Garvare vid Mattons läderfabrik i Gävle bearbetar skinn. Foto från 1905.

© Länsmuseet i Gävleborg

Garvarnas dåliga rykte

Garvarna har länge haft dåligt rykte – men varför? Att bereda skinn till läder har varit näst intill nödvändigt för människor, men när specialiseringen gjorde att en särskild yrkesgrupp tog över arbetet stigmatiserades den. Katarina Harrison Lindbergh förklarar varför.

11 maj 2019 av Katarina Harrison Lindbergh

I äldre tid var användningen av skinnprodukter mycket mer utbredd än den är i dag, då många helt eller delvis klarar sig utan att använda skinn, päls eller andra animaliska produkter.

Forskarna antar att de flesta under medeltiden och längre tillbaka i tiden troligen kunde bearbeta skinn tillräckligt bra för att klara husbehovet. Djur och djurkroppar hanterades till vardags, och det var nödvändigt att kunna ta tillvara på allt. En gethud eller ett laxskinn kunde förvandlas till en väska eller en bit av en mössa.

Förmågan att hantera skinn hör till en av de äldsta mänskliga verksamheterna, beredda hudar kunde hålla kylan borta och göra bädden mjuk. Om man inte tog hand om skinnen på rätt sätt ruttnade de, drog till sig ohyra och luktade as. I grunden finns alltså inget utrymme för att se ned på garvningsverksamheten.

Skinnberedning specialiserades

Men tiderna förändrades. Ju större städerna blev desto mindre behov fanns det för alla stadsbor att kunna garva. Det räckte med att garvarna kunde bereda skinnen, varefter man kunde handla av dem. Verksamheten var fortfarande betydelsefull för allt från sko- och väsktillverkning till vinterklädsel, pergament, seldon, snören och annan utrustning, men den specialiserades och bedrevs ofta på en viss plats i städerna.

Garverierna krävde tillgång till rinnande vatten, vilket gjorde att garvarna samlades där detta fanns. Avskildheten var en grogrund till det dåliga ryktet.

Garvare på Sidvalls garveri i Uppsala uppställda för en gruppbild 1897.

© Henri Ostis Fotografi Atelier/Upplandsmuseet

Garvning illaluktande hantering

Ryktet hörde också ihop med lukten. Garvaren fick börja med att blöta obearbetade smutsiga hudar och skrapa dem rena. Renset luktade förstås, men det fanns mer som kunde avge pregnanta dofter.

De rengjorda hudarna lades i kar fyllda med garvämnen. Urin kunde användas. Bark, oljor och aska kunde också komma ifråga.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Lagen som hudarna låg i måste hålla en viss koncentration av garvämnen, annars riskerade skinnet att ruttna eller förstöras på annat sätt. Ibland skulle skinnen plockas upp och vändas.

Det var en illaluktande hantering – i sig ett skäl till att verksamheten bedrevs avsides. När hudarna var tillräckligt preparerade kunde håret skrapas av. Slutprodukten blev ett smidigt, användbart skinn.

Den som lyfte, skrubbade, blötte och bearbetade hudarna undgick inte garvämnena, något som kunde få andra att rynka på näsan. Att tala illa om den som luktar illa ligger nära till hands.

Bara fattiga bodde nära garverierna

Lukten och den geografiska belägenheten medförde ytterligare en sak som kunde spä på föreställningen om den tarvliga garvaren. Ingen som kunde bo någon annanstans slog ned sina bopålar i närheten av garverierna. Fattigt eller sjukt folk levde där garvarna höll till. Få saker är lika belastande som fattigdom. I Strasbourg låg garveriverksamheten till exempel granne med syfilissjukhuset.

Det finns dock inget som tyder på att garvare rekryterades från särskilt utsatta grupper, småkriminella eller avvikare. Precis som med andra yrken gick det ofta i arv.

Skrån med garvare finns belagda i Norden från 1400-talet, och arbetet krävde skicklighet. Ett slarvigt och dåligt utfört garvningsarbete resulterade i sköra, missfärgade skinn som inte kunde användas.

Publicerad i Populär Historia 10/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också