Stadens bortglömda yrken

Med tiden växte det fram ett behov av att organisera hantverksyrket i Europa. Under medeltiden spreds ett system med starka influenser från dåvarande Tyskland till Norden – skråväsendet. Det var ett organisationssystem för att reglera kvalitet, konkurrens och produktivitet bland hantverkare.
Inom skråväsendet fanns det skråämbeten, sammanslutningar av utövarna av ett hantverk, till exempel skomakare, bagare, skräddare och smeder. I Sverige gjordes några trevande försök att organisera hantverkarna, men det var först på 1500-talet under Gustav Vasa som det rikspolitiska intresset för hantverk ökade och skråväsendet etablerade sig.
För att stärka den svenska ekonomin, minska beroendet av importerade varor och stimulera den svenska hantverksbranschen, sanktionerade statsmakten ett antal skråordningar. Inom varje skrå fanns det en tydlig hierarki att förhålla sig till. Man började i unga år som lärling och avancerade sedan till gesäll för att slutligen bli mästare.
För att kunna bli mästare måste man, förutom att avlägga ett godkänt mästarprov, också ha ett startkapital samt kunna betala avgifter till ämbetet och löner till sina anställda.

Det fanns strikta regler för hur produkter skulle tillverkas och säljas, för att säkerställa hög kvalitet och enhetlighet. Skråna fungerade också som sociala skyddsnät, lite som en föregångare till dagens försäkringskassa, där medlemmarna kunde få stöd och hjälp. Majoriteten av skråna godkände endast män som mästare, men om änkan efter en mästare kunde yrket hade hon rätt att ärva makens verksamhet och driva den vidare. Detta var länge den enda möjligheten för en kvinna att bli ekonomiskt självständig.
Man ville i första hand att hantverk skulle utövas i städerna för att ha kontroll över organisationerna, vilket ledde till att hantverksutövande på landsbygden i princip blev olagligt. Det var också olagligt för hantverkare att utföra sitt yrke om man inte var med i ett skrå. Obehöriga kallades "bönhasar", och sådana riskerade dryga böter om de blev påkomna med att utöva hantverk utanför skråets ramar.
Det var också i städerna som vissa specialiserade hantverksyrken verkligen behövdes och var nödvändiga för den ekonomiska utvecklingen. Låt oss i det följande titta närmare på några hantverksyrken som var viktiga för livet i staden, innan de till stora delar tynade bort med industrialiseringen.

Sjöfarten under 1700- och 1800-talen var av stor betydelse för utvecklingen av hantverk, industri och handel i många svenska kuststäder. Segelmakare och repslagare var två hantverkskategorier som förutom båtbyggare hade en självklar plats i stadens hamnområde. Repen användes inom en mängd olika områden, men de var särskilt viktiga för sjöfarten där de behövdes för segel, rigg, ankare och andra funktioner ombord på fartyg.
Att vara repslagare var ett hårt och fysiskt krävande arbete som krävde både styrka och uthållighet. Repslagning var en komplicerad process som krävde många olika steg. Först bearbetades råvaran – till exempel hampa eller lin – för att få fram fibrerna, sedan snoddes fibrerna samman till garn, och garnet tvinnades sedan till rep av olika tjocklekar. Man använde sig av olika verktyg och maskiner för att utföra dessa uppgifter, bland annat tvinnings­maskiner, spinnrockar och hamphäcklar. Repslagarna var en respekterad yrkesgrupp där de skickligaste var både eftertraktade och välbetalda. Detsamma gällde segelmakarna, som ofta höll till i samma hamnkvarter. Att tillverka segel var en tidskrävande process. Först mätte segelmakaren fartygets riggar (master, rår, bommar och så vidare) för att bestämma seglens storlek och form. Sedan skar han ut segeldukens delar i rätt form och sydde ihop dem. Segelmakaren använde sig av olika typer av nålar, trådar och verktyg för att sy seglen, och han behövde ha god kunskap i sömnad.

Långt innan konservburkar, glasflaskor och plastlådor blev det självklara förvaringssättet var man beroende av täta trätunnor. Därför var tunnbindaryrket viktigt under medeltiden och fram till 1800-talet. Tunnor var det främsta förpacknings- och transportmedlet för många varor, vilket gjorde tunnbindarnas produkter till en central del av handels- och lagringssystemet. Tunnbindarna, eller tunnmakarna, var skickliga hantverkare specialiserade på att tillverka och reparera tunnor och andra typer av träbehållare. Yrket gick ofta i arv från far till son och det tog många år att bli riktigt duktig. Verkstäderna låg ofta i anslutning till hemmen, och det var vanligt att man jobbade ensam med ett kärl.
Den växande handeln och industrin i Sverige under senare delen av 1700-talet krävde förpackningar för varor som öl, mjöd, vin och sprit men också till färskvatten. Likt många andra hantverksyrken var det i kuststäderna som tunnbindarna oftast verkade. Behovet av förvaringskärl för transport på fartygen var stort, och tunnor av trä lämpade sig även bra för varor som såpa, tjära och fotogen.
Med industrialiseringen förändrades tunnbindaryrket dramatiskt. Fram till förra sekelskiftet ansågs tunnbinderiarbetet vara bra betalt, men maskinell tillverkning och nya förpackningsmaterial som metall och plast minskade efterfrågan på handgjorda tunnor. Trots detta överlevde yrket, men i en annan form. Traditionella tunnbindare anpassade sig till att producera specialtunnor och fat för specifika ändamål, som lagring av whisky och vin, där trätunnans egenskaper fortfarande är oöverträffade.

