Läs också

Pigornas slit

vårbruk med traktor i Örebrotrakten 1967.

© Örebro Kuriren/Örebro läns museum

Jordbrukare i industrisamhället

Småbruken var länge ryggraden i Sveriges ekonomi, men när industrialiseringen slagit igenom och framtidsoptimismen var i topp efter andra världskriget kom småbönderna i kläm. Storskalighet och rationellt jordbruk gynnades medan gamla ideal sattes på undantag.

13 mars 2002 av Anders Salomonsson

Jordbruket har varit landets modernäring i sex tusen år, men trots detta är notiserna om de svenska böndernas liv och arbete – åtminstone före år 1800 – fåtaliga i historieböckerna. Den jordbrukande allmogen har främst setts som en självklar ryggrad i landets ekonomi och därmed givande taxeringsobjekt, samt som mer eller mindre villiga soldater vid utskrivningar till rikets krigsföretag. Denna anonymitet speglar dock inte helt och hållet verkligheten: Redan under 1400-talet har vi exempel på hur bönderna vildsint protesterat mot orättvisor och missförhållanden. 1743 tågade till exempel 4 500 man från Dalarna, Västmanland och Uppland mot Stockholm för att protestera mot utskrivningarna till kriget mot Ryssland. Fred med ryssarna slöts märkligt nog samma dag som bondehären nådde Stockholm, men det hindrade inte att sex av upprorsledarna greps och avrättades och att ett fyrtiotal bönder sköts ned på Stockholms gator. Andra exempel på egenvilja och upproriskhet finns, vilket visar att bönderna knappast var de väldisciplinerade och förnöjsamma undersåtar som vi i dag lätt tänker oss.

Under 1800-talet skedde en förändring i synen på bonden. Nationalromantiken nådde efter hand Sverige, och centralgestalten i rörelsen blev på många sätt den svenske odalmannen. Tiden genomsyrades av en trängtan efter nationell identitet och stolthet och i detta projekt spelade ursprunglighet och naturlighet stor roll. Och dessa kvaliteter hade bonden, menade man. Han var förnöjsam, rakryggad och idog, och han motsvarade väl det stabila ideal som behövdes i en tid präglad av industrialisering, urbanisering och därav orsakad social turbulens. Betecknande för 1800-talets bonderomantik är att det var akademiker, konstnärer och författare som låg bakom, knappast bönderna själva. Den bondebild som presenterades i museer och arkivsamlingar, i konst och litteratur var därför mer ideal än verklighet, men inte desto mindre var det den bild som bibringades övriga grupper i samhället och då främst den framväxande borgerligheten.

Nationalromantikens bondebild var således positiv, men denna välvillighet bröts efter hand av den framväxande industrialiseringens krav på massproduktion och rationalitet.

Före och under första världskriget accentuerades till exempel motsättningarna mellan arbetare och bönder, bland annat beroende på att de förra ansåg sig missgynnade i förhållande till bönderna i de ransoneringsförordningar som infördes. Under denna period underbyggdes den svenska arbetarklassens bondeantagonism.

Mellankrigstiden innebar en kraftig tillväxt för den offentliga sektorn och lönearbetet, och bönderna hamnade på efterkälken i förhållande till många andra grupper i samhället. Samtidigt tvingade depressionen vid 1930-talets mitt många arbetare att ta uselt avlönade jobb hos bönderna under sådd och skördetid, vilket knappast befrämjade relationerna mellan grupperna. Vid de nödhjälpsarbeten som arrangerades för de arbetslösa engagerades ofta bönderna som arbetsledare (de visste hur man grävde kanaler och anlade vägar och de kunde bestå med egna transportmedel, det vill säga häst och vagn), och inte heller detta underlättade umgänget mellan bönder och arbetare.

Under andra världskrigets livsmedelsransonering rönte många bönder en ny form av uppskattning. Det var de som kunde tillhandahålla kött, fläsk och mjöl till behövande stadsbor utan uppvisande av de knappt tilldelade ransoneringskupongerna. I denna oroliga tid, då kriget stod hotande utanför landets gränser, symboliserade också bönderna en nationell trygghet. De stod för det fäderneärvda, välkända och pålitliga i en värld av brand och kaos. Inte minst kommer denna inställning till uttryck i skönlitteratur och spelfilmer från framför allt början av 1940-talet.

Redan under mellankrigstiden fanns tecken på den negativa omvärdering som blev så tydlig under 1950- och 1960-talen. Efter kriget drev staten visserligen en politik som främjade jordbruksproduktionen, men samtidigt förnekades många ideal i den traditionella bondenäringen. För de bönder som kunde köpa upp ett par granngårdar och investera i självgående skördetröskor och potatisupptagare var allt gott och väl, men traditionellt bondearbete belönades inte. Det var stordriften som gällde, inte stenbrytning, slit och svettigt arbete i den lilla skalan. Samma ideal genomsyrade samhället i stort, oavsett om det var volvobilar eller spannmål som skulle produceras. Det var framtiden som betydde något, och i framtidslandet bestämde de som hade kontanter på fickan, det vill säga tjänstemännen i den växande offentliga sektorn och arbetarna på byggen och i industrin. ”Slit och släng” och ”konsumera mera” var slagorden, begrepp som tradition, kulturarv och region blev negativt laddade. Det var bara de bakåtsträvande och oföretagsamma som stannade kvar på landet och brukade jorden, menade man.

