Adeln i sadeln

När prins Carl Philip vid en ceremoniell prisutdelning under Stockholm International Horse Show i vintras blev tillfrågad om sitt ridintresse svarade han för

23 april 2003 av Anna Larsdotter

När prins Carl Philip vid en ceremoniell prisutdelning under Stockholm International Horse Show i vintras blev tillfrågad om sitt ridintresse svarade han försiktigt att bilar och motorer nog låg honom varmare om hjärtat än hästar.

Att rida, som för en kung förr var lika naturligt som att gå – eller till och med naturligare – är i dag knappast mera värt än vilken tennisträning eller golfrunda som helst. Som konkurrensmedel på den manliga elitens statusarena har hästen för länge sedan brädats av förbränningsmotorn. Som krigsmaskin utrangerades den i Sverige med 1925 års försvarsbeslut.

I dag är det i hög grad de unga flickorna som bär ryttartraditionen vidare. Men frågan är om inte dessa hästfrälsta tonåringar upplever en liknade känsla av makt och pondus, när de gränslar sina Putte, Tarragona eller Golden Boy, som den omvittnat försagde Karl XI när han väl kom upp i sadeln på Brandklipparen eller Brilliant?

På ett av de magnifika ryttarporträtt som hänger i paradvåningen på Skoklosters slott i Uppland sitter slottsherren, fältmarskalk Carl Gustaf Wrangel, säker i sadeln på sin gyllenbruna springare. Den framgångsrike 1600-talskrigaren är fångad mitt i en så kallad carrière, en rörelse ur den högre skolans ridkonst. Wrangel ser segervisst ner på betraktaren, rakryggad med dragen värja. Och att det är en man mitt i karriären går inte att ta miste på. Som framgångsrik företrädare för den svenska stormakten – han har tillbringat halva sitt liv på slagfältet – har han dessutom sett till att porträttören, David Klöcker Ehrenstrahl, försett hästen med både vit stjärna i pannan och ett vitt bakben, vilket ska föra tankarna till Alexander den stores häst Bukefalos.

1600-talets adelsman skulle, precis som Wrangel på det tre meter höga ryttarporträttet, rida en storvuxen häst, helst en rödbrun, med baggeaktigt krökt hals, långa läppar och muskulös bakdel.

Målningen, med sitt genomförda underifrånperspektiv, kan ses som ett storartat uttryck för Wrangels personliga PR-verksamhet – där också själva slottsbyggnaden med sina otaliga importerade lyxföremål ingår – bedriven i konkurrens med andra män ur adelns toppskikt.

De många krigen hade givit den svenska adeln rika möjligheter att jämföra sig med, och ta intryck av, den pompa och status som präglade dess europeiska gelikars liv. Många var dessutom synnerligen burgna, vilket skapade möjlighet att förverkliga drömmar om storslagna boningar, gärna kombinerade med ett stuteri där det gick att föda upp och träna ädla hästar. 1600-talet, fram till de sista decennierna, var den svenska adelns storhetstid, i vilken ryttarhästen hade en roll som knappast går att överskatta.

Liksom hustrur och älskarinnor styrdes också hästarna ut för att imponera på omgivningen. Guldtränsar, schabrak och plymer hörde till rekvisitan. För tidens manliga elit var rytteriet, liksom kriget, det främsta av konstarter. Och de var oupplösligt förenade.

Genom svenska landerövringar hade Sverige fått kontakt med viktiga hästavelscentra på kontinenten som till exempel Verden, Bremen och Mecklenburg. Även i Danmark fanns ett stort antal stuterier och en livaktig hästkultur som vid tiden inte ägde sin motsvarighet i Sverige. Därför var svenskarna snabba att efter 1658 ta över det statliga stuteriet i Flyinge utanför Lund, liksom ett stort antal privata danska stuterier. Exporten, som tidigare hade varit omfattande, förbjöds genast. Att ha ett starkt och välövat rytteri var en förutsättning för stormaktens överlevnad, vilket gjorde kunskaper i hästavel och ridkonst nationellt livsviktiga.

