Fader okänd – statsmaktens syn på oäkta barn

I dagens Sverige föds flertalet barn av ogifta kvinnor. Vi kan se att samhällsmoralen på kort tid har anpassats till den livsstil med fria parrelationer som utvecklades av unga människor på 1960- och 70-talen. Den nya, radikala generationen ville inte längre ha kyrkans välsignelse och det kändes förlegat, kanske också falskt, att ge löften om sexuell trohet och livslång samvaro. Unga par bröt mot gamla traditioner.

Men för de unga ogifta mödrarna blev den nya livsstilen ofta problematisk. Om mannen bröt upp ur relationen och lämnade sambo och barn efter sig hamnade kvinnan i en ekonomiskt och socialt besvärlig situation. Ända fram till 1969 saknade utomäktenskapliga barn helt arvsrätt efter sin far och sambolagstiftningen som gav gemensam äganderätt till hemmet kom inte förrän 1987.

Som ensamstående mor blev den personliga friheten också mest hypotetisk. Den kvinna som upplevde flera havererade samborelationer, och kanske skaffat barn med flera olika partner, löpte dessutom en uppenbar risk att bli betraktad som lösaktig – även om hon bara levde i enlighet med tidsandan. Hon borde ha väntat med barnafödandet tills mannen vandrat med henne uppför altargången – samtidigt var allt färre män beredda att företa denna vandring.

På så sätt fick kvinnan, men också barnet, betala priset för 1900-talets vision om en ny personlig frihet.

Detta är vår egen tids historia, men de två decennier som förflutit sedan dess hjälper oss att se de strukturer som präglade tiden. Vi kan se att varje enskild individ inte bara är en aktör i sitt liv som gör fria val och fattar självständiga beslut, utan att vi alla samtidigt påverkas av den rådande tidsandan. Och vissa tider tenderar att bli mer kvinnoovänliga än andra.

Vi kan också se att just reglerna kring äktenskap och sexualitet är grundläggande för könsrelationerna. Och så har det alltid varit.

Sträng sexuallagstiftning

Under Karl XI:s regeringstid på 1600-talet fick Sverige den strängaste sexuallagstiftningen någonsin. All utomäktenskaplig sexualitet – även mellan två ogifta obesläktade personer – kriminaliserades. I den tidigare lagstiftningen hade straffen främst riktats mot mannen, medan kvinnan vanligen gått fri från straff. Hon hade setts som ett offer för mannens förförelsekonster, men nu ändrades scenariot.

Tanken att även kvinnan borde straffas för sin delaktighet i synden kom ursprungligen från kyrkan. Men i det teokratiska klimat som kännetecknar stormaktstiden blev kyrkans moraluppfattning gällande lag. Från och med 1694 skulle både mannen och kvinnan dömas om de haft sexuellt umgänge utan att vara gifta.

Det bevarade domboksmaterialet visar också klart och tydligt att lagen upprätthölls strängt. Kvinnor som fött barn utan att vara gifta drogs nästan undantagslöst inför rätta. Uppdagandet var enkelt. I samband med dopet varseblev församlingsprästen att ett oäkta barn fötts och rapporterade födseln till domstolen. Straffet blev strängt med böter som motsvarade ungefär ett halvt års lön för en dräng eller piga.

I det sena 1600-talet hade vi alltså en situation där all sexualitet var förbehållen äktenskapet. Ogifta människor förväntades leva i total avhållsamhet trots att giftermålsåldern var tämligen hög. Och både mannen och kvinnan hölls ansvariga för utomäktenskapliga sexuella relationer.

Faderskapet fastställdes

Av domböckernas sedlighetsmål kan vi också se att domstolen i flertalet fall lyckades fastställa faderskapet. Till detta bidrog grannar och arbetskamrater med sina vittnesberättelser, men viktigast av allt var den bekännelse om barnafadern som kvinnan själv lämnade under förlossningen. Denna bekännelse gällde i praktiken som bevis mot mannen.

Genom domstolens försorg dömdes fäderna även att bidra till barnets försörjning och uppfostran. Fram till 1697 fanns en lagstadgad delad vårdnad. Barnet bodde hos sin moder de första tre åren och därefter hos sin fader i fyra år.

Delad vårdnad låter som en modern tanke, men har sin grund i naturahushållningens samhälle. Under amningstiden var modern den självklara vårdaren och därefter skulle faderns gårdsbruk föda barnet.

År 1697 infördes det system som vi vant oss att betrakta som naturligt, där modern står för den faktiska omvårdnaden om barnet medan faderns lott är att bidra ekonomiskt.

Den stränga sexualmoralen i samhället bidrog till att människorna inordnades i stabila äktenskapsrelationer. Mot 1600-talets slut föddes färre utomäktenskapliga barn än någonsin förr eller senare. Samtidigt kan man se att den stränga moralen ledde till att ogifta mödrar stigmatiserades. För att undkomma den skam och vanära som var förknippad med rättegången och det följande kyrkostraffet, valde många kvinnor att dölja graviditeten och döda sina nyfödda barn. Barnamordsbrottet var tidens stora straffrättsliga problem – i hela Europa.