Fram till 1650-talet hade de grå vadmalskläderna varit den vanligaste klädseln för gemene man. Färgade textilier var en lyx som endast ett fåtal hade råd med. Till Sverige importerades färgade tyger från norra Europa, och först på 1600-talet finns det uppgifter om yrkesverksamma färgare i Sverige. Antagligen utfördes färgning av andra yrkesgrupper inom det textila området, som vävare och vantmakare, men inte i någon större utsträckning. När färgerinäringen expanderade under 1700-talet, tack vare förbättrade tekniker, fick klädedräkten mer färg, och det var inte längre bara det rikaste samhällsskiktet som hade råd att sätta färg på tillvaron. Färgarnas arbete har påverkat mode, konst och handel genom århundradena, och de var högt ansedda yrkesmän med hög status i staden. Deras kunskaper om att överföra växternas färger till tyger och garner gav dessa yrkesmän ett nästan magiskt skimmer.
Hantverksfärgerierna låg ofta nära vattendrag, eftersom man var beroende av god vattentillgång under hela färgningsprocessen. Vattnets kvalitet var av stor betydelse för resultatet. Mjukt sådant gav ett finare och jämnare resultat av färgningen, jämfört med hårt vatten.

Färgerierna var indelade i två avdelningar. I den ena avdelningen arbetade man med kulörfärgning i rött, gult, brunt och så vidare. I den andra färgade man enbart blått varför den ibland gick under namnet "blåeriet". I mitten av färgeriet fanns en stor spis som värmde upp färgkaren som var placerade runt den. Dessa kar var meterhöga kopparkärl, rundade i botten och hade murad utsida för att hålla värmen bättre.
Arbetet på färgeriet var hårt. Den stekande värmen från spisen och ångorna från de varma färgkaren var påfrestande. Många färgämnen måste först krossas i stora gjutjärnsmortlar innan de åkte ned i det varma vattnet. De genomvåta färgade tygerna och garnerna var tunga och varma och hängdes på träställningar för att svalna, medan resterna av färgbadet rann över kullerstensgolvet. Det var främst ylletyg samt bomulls- och ullgarn som färgades. Kunderna kunde vara både privatpersoner och väverier, och vissa färgerier sålde också egenfärgade tyger.
Med den industriella revolutionen följde betydande förändringar inom färgningsyrket. Utvecklingen av syntetiska färger under 1800-talet revolutionerade färgningsprocesserna. Syntetiska färger var billigare att producera, hade bättre beständighet och var tillgängliga i ett bredare spektrum av nyanser än naturliga färgämnen. De nya industriella processerna minskade behovet av traditionella färgare, eftersom maskiner nu kunde färga stora mängder textilier mycket snabbare och billigare. Färgindustrin blev nu en del av den växande textilindustrin, vilket ledde till att många mindre färgerier gick i konkurs.

I städerna fanns det ett flertal olika metallarbetare, som konstgjutare, kopparslagare och smeder. Så kallade gelbgjutare var skickliga hantverkare som behärskade hela processen från mönstertillverkning till efterbehandling av gjutna mässingsföremål. "Gelb", från tyskans ord för gul, beskriver färgen på mässingen.
Det var ett krävande arbete som involverade både fysisk styrka och konstnärlig precision. Gelbgjutaren behövde ha god kunskap om metaller, gjutningstekniker och verktyg. Arbetet utfördes i gjuterier, och det var en smutsig och bullrig miljö.
Bleckslagarna arbetade främst med tunnplåt av järn, tenn eller koppar – ett arbete som krävde noggrannhet och precision. Från början tillverkade dessa hantverkare lyktor, och gick därför under namnet lyktmakare. Bleckslagarna var specialiserade på tillverkning och reparation av plåt- och järnarbeten som hängrännor, stuprör och takplåtar, men också av hushållsföremål som tallrikar, bakformar, kokkärl, hinkar och spannar.

