Tyska mödrahemsbarn träder fram
Nyligen bildades den första tyska intresseföreningen för personer som sett dagens ljus på ett Lebensbornhem. Invigningen skedde i den lilla staden Wernigerode, i ett före detta Lebensborninstitut.
Att mödrahemmen var förtäckta ”stuterier”, som skulle producera ariskt godkända barn, är en skröna. Avsikten var, enligt Himmler, att ”rädda gott blod”, alltså germanskt. Lebensborns uppgift var i första hand att ta hand om kvinnor som blivit havande utanför äktenskapet. I ansökan måste finnas ett intyg på att såväl fadern som modern motsvarade de rasmässiga krav man ställde på SS-personal. Faderskapet måste då vara känt.
På grund av den sociala skammen registrerades inte födslarna hos myndigheterna, utan endast i Lebensborns akter. Det var eftertraktat att få plats i ett sådant hem; mödrarna blev väl omhändertagna, de fick äta gott även under kriget och hemmen låg i natursköna områden. När barnet fötts kunde modern antingen behålla det eller låta det adopteras av en SS-familj.
Den tyska föreningen Lebensspuren, ”Livsspår”, har tillkommit ganska sent – sedan länge existerar en norsk motsvarighet. En stor del av Lebensbornhemmen låg nämligen i naziockuperade länder, de allra flesta i Norge, där man tog hand om de många norskor som råkat få barn med tyska soldater. Det germanska blodet ansågs vara renast i Skandinavien, varför sådana förbindelser närmast var önskvärda.
– I Norge kände barnen i regel till sin härkomst, medan många tyska Lebensbornbarn har famlat i blindo om sin härkomst, säger Matthias Meissner, ordförande i föreningen.
Detta beror på att nazisterna förstörde nästan alla handlingar angående projektet vid tredje rikets sammanbrott.
– Många av de drabbade har fått stora psykiska problem, säger Matthias Meissner. Situationen har lett till konflikter mellan dem och deras mödrar och adoptivföräldrar, som ofta ljugit eller tigit om det verkliga förhållandet.
Folke Schimanski