Riddartidens tungt rustade och svårmanövrerade härar hade sedan länge spelat ut sin roll. Gustav II Adolf hade inspirerats av polska och ungerska ryttare, som använde en helt annan stridsteknik. De var lättbeväpnade och lättrörliga. Svenskarnas segrar som ändrade det trettioåriga krigets förlopp, till exempel vid Breitenfeld 1631, berodde bland annat på denna nya rörlighet – och på hästdragna kanoner.

Under 1600-talet fördes en ständig debatt kring ryttarhästarnas skolning och önskvärda färdigheter. Att hästarna skulle kunna ”tumlas” (”vältras”, det vill säga enkelt uttryckt ”vändas på en femöring”) ansågs oumbärligt i strid och användes framgångsrikt av Gustav II Adolfs ryttare. Tumlingen kräver att hästen och ryttaren fungerar som ett odelbart helt, där hästens bakben idealiskt ska arbeta som en förlängning av ryttarens ben. Liksom cowboyen på sin westernhäst skulle 1600-talets skolade ryttare med sin sits och med hjälp av omfördelning av tyngden ge hästen anvisningar om hur den skulle röra sig. Skänkeln – ryttarens ben – var vid denna tid inte tillnärmelsevis lika viktig som den är i dag.

Tummelsadeln, eller manegesadeln som den också kallades, var en stoppad historia som tack vare sin fåtöljliknande karaktär gav ryttaren möjlighet till en fast och kontrollerad ridstil. (Det var först när de engelska sadlarna kom på modet under 1800-talet som detta ändrades. Denna lättare sadeltyp, som fortfarande är den förhärskande, premierade snabbhet framför kontroll och gjorde ”den lätta sitsen” möjlig, det vill säga att ryttaren kan stå upp i stigbyglarna.)

För att munledes kommunicera med hästen användes framför allt stångbettet, som med sin hävstångsprincip gav även små handrörelser en bättre effekt än tränsbettet. Dessutom var det en förutsättning för att kunna rida med en hand, vilket ansågs nödvändigt i en stridssituation.

Militären använde från cirka 1750 ett mellanting, kandaret, som kombinerar ett vanligt tränsbett med stång. Detta gav maximal flexibilitet. För en nutida betraktare ter sig 1500- och 1600-talets stångbett ofta grymma med sina kraftiga, oledade stänger, ibland försedda med taggar. Men utan taggar och med rätt ryttare behövde betten inte vara plågsamma för hästen, såvida inte ryttaren var för hård i händerna. Överdrivna tygelrörelser ansågs för övrigt vara ”dålig stil”.

Med rätta kan 1500- och 1600-talen kallas de många ridlärornas tid. Författarna stimulerades av den klassiska bildningens pånyttfödelse och upptäckte att ridkonsten som vetenskap hade rötter ända tillbaka till den grekiska antiken. Den grekiske generalen Xenofon, verksam under Atens storhetstid på 400-talet f Kr, skrev en i alla bemärkelser klassisk handbok i ridning. Bevarad åt eftervärlden ger den en bra bild av hur grekerna behandlade sina hästar. Xenofon strävade efter att få fram en häst som inte bara fungerade i fält utan även var en ståtlig paradhäst med eleganta rörelser och gärna en högknäad samlad trav.

Dessa den högre skolans rörelser föll 1500- och 1600-talets ridexperter och fältherrar i smaken, eftersom det gav dem ett fördelaktigt intryck i täten för en trupp. Andra svårare rörelser, som till exempel courbetten – då hästen stegrar sig och hoppar fram på bakbenen – ansågs nödvändiga i fält då två kämpar möttes man mot man. Även den tvåtaktiga skuttande rörelsen terre à terre framställdes som oöverträffad när det gällde att sopa undan påträngande fotsoldater.