Buntmakare eller skinnare och körsnärer, var en yrkesgrupp som arbetade med att bereda skinn med kvarsittande hår, och i vissa fall även skära till och sy pälsverk och fällar. För att handla med viltskinn krävdes kapital, vilket gjorde att buntmakarna på sätt och vis var jämställda med guld- och silversmederna, som också arbetade i dyrbara material. Socialt tillhörde buntmakarna samhällets övre skikt, och det var vanligt att yrket gick i arv.
Arbetet var tidvis hårt. Skinnen som skulle beredas måste först torkas, med köttsidan utåt. Efter ett flertal processer, som bland annat inkluderade insmörjning och trampande av styckena, skavde man bort köttet och hängde återigen skinnen på tork. Därefter följde en rad uppspänningsmoment och kamning, innan skinnen var redo att användas.
Från början användes pälsskinn i princip bara till foder i till exempel mantlar, mössor och handskar. Skräddaren sydde ytterplagget och buntmakaren sydde fodret med hårsidan in. Under 1600-talet var pälsskinnsarbetarna en av de vanligaste hantverkskategorierna i städerna, men bara hundra år senare minskade yrkesgruppen, antagligen på grund av att skinnberedningen bedrevs alltmer som hemslöjd.

Nära buntmakarna arbetade garvarna. Här skedde det lite tyngre arbetet med att bereda skinn och läder. Om buntmakarna behandlade skinn med pälsen kvar, var det garvarnas uppgift att ta bort allt hår. De var en viktig del i produktionskedjan av ett flertal varor. Andra hantverksgrupper som skomakare, pungmakare och sadelmakare var alla beroende av läder i sina respektive verksamheter. Garvarna arbetade med skinn från stora djur som oxar, hästar och älgar, till skillnad från buntmakarna som ägnade sig åt skinn från mindre djur.
Garverierna var stinkande platser. Eftersom verkstäderna var beroende av rinnande vatten låg det ofta flera i samma område. Skinnen blötlades först i stora kar för att mjukna och sedan avlägsnades hår och fett. Skinnen lades sedan i ett bad med ett garvämne, ofta från bark från ek eller gran. Garvämnet i barken band till sig proteinerna i skinnet och gjorde det starkt och motståndskraftigt mot röta.
Efteråt bearbetades och smordes skinnen med fett för att göra dem vattentäta. Arbetet var fysiskt krävande, med tunga lyft och repetitiva rörelser. Lokalerna var ofta smutsiga och luften fylld av kemikalier från garvningsprocessen, vilket kunde leda till andningsproblem och hudsjukdomar för dem som arbetade där.
De flesta garverier var små familjeföretag och lönerna var relativt dåliga. Under 1900-talet skedde stora förändringar i garverinäringen. Nya tekniker och maskiner togs i bruk, vilket ledde till ökad produktion och effektivare garvningsprocesser, samtidigt förbättrades arbetsmiljön och garvarna fick bättre arbetsvillkor.

Vissa yrken har nästan helt fallit i glömska. Ett exempel är roddarmadammerna, som i slutet av 1700- och början av 1800-talen utgjorde en betydande del av Stockholms stadsliv. Dessa kvinnor var en viktig del av stadens transportinfrastruktur och var kända för sin styrka och uthållighet (och ibland grova språk). De rodde sina små passagerarbåtar mellan olika stationer på öarna och malmarna – i en tid när det inte fanns lika många broar som idag, och ångbåtstrafiken ännu inte hade kommit igång.
Ganska bortglömda är även sumprunkarna. Dessa spelade en viktig roll i Sveriges fiskerinäring under 1800- och början av 1900-talet. Deras uppgift var att syresätta vattnet i fisksumparna (förvaringsanordningar nedsänkta i vattnet) intill kajerna där man förvarade fisken tills den skulle säljas. För att fisken skulle överleva " runkades", alltså skakades, sumparna – ett riktigt slitgöra som försiggick dygnet runt.
Även ombord på fiskebåtarna kunde man ha sumpar, och därmed även sumprunkare. Yrkesgruppen räknades till sjöfolkets lägsta skikt och utövarna hade lågt anseende. Ordet "sumprunkare" kan idag användas som ett nedsättande skällsord.

I närheten av hamnarna arbetade vindragarna. Deras uppgift var att ta emot vinfat från fartygen för att sedan transportera dessa till vinkällare runt om i staden. Det var en tung och slitsam sysselsättning eftersom de största tunnorna kunde väga 600 kilo.
Dessa yrkesutövare fungerade som ett slags hybrid mellan transportörer och sommelierer, eftersom vindragaren också besatt stora kunskaper om själva drycken och kunde utföra kvalitetskontroller, kryddning och tappning på flaska. Slutligen ska vi i denna exposé över mer eller mindre försvunna yrken även ta en titt på latrintömmarna. Dessa spelade en oumbärlig roll i svenska städer innan det fanns moderna avloppssystem, och arbetet var givetvis ett av de smutsigaste och mest illaluktande i samhället.
Sysslan – att skrapa och skölja bort innehållet i stadens utedass och sedan transportera bort skiten – ägde ofta rum nattetid för att inte störa invånarna. Latrintömmarna tillhörde samhällets lägsta skikt och utsattes för stora hälsorisker i form av sjukdomar som kolera och tyfus. Samtidigt var deras ofta stigmatiserade insatser avgörande för folkhälsan och stadens funktion.

Renée Nilsson är frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia nr 13/2024