Hur påverkades bönderna av dessa budskap? De lyckligt lottade, de som klarade omställningen, försökte nog hänga med så gott de kunde. Många tjänade bra på raps- och rybsodling, köpte bil och åkte till stan och handlade färdiglagat och djupfryst. Att bruka det egna köket för mycket kunde tolkas som underutveckling, och det köpta var ju så mycket godare! I detta nya ideal låg en motsägelse mot krigstidens sparsamhet och bondenäringens traditionella närhet till råvarorna. Det med egna händer framställda dög inte längre, nu betraktades det närmast som en nationell plikt att få massproduktionens hjul att snurra allt snabbare. Givetvis förorsakade detta förvirring och missmod hos många bönder och ett ifrågasättande av det egna yrkets värde. Höll man på att bli akterseglade av andra grupper i samhället, fanns det över huvud taget plats för några bönder i framtiden?

En intressant fråga är på vilka vägar bönderna nåddes av dessa trender och ideal. Att de kom från staden och från den urbana värderingssfären är uppenbart, det var ju centralisering, likriktning och antiregionalism som var ledande tankar. Säkert spelade samhällets utökade utbildningsutbud en betydelsefull roll. Böndernas barn gick inte längre hemma och väntade på gårdsarv eller giftermål, allt vanligare blev att de tillbringade några år vid stadens läroverk, på lantbruksskola eller lanthushållsskola. Givetvis förde barnen med sig hem de intryck de fick både i undervisningen och från kamraterna, och säkert påverkades familjens allmänna värderingar av detta.

1950- och 60-talen präglades också av ökad rörlighet och förbättrade kommunikationer på ett allmänt plan. Det blev vanligt att man skaffade bil och TV, horisonterna kom att vidgas på ett påtagligt sätt och nya och ifrågasättande värderingar bröts mot gamla i ett allt snabbare tempo.

Så kom 1970-talet och med det en genomgripande omvärdering av begrepp som kulturarv, tradition och lokalhistoria. Gamla hantverk och näringar lyftes fram i ljuset igen, många gick på kurser i vävning, växtfärgning och släktforskning, och på olika sätt riktades intresset mot landsbygd och lantbruk. De som var mest entusiastiska flyttade ut på landet och försökte med växlande framgång att driva jordbruk. Dessa ”gröna vågare” arbetade ofta efter lite gammaldags metoder med låg mekanisering och stort miljöengagemang. Hur kom då gröna vågens budskap och idéer att påverka bondebilden? Visserligen fanns i hela rörelsen en positiv inställning till bönderna och bondenäringen, men jag tror inte att den uppfattades som ett odelat stöd av bönderna alla gånger. Många i rörelsen menade att bönderna drev sitt lantbruk alldeles för rationellt och resurskrävande, och man angrep också den kemiska besprutningen och konstgödslingen i jordbruket.

Det är naturligt att bönderna med misstänksamhet och tvekan betraktade denna inblandning i deras arbete, en inblandning som ifrågasatte bondens förmåga att själv bedöma hur jorden bör brukas. En tilltagande regleringsiver från myndigheternas sida blev också allt mer märkbar: hälsovårdsinspektörer kontrollerade fläsk, mjölk och gödselbrunnar och antikvarier lade sig i hur mangårdsbyggnader och uthus skulle renoveras.

1980- och 90-talen har också inneburit påfrestningar och ifrågasättande av bondens insatser. Framför allt är det i den allt intensivare miljödebatten som bönderna råkat illa ut. De har anklagats för att ha förorsakat både försurning och skogsdöd, och detta trots att de enligt egen mening bedrivit sitt jordbruk efter de råd de fått både från lantbruksuniversitet och de egna organisationerna. Många bönder känner sig svikna av experterna, och de saknar en konsekvent politik i dessa frågor från statsmakterna.

Den ekonomiska utvecklingen har också upplevts som negativ av bönderna. Trots långt driven specialisering och rationalisering har lönsamheten sjunkit markant under senare år, och det är få bönder i dag som tror att deras barn ska kunna driva gården vidare. Ett särskilt hot utgör för många också avregleringen av jordbruksimporten samt medlemskapet i EU.

Den kärvare ekonomin för bönderna har också tagit sig andra uttryck: för inte så länge sedan talade man om familjejordbruk, där mannens och kvinnans arbetsinsatser båda var nödvändiga för gårdens drift, och längre tillbaka var det en självklarhet att bonden och hans hustru hade väl avgränsade men lika nödvändiga sysslor på gården. I dag blir det allt vanligare att (företrädesvis) hustrun för att stödja familjens ekonomi har del- eller heltidsarbete vid sidan av. Hur påverkar denna verklighet synen på bonden och bondenäringen? Vad tar hustrun med sig hem av värderingar från sitt arbete som sjukvårdsbiträde eller tandsköterska? Var har hon sin lojalitet och identitet, hos arbetsgivare och arbetskamrater eller hemma på gården? Och hur känns det för bonden att inte, som tidigare generationers husbönder, kunna försörja sin familj på vad gården ger?

Dagens bild av bonden är delad och svårgripbar: bidragsfifflare, miljöbov och gnällspik, anser somliga, bevarare av kulturarv och det öppna odlingslandskapet samt garant för ”världens renaste mat”, menar andra. Dock vågar man nog hävda att svenskens bondebild ändå i grunden är positiv. Sverige är ett sent urbaniserat och industrialiserat land, vilket innebär att de flesta har eller har haft släktingar och bekanta i bondenäringen. Många vill därför gärna kunna känna sig som bondebarn ibland, med rötter i ett imaginärt Sörgården eller Bullerbyn. Att denna inställning knappast är grundad på kunskap om böndernas förhållanden och vardag i dag är en annan sak.

Publicerad i Populär Historia 4/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också