Sputnik inledde rymdkapplöpningen
Att Sovjet kom före USA var följdriktigt. Pionjären och teoretikern i fråga om rymdfärder var en ryss, nämligen matematikern och författaren Konstantin Tsiolkovskij. 1903 publicerade han en banbrytande uppsats där han visade att en raket som drevs av flytande syre och väte skulle få så stor drivkraft att den kunde övervinna jordens gravitation. Raketpionjärer i andra länder utgick från Tsiolkovskijs skrifter när de började experimentera.
I Ryssland var det från början få som brydde sig om hans arbeten. Det ändrades dock efter revolutionen 1917, när den nya sovjetiska regimen satsade på raketforskning enligt Tsiolkovskijs riktlinjer. Stora framsteg gjordes på 1930-talet under konstruktören Sergej Koroljovs ledning. Dessa upphörde när Koroljov och andra raketingenjörer förvisades till Sibirien under Stalins utrensningar.
En som försökte förverkliga Tsiolkovskijs teorier var amerikanen Robert H Goddard. Han experimenterade med olika rakettyper och bränslen. 1926 lyckades han skjuta upp den första vätskedrivna raketen till 60 meters höjd. Goddard fick pengar från industrimannen Daniel Guggenheim, och kunde inrätta en forskningsbas i New Mexico. Hans konstruktioner blev bättre, och nådde höjder om ett par tusen meter. 1935 överskred en raket ljudhastigheten.
En annan raketpionjär var tysken Hermann Oberth, som 1923 publicerade en detaljerad studie över vad som krävdes för att flyga ut i rymden. Han saknade från början kapital att testa sina idéer, men efter nazisternas maktövertagande fick raketforskningen stora resurser. En av de tekniker som nu framträdde var den begåvade Wernher von Braun. Von Braun konstruerade allt bättre och starkare raketer, och hösten 1942 nådde en raket 84 kilometers höjd innan den tog mark 187 kilometer bort. Under namnet V-2 (Vedergällningsvapen 2) sattes dessa sprängämneslastade raketer in mot Londonområdet i krigets slutskede.
Det nya vapnet uppmärksammades av såväl amerikaner som ryssar, och när Tyskland erövrades våren 1945 lade segrarmakterna snabbt beslag på alla raketer och annan utrustning som fanns, liksom alla forskare och tekniker. Oberth och von Braun togs om hand av amerikanerna.
I Sovjet släpptes Koroljov och andra förvisade tekniker, och sattes att arbeta tillsammans med de tyska raketexperter som tillfångatagits. Under Koroljovs ledning tillverkades kopior av V-2-raketen, och sedan större och tyngre flerstegsraketer. 1949 inleddes serietillverkning av en missil med en räckvidd på 1 500 kilometer, som kunde medföra en stridsspets med en atombomb.
Goddard avled i USA 1945, men andra amerikanska tekniker samarbetade med von Braun, och 1949 hade de konstruerat en trestegsraket som nådde 400 kilometers höjd.
Både Sovjetunionen och USA koncentrerade sig på att utveckla missiler för kärnvapen, medan rymdforskningen var satt på undantag. Inför det Internationella geofysiska året, från 1 juli 1957 till 31 december 1958, pläderade amerikanska forskare och von Braun för att USA skulle satsa på en