Ahasverus i Skara

Historien är full av exempel på hur människor och människoöden lever vidare som legender och litteratur. Det är inte lika vanligt att en litterär gestalt

20 mars 2002 av Håkan Strömberg

Historien är full av exempel på hur människor och människoöden lever vidare som legender och litteratur. Det är inte lika vanligt att en litterär gestalt övergår till att bli kött och blod, men det händer. Ett sådant fall kan man hitta i en svensk brevsamling från mitten av 1600-talet. Vid den tiden gästas stormaktstidens Skara nämligen av ”den vandrande juden”.

Legenden om den vandrande juden uppstår i sin mest kända form vid 1600-talets början. År 1602 trycks ett litet häfte i Leipzig, med en tidsenligt lång och snårig titel. Författaren påstås heta Chrysotomus Dutulaeus och häftet rymmer en märklig historia. Denne Chrysotomus uppges återberätta vad han år 1574 fått höra av biskopen Paulus von Eitzen.

En vinter i sin ungdom, när han predikade i Hamburg, lade Paulus von Eitzen märke till en jude i slitna kläder som stod mitt emot predikstolen. Varje gång Jesu namn nämndes böjde mannen på knäna, suckade ljudligt och slog sig för bröstet. Prästen sökte upp den märklige mannen och fick höra hans livshistoria. Juden påstod sig heta Ahasverus och vara född i Jerusalem redan i Kristi tid, där han varit skomakare. Som så många andra i staden var han positiv till korsfästandet av Jesus och hade gått ut för att se när den dömde kom förbi. Precis vid Ahasverus hus stannade Jesus upp för att vila, allt tröttare under sitt tunga kors. Ahasverus rusade till och ropade åt honom att gå sin väg, att gå dit han skulle. Då svarade Jesus: ”Jag vill nu stå här litet stilla och vila mig, men du skall hädanefter ingen ro eller vila ha i denna världen, utan skall ostadig och flyktig vandra omkring i hela världen alltintill domedagen.” Och så hade det också blivit. Ahasverus hade vandrat, odödlig och rastlös, genom världen i ett och ett halvt årtusende.

Ahasverus egen teori om varför han utsattes för detta långa lidande var att han allt intill domedagen skulle vara ett levande vittne om Jesu lidande och död, mot alla otrogna judar och obotfärdiga.

I den förklaringen ligger nyckeln till hela berättelsen. Skriften var tänkt som en religiös pamflett mot judar och ogudaktiga. Genom hänvisning till Paulus von Eitzen, en för dåtiden välkänd och högst historisk person, och till andra vittnen, både namngivna och mer diffusa, som de ”många hundra människor” i Reval som skulle ha sett Ahasverus, försöker upphovsmannen få historien att framstå som trovärdig. Budskapet till Tysklands judar är: ”Hur kan ni vägra att låta er omvändas, när en av era egna går som ett mirakulöst vittne om att vi har rätt och ni har fel?!”

Den lilla skriften, med sitt antisemitiska budskap, blev en stor succé. Den utkom i upplaga på upplaga och översattes till en rad främmande språk. Men framgången låg nog inte främst i antisemitismen, utan i själva temat, själva tanken. Tänk att inte kunna dö!

Legender om människor som inte dör är kända sedan medeltiden och har sannolikt funnits längre än så. Inom kristenheten förankrades motivet i olika bibelställen. När evangelisten låter Jesus säga ”Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Människosonen komma med sitt rike” (Matt 16:28) kunde det inte gärna betyda något annat än att några av de närvarande var dömda att leva till domedagen. Under medeltiden handlade legenderna gärna om olika män som hånat eller skadat Jesus under hans Golgatavandring, och som dömdes att leva kvar, i väntan på Jesu återkomst. Just skomakaren Ahasverus var den lilla skriftens egen version av detta.

Skriftens popularitet gjorde att Ahasverus – alias ”den vandrande juden”, alias ”Jerusalems skomakare” – spreds inte bara till andra länder, utan även till andra genrer. Ahasverus lämnade häftet och tog sig in i såväl folktron som i litteraturen. Han kom att dyka upp hos Alexander Dumas, i folkvisor, hos Goethe, Shelley, H C Andersen, Fröding och – i senare tid – hos Garcia Marquez och Lars Gyllensten. Han blev opera och så småningom också film. Men han nöjde sig inte ens med det. Han lämnade också litteraturen och blev kött och blod. Den vandrande juden började synas lite varstans i Europa. År 1652 dök han upp i Sverige.