Hur skulle man få bukt med barnamorden och samtidigt upprätthålla sedligheten? Landets höga jurister menade att det var rädslan för de stränga straffen och för skammen att behöva stå inför församlingen på en särskild pall under högmässan som fick ogifta mödrar att mörda sina barn. Kyrkoplikten borde avskaffas. Men prästeståndet intog den motsatta ståndpunkten: om man bekämpade osedligheten ännu hårdare skulle barnamorden minska. En mildare sexuallagstiftning skulle däremot bara leda till att osedligheten tilltog och barnamorden skulle följaktligen bli fler. Det var en svårlöst fråga.

Gustav III ändrade lagen

Det blev Gustav III som självsvåldigt – och i sann upplysningsanda – radikalt ändrade den svenska sexuallagstiftningen med sin egen kungliga förordningsmakt.

Det berömda så kallade Barnamordsplakatet 1778 förankrades aldrig i riksdagen. Gustav III insåg att han inte skulle få prästerskapet att godta en så radikal lagändring i en fråga som prästerna tillmätte så stor betydelse. Den äldre lagstiftningen upphävdes visserligen inte, men i praktiken satte Barnamordsplakatet alla gällande regler ur spel. Genom plakatet tilläts ogifta mödrar att föda sina barn på okänd ort utan att uppge vare sig sitt eget eller faderns namn. Barnen kunde sedan anonymt lämnas in på barnhem, dock mot en hög ekonomisk ersättning. I plakatet förbjöds samtidigt barnmorskor, tvärt emot vad som tidigare gällt, att fråga kvinnan efter namnet på barnets far. Plakatet innehåller också ett förbud för rättens domare att ställa generande frågor till kvinnan under domstolsförhören. Signalerna var klara – man skulle ändra attityden i sexualmålen.

Vad hände i byarna?

Barnamordsplakatet har gått till historien som ett paradexempel på en reform i upplysningsfilosofins anda. Men vad hände egentligen ute i byarna, bland unga män och kvinnor, när den gamla ortodoxa sexuallagstiftningen luckrades upp?

För det första kan vi se att de utomäktenskapliga födslarna snabbt ökade i antal. Vid 1700-talets mitt utgjorde de oäkta födslarna inte mer än cirka två procent. Vid 1800-talets mitt föddes vart tionde barn utom äktenskapet. Samtidigt fördes allt färre sedlighetsbrott till landets domstolar.

Slutade efterforska okända fädrar

Domboksprotokollen avslöjar även andra omständigheter som vittnar om förändrade beteenden och attityder. I åtskilliga av de mål som trots allt prövades av domstol uppgav kvinnorna nu att barnafadern var en helt okänd man. I Barnamordsplakatets liberala anda godtogs sådana påståenden utan vidare. Vid domstolarna slutade man helt enkelt att efterforska barnafäderna. Efter några få decennier kom bortåt 80 procent av de utomäktenskapliga barnen att sakna namngivna fäder.

Nu kan man tänka sig att kvinnorna valde att förtiga barnafadern för att genom sin diskretion belönas med frikostiga underhåll. I flertalet fall får vi ingen kunskap om dessa privata uppgörelser, men ibland finns sådana trots allt dokumenterade.

De privata avtal som återfunnits uppvisar ett tydligt mönster. De underhållsavtal som domstolarna upprättade vid den här tiden bestod i ett årligt underhåll till barnet och löpte vanligtvis på 15 år. De privata underhållsavtalen gav däremot nästan alltid modern ett engångsbelopp – ofta en ren struntsumma. Ibland motsvarade den endast kvinnans böter, ibland värdet av en tunna säd. Sällan gav dessa privata förlikningar mer än fem års underhåll åt barnet.

Hur kom det sig att kvinnor nöjde sig med så dålig ekonomisk kompensation från fäderna, samtidigt som lagstiftningen gick i en mildrande överseende riktning?

Förändrad bevisföring

Av allt att döma förändrades ansvarsfördelningen mellan könen. Om kvinnan blev gravid hade mannen nu fått goda möjligheter att klara sig undan både rättegången och merparten av det ekonomiska ansvaret. När samhällets vilja att kontrollera den utomäktenskapliga sexualiteten försvagades blev kvinnans förhandlingsposition i motsvarande grad svag. Mannen kunde alltid hota med att neka till faderskapet om kvinnan inte godtog det lilla han erbjöd henne.

Och vid den här tiden började domstolarna förändra sin bevisvärdering i faderskapsmålen. Kvinnans egen berättelse om vem som var barnets far kom att sakna bevisvärde i rätten. Hon betraktades nu som part i målet och var därmed jävig. Vittnen från förlossningen sorterades också ut i upplysningstidens rationella anda.

Barnamordsplakatet har framför allt uppmärksammats för det anonymitetsskydd det erbjöd ogifta gravida kvinnor. I de större städerna föddes också många barn av anonyma mödrar. Men den mest omfattande effekten av plakatet har länge förbisetts – nämligen det indirekta anonymitetsskydd plakatet gav åt tusentals fäder under nästan 150 år. Gustav III:s Barnamordsplakat gällde som svensk lag ända fram till 1917.

Publicerad i Populär Historia 5/1997