Men frågan är hur ändamålsenliga dessa rörelser egentligen var under de stora slagens blodiga tumult. Som den engelske författaren Thomas Blundeville uttryckte saken: ”Vem vill ha en häst som när man vill driva den framåt under en batalj ger sig till att hoppa och dansa på stället?” Ridning på ridbana blev istället en konst för sin egen skull, utövad av en elit som fritidsnöje, och som ett sätt att markera status både inför konkurrerande adelsmän och vanliga dödliga, för vilka en skolriden häst måste ha varit blott en dröm (eller, snarare, framstod som rena vansinnet!).

Principerna för ridkonstens utförande systematiserades och nedskrevs först i Italien. Det var i 1500-talets Neapel som den första av tidens alla ridskolor grundades av Federico Grisone, med syfte att ge högrenässansens adel undervisning i ridkonst. Grisone författade även den första, stilbildande, ridläran och fick många efterföljare, till exempel fransmannen Antoine de Pluvinel, upphovsman till de bevingade orden: ”En vacker karl på en vacker häst är den skönaste gestalt Gud har givit världen.” Båda blev snart hippologer på modet bland Europas unga adelsmän.

En svensk som levde efter tidens adliga bildningsideal arte et marte (”med fredlig id och krigisk bragd”), där ridning ingick som en naturlig del, var Nils Bielke (1644–1716). Han var överste vid livregementet och senare (liksom för övrigt Carl Gustaf Wrangel) generalguvernör i svenska Pommern. Som ung reste han likt många andra aristokrater runt i Europa, där han bland annat studerade i Paris. Vid adelsuniversitetet deltog han i för tiden obligatoriska ämnen som ridkonst, fäktning, dans och fortifikation. Så småningom gjorde sig Bielke känd som importör av lyxföremål till Sverige, bland annat sängar, vävda tapeter – och hästar.

Hans brevväxling med Karl XI handlar till stor del om detta, och han skänkte fullbloden Sultan och Vezir till kungen. Båda förevigades av hästmålaren Ehrenstrahl. De sista åren, efter att ha fallit i onåd och avsatts 1698, tillbringade Bielke på slottet Salsta i Uppland, där han lät uppföra en biblioteksbyggnad som kan sägas utgöra krönet på stormaktstidens kulturella lyxkonsumtion. Den ger dessutom en tidstypisk bild av aristokratins förhållande till hästen.

Förutom den imponerande boksamlingen innehöll biblioteket ett så kallat herrestall med plats för tolv hästar. Över varje spilta hängde ett porträtt av olika berömda springare. Vidare fanns där en rustkammare och en tobakskammare med turkiska pipor, jordglober, kartor och vetenskapliga instrument. Byggnaden var en kombination av bibliotek, lyxstall, konstkammare och museum. Förebilden var de stall- och konstkammare Bielke stött på under sina resor på kontinenten. Där samlade furstarna sina yppersta ägodelar, av vilka hästarna hade en särställning, värderade som konstföremål.

På Bielkes hästporträtt, som liksom resten av inventarierna i biblioteket i dag finns på Skoklosters slott, kan man utläsa hur 1600-talets häst skulle se ut för att inte misskreditera vare sig sin herre eller den svenska stormakten. Tidens avbildningskonvention, där hästarna framställdes med muskulösa bringor och länder, kan te sig abnorm, men faktum är att 1500- och 1600-talets hästar tränades på ett annorlunda sätt än dagens, vilket resulterade i en annan fördelning av muskelmassan.

För att få en stor och tung häst att röra sig så lätt och smidigt som ridkonsten krävde var det av högsta vikt att ryttaren fick honom att arbeta mera med bakdelen än vad som är naturligt för en häst. Därav de bulliga rumpor som tidens avbildade springare visar upp. Likaså krävde den klassiska ridkonsten en kraftfullt böjd nacke. Överdriven träning av denna typ kunde i praktiken leda till en häst som var så samlad att den inte förmådde ta sig framåt.

Först i början av 1900-talet kom motrevolutionen med italienaren Federico Caprilli, som ansåg att hästens naturliga rörelseschema skulle styra ryttaren, snarare än tvärtom. Caprilli tillät inga tvära kast eller halter och inga hastiga tempoväxlingar. År 1907 skakades hela den hippologiska världen då ryttare som red enligt Caprillis principer vann hoppningen vid International Horse Show. De konservativa kallade italienarens lätta sits för ”apsits”. Men faktum är att till och med den brittiska armén tog intryck av honom efter att dess manegedresserade hästar gjort en urusel insats i boerkriget.

