetskraft utnyttjades på många olika sätt.

– Boskapsskötsel är ett sådant exempel: ett enormt tidsödande arbete, men inte alltför kvalificerat, det passar därför synnerligen bra för barn. Att plocka potatis var ett annat lämpligt barnarbete och troligen räddningen för många hårt pressade barnfamiljer.

– Kravet på att skaffa mat ledde också till en omfattande nyodling. Under förra seklets mitt fördubblades åkermarkens omfattning i Sverige och från 1900-talet kan vi följa nyodlingen i detalj. Och statistiken talar sitt tydliga språk: ju större andel barn, desto mer nyodling. Och är det någonstans man använt barn som arbetskraft så är det inom jordbruket. Så nog har barnen och barnrikedomen haft en avgörande betydelse för Sveriges och många andra länders ekonomiska utveckling.

Menar du att om länderna i tredje världen i dag ska ta sig ur ”reproduktionsklämman” så måste man utnyttja barnen som arbetskraft?

– Det finns många exempel på att barn utnyttjas till arbete på ett skadligt sätt i världen. Men vi i den rika världen bör tänka oss noga för att moralisera på ett obetänksamt sätt över alla former av barnarbete.

– Det är viktigt att fördöma exploateringen av barn, men lika viktigt är det att inse att barnarbete knappast kan undvaras i de allra fattigaste länderna, lika lite som det tidigare kunde undvaras i Sverige förr. Långt in på 1900-talet ansåg många i svenskar att arbete, särskilt i jordbruket, var nyttigt för barn och en del i inskolning till vuxenvärlden och ett kommande yrke.

I dag är ju barnarbete i Sverige inget vi diskuterar längre. Men globalt räknas det som ett stort problem, eller hur?

– Debatten är känslig och politiker har velat förhindra barnarbete genom lagstiftning, obligatorisk skolgång och andra överenskommelser. Men till exempel Rädda barnen och Unicef efterlyser en mer nyanserad debatt. Att förbjuda barnarbete i länder där nästan halva befolkningen består av barn vore förödande. Däremot ska vi arbeta för att barnarbetet sker i rimliga former.

– Den ekonomiska historien har i hög grad varit en historia om barn. När vi ser mot framtiden så måste vi hög grad räkna med barnen och deras insatser. Inte bara för att de är framtidens medborgare utan också för att de redan i dag är en stor och viktig grupp bland världsmedborgarna.

Martin Widman är vetenskapsjournalist och trebarnsfar. Han medverkar regelbundet i Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 6/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också