För Sverige är Nådens år 1652 ett år så gott som något. Det är ett år av relativ fred om än inte av frid. Det trettioåriga kriget är slut sedan 1648 men ute i landet råder missväxt och missnöje. Inne i Stockholm håller den unga drottning Kristina hov.

Vid detta hov finns den unge adelsmannen Johan Ekeblad. År 1652 är han 23 år och har en blygsam post. Han kommer inte heller att göra någon märklig karriär och skulle ha blivit en figur i historiens yttersta marginal om det inte varit för att han skrev många brev, och att dessa bevarats av mottagarna. Mellan 1649 och 1664 skriver han så gott som varje vecka till främst sin far men även till sin bror Claes.

Han skriver från Kristinas hov, från Cromwells England och från Karl X Gustavs fälttåg. Fadern, som sitter hemma på herrgården Stola i Västergötland, hålls väl informerad om stort och smått, om förlovningar, bröllop, barnafödslar, sjukdomar, dödsfall, begravningar, riksdagar, trätor, dueller (många!), jakter, baler, utnämningar, befordringar, maskerader, djurhetsningar, pest, utrikes krig, inrikes uppror, olyckshändelser, järtecken, mode, penningbrist, hälsan, vädret, övernaturligheter, brott, straff, diplomater, utländska regenter och mycket mer. I utbyte får sonen – ja vadå? Det vet vi inte riktigt. Det är nämligen så att faderns och broderns brev inte finns kvar. Det vi har kvar är en halv brevväxling – ett ganska vanligt fenomen.

I varje fall: i slutet av augusti 1652 sätter sig junker Johan och doppar pennan i bläcket. Brevet som ska skrivas är till brodern Claes, som tydligen understått sig att glömma att datera:

Jag har bekommit Edert brev, daterat den 0. Kanske att hastigheten har förhindrat min käre bror att se i almanackan, det och sällskapet av bror Carl Pauli, som också har gjort mig den äran att skriva till mig. Dock har jag litet svårt att förstå av hans brev, vad det kan vara för en jude, som han skriver om, som skulle ha varit i Skara. Det kan inte vara vår indiska doktor, vi har här, som han talar om?

Att junker Johan inte förstår vad vännen Carl skriver om är inte så märkligt. Skulle det trava runt en jude hemma i Västergötland? Det här är i religionskrigens tid. Varken katoliker eller calvinister, zwinglianer eller reformerta är välkomna in i landet, om de inte kommer som ambassadörer med alla papper i ordning. Att judar och andra otrogna med statsmaktens goda minne skulle komma innanför rikets gränser är uteslutet.

Nu regerar i och för sig Kristina och inget är sig riktigt likt. Den unga drottningen vill ha ett europeiskt hov och hur skulle det vara möjligt utan impulser från världen utanför det lutherska dysterbältet? Hon umgås alltså flitigt med de spanska och franska och polska sändebuden och låter sig förströs av sydeuropeiska musiker och gycklare. Det är nu Sverige gör sin stora insats inom filosofin, då filosofen Descartes låter sig lockas till Stockholm, där han dör av lunginflammation på det iskalla slottet. I ett tidigare brev suckar junker Ekeblad över att hovet befolkas av alla möjliga nationer, av ”judar och greker”, som han citerar Skriften. Och faktiskt är det också nu som de första kända judarna dyker upp i Sverige.

Först av alla är Johan Ekeblads ”indiska doktor”. Egentligen är han från Hamburg men hans far ska vara från Portugal och det får väl duga. Hans judiska namn är Baruch Nehemiah, men bland kristna är han känd som Benedict de Castro. Han är en vida berömd läkare och från 1646 är han drottningens egen livmedicus. Samma år får läkaren sällskap av en engelsk miniatyrmålare, som går under det allt annat än judiskklingande namnet Alexander Cooper. Det gör två. Fler ska det inte finnas. Att en tredje jude skulle kunna vandra runt utan myndigheternas kännedom är inte sannolikt. Inte ens den egna befolkningen kan röra sig som den vill. Ska någon lämna sin socken ska han ha ett respass utfärdat av prästen eller annan myndighetsperson. Synen på andra vandrare finner man i den då knappt tjugo år gamla förordningen om lösning på zigenarfrågan: alla zigenska män skulle hängas och kvinnor och barn transporteras till närmsta gräns för att skickas ur landet.

En kringvandrande jude i Skara kan alltså inte ha funnits. Trots det dyker han upp på nytt. Någon gång i november får Johan Ekeblad ett brev från sin far, som han sätter sig att besvara. Bland det första sonen skriver är följande:

Ett underlig ting är det, med den där människan farkär skriver om, som ger sig ut för att vara den juden, som så länge sedan skulle ha varit till. Jag kan inget annat tro, än att det måste vara en matljugare, som det finns så många av, i synnerhet här i Stockholm.