I vilken utsträckning kvinnor red gränsle vid den här tiden är oklart. 1800-talets historieskrivning talar om damsitsen som av anständigheten påbjuden, men vi vet att många kvinnor, som till exempel Sveriges drottning Kristina, emellanåt red gränsle. Många höll det för otroligt att kvinnor besatt den styrka i låren som behövdes för gränslesits, medan till exempel Florinus (1630–1703), som skrev om adelsmannens fostran, menade att kvinnor sitter bättre och säkrare gränsle. Men han varnade samtidigt för att det kan inverka på fruktsamheten och att gifta kvinnor i formella sammanhang bör använda damsadel.

Kvinnor i sadeln ställdes inför problem som männen inte behövde tänka på. Klädedräkten krävde sina offer, och en uppsittning enligt konvenansens alla regler var en omständlig procedur som fordrade flera assistenter. De långa och vida kjolarna kunde dessutom få hästen att snubbla i galoppen. Vidare riskerade ju dräkten att fladdra till och blotta vrister eller underben. Kvinnor ingick inte, med vissa undantag, i tidens ryttarkultur. I den mån de deltog var det vanligtvis som en slags dekorativa element i till exempel en jakt.

Hästens dubbla roller som statusobjekt och krigs-maskin ställde inte sällan till problem. Officerskårens esteticism vad det gällde sina hästar var möjligen en reminiscens från riddartiden, men inte desto mindre tvingande. För svenskarnas del bekom det dem till exempel illa att fiendens arméer ofta hade större hästar än de själva, en defekt som man försökte rätta till genom avelsåtgärder.

Indelningsverket hade kanske stramat upp det svenska rytteriet rent organisatoriskt, men med de estetiska kvaliteterna – till exempel färgen – var det sämre. Hingstmaterialet representerade allt för många olika typer och olika ideal rådde i olika regioner. Risken för en okontrollerad avel var stor, eftersom vanliga bönder inte premierade samma egenskaper hos hästar som officerskåren. Hemma på gården gick det knappast att klara sig med en spanskimporterad häst, om man nu till äventyrs skulle ha råd med en. Den kunde inte föda sig själv när snön föll. Då var det bättre med en raggig ponny som överlevde både kyla och svältperioder. Så när ett kompani formerade linje var det naturligt att hästarna tedde sig iögonenfallande olika till sin exteriör.

Henry Waxberg skriver i sin bok Hästen i det karolinska rytteriet (1973) att de högre klassernas svaghet för modeströmningar och deras estetiska hänsyn troligen till viss del slog igenom även i det indelta rytteriet. Generalmönsterrullornas färgangivelser talar om en hel palett av hästfärger, från klarröda och körsbärsfärgade till pärlfärgade och snövita. Helst ville man dock ha mörka hästar; skäckar och andra brokiga färger passade bättre för parader än för slagfältet. Waxberg konstaterar emellertid att Karl XI själv, som ofta tog del i mönstringen av rusthållens hästar, stod märkbart fri från den snobbism som i övrigt utmärkte aristokratin.

I princip var det tänkt att hela det karolinska rytteriet skulle bestå av ryttarhästar, det vill säga ädla och dyrbara invandrare. I praktiken gick det inte att få fram så många som krävdes i detta expanderande skede av den svenska historien. Karl XI klagar i ett brev till Nils Bielke över bristen: ”Här är mycket ond äffther hästar och kan man intet bekåma en klippare till kiöbs”. Kungen skiljer mellan hästar, varmed menas ryttarhästar, och klippare, som var en mer oansenlig inhemsk produkt, småväxt med osäker härstamning.

Klipparna var viga, orädda och lättare att föda, men inte lika ägnade åt ridbruk, och inte lika estetiskt tilltalande. Kavalleristen var ju riddarens efterföljare och krävde en riddarhäst. Men som det inte fanns tillräckligt många ädla hästar att få tag på blev klipparen utnyttjad också i stridande förband och gjorde en stor insats – inte minst 1710 då Skåne återtogs av en svensk armé som till en tredjedel använde sig av denna hästtyp.

Mot slutet av 1600-talet var den svenska adelns verkliga glansdagar över, även om stormakten Sverige ännu hade ett par decennier kvar. Lyxstuterierna hade försvunnit med reduktionen och under 1700-talet förvandlades krigaradeln till skrivbordsadel.

Artilleriet skulle snart slå ut kavalleriet och revolutionsåret 1789 dog den franska hovkulturen ut. Fransmännen övergav manegesadeln för den engelska sadeln och kandaret för tränsbettet. Vägnätet förbättrades – varför rida när man kunde åka? Hela den så framgångsrika kombinationen adel, häst och makt föll sönder för att ge plats åt nya konstellationer.

I dag är Sverige åter ett hästrikt land, men med helt andra förtecken än 1600-talets.

Att läsa: ”Karolinen Nils Bielke som kulturpersonlighet” av Arne Losman i Karolinska förbundets årsbok 1983, Ridkonstens historia av Charles Chenevix Trench, Hästen i det karolinska rytteriet av Henry Waxberg.

Uthållig och snabb

Det arabiska fullblodet, som tillhör ryttarhästarnas topparistokrati, har genom århundradena utsatts för en närmast fanatisk beundran och tillbedjan. Det finns i dag knappast någon hästras som inte förädlats med arabhästen. Det engelska fullblodet, som skapades under en sekellång period med början i slutet av 1600-talet, är till exempel ursprungligen en produkt av tre orientaliska hingstar och trettio inhemska ston. Också många av ponnyraserna har tillförts bättre ridegenskaper genom korsningar med arabhästar.

Även om ursprunget är oklart vet man med säkerhet att arabhästar senast på 600-talet föddes upp på arabiska halvön. Profeten Muhammed beordrade att hans ryttarhär skulle bestå enbart av fullblodsaraber och utfärdade noggranna instruktioner för avelsarbetet. Han påstod att »den onde inte vågade träda in i ett tält där en renavlad arab är hållen».

Arabhästen spreds sedan med – och var en förutsättning för – den muslimska expansionen. Den blev mycket uppskattad för sin snabbhet och uthållighet. Ockupationen av Spanien gav det första varaktiga inflytandet av arabhästen på europeiska hästraser – särskilt på den spanska andalusiern, som i sin tur blev populär som skolhäst bland 1600-talets svenska adelsryttare. Under korstågstiden gav sig riddarna iväg på sina tunga normandiska stridshingstar och kom, om de hade tur, tillbaka på lätta eleganta arabston. Dessa exklusiviteter betraktades dock mer som statussymboler och paradhästar än avelsmaterial.

I Polen användes det arabiska fullblodet som krigshäst redan under medeltiden och landet grundlade sin avel med ökenhästar som tagits som krigsbyte eller inköpts i Egypten. I Sverige tillkom det första egentliga arabstuteriet 1864, grundat av Karl XV.

Från riddaren Bertrandon de la Broquières skrifter vet man en del om den arabiska hästkulturen. »Vi européer föredrar en hingst av god ras, men morerna tycker endast om ston. I detta land skäms inte en storman för att rida ett sto med fölet springande efter», skriver han efter en pilgrimsfärd till Jerusalem år 1432. Traditionen att värdera stona som stammödrar verkade märklig för dessa européer, för vilka hingsten utgjorde grunden för selektionen.

Aveln med arabiska fullblod är synnerligen strikt och följer traditioner ända sen Muhammeds dagar. Enligt den stambok som kontrolleras av den internationella organisationen WAHO (World Arabian Horse Organization), måste de registrerade hästarna härstamma från vad man brukar kalla originalaraber, eller desert breds. Dessa hästar är, som det engelska ordet antyder, födda i öknen bland beduinerna.

Publicerad i Populär Historia 3/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också