Det är alltså den vandrande juden som har dykt upp och berättar sin historia. Låter det inte dessutom som om Johan känner till berättelsen? Femtio år har gått sedan häftet för första gången har dykt upp. Någon svensk översättning känner vi inte till från den här tiden men stormakten Sverige är lika tyskspråkig som svenskspråkig. Historien kan mycket väl vara känd. Kanske är det också själva förutsättningen för att den vandrande juden ska dyka upp?

Matljugaren i Skara – för man kan ju anta att det är en sådan – vet nog vad han gör. Att gestalta den vandrande juden måste ha varit en krävande men ändå perfekt roll för en luffare med skådespelartalanger. Häftet ger massor av hjälp. Där finns detaljerade beskrivningar av hur Ahasverus ska vara klädd och bete sig, något som en bedragare kan utgå ifrån och andra känna igen.

Att den påstådde juden talar landets språk – i det här fallet svenska – förklarar häftet, via Ahasverus, med att varje gång han kom till ett nytt land så kunde han i samma ögonblick, genom Guds försorg, tala det landets språk. Och, viktigast av allt för en matljugare: Ahasverus berättar att han för sin överlevnad litar till att Gud ständigt förmår godhjärtade människor att förse honom med den mat och de kläder han kan behöva.

Plötsligt står han alltså där, den omtalade, och ser ut precis som det berättas att han ska. Är det han, eller en bluffmakare? Vem vet, men vem vill avstå från möjligheten att försöka lista ut det, och få ett knippe fantastiska historier på köpet? Och vem vill riskera att inte vara bland de godhjärtade? Knepet fungerar. Det måste det rimligen göra, annars skulle ingen ha valt att spela rollen!

Bluffmakare eller inte – rykten om den märkliga personen sprider sig snabbt, kanske via fler än junker Johan, och når drottningens öra. Den första december skriver Johan Ekeblad åter till sin far i ärendet:

Den juden, min käre farkär skrev till mig om, är nu så vida i rykte kommen, att hennes majestät nu vill se honom, och därför har Harald Stake fått en befallning av hertig Adolf, att låta honom komma på vägen hitåt. Hennes majestät kan inte tro allt, vad som säges om honom. Jag erkänner, att det synes väl otroligt, att en människa kan leva så länge.

Drottningen har alltså befallt hertigen att befalla guvernören i Bohuslän att snappa upp personen i fråga, för att skicka honom till Stockholm. Drottningen vill se honom, ungefär som kung Herodes ville se den omtalade Jesus. Liksom Herodes är hon skeptisk, men hon har en svaghet för det kuriösa, inte minst det mänskligt kuriösa. Det har nu gått ett halvår sedan hennes hovdvärg Käthes tragiska drunkningsdöd och de eftersända italienska musikerna har ännu inte anlänt. Om inte annat kan den märkliga figuren nerifrån landet kanske vara en lagom förströelse?

En som inte är lika road är guvernör Stake. Vad ska han göra? Skicka ut sina knektar för att bilda skallgångskedja över landet? Nej, han går direkt till källan. I mitten av december skriver junker Johan till broder Claes:

Harald Stake bad mig i går, att jag skulle skriva och bedja farkär och bror Claes, att de måtte låta skaffa den där juden (jag hade så när skrivit skälmen) på rätta vägar hit upp. Men jag kan inte förstå, hur det skulle kunna ske, för vem vet, var han håller till nu.

Nej, vem skulle kunna veta det? Den vandrande juden var försvunnen, lika plötsligt som han dykt upp. Kanske hade han, som det långt senare skulle heta i dansk folktro, förts bort av en stormvind till nästa land. Han slapp i vart fall visas upp vid drottningens hov, och vem han verkligen var, det lär vi aldrig få veta.

Håkan Strömberg är historiker och antikvarie vid Mölndals museum.

Att läsa: Svenska folkböcker/sagor, legender och äfventyr efter äldre upplagor och andra källor utgifne, jemte öfversigt af svenske folkläsning från äldre till närvarande tid af P O Bäckström. Senare bandet, 1848 (Innehåller den ursprungliga Ahasverusberättelsen). Johan Ekeblads bref, utgifna af N. Sjöberg, 1911. (De citerade breven återfinns på s 160 f, 194, 199 och 207. Citaten har moderniserats något.); Judarna i Sverige Hugo Valentin 1964.

Publicerad i Populär Historia 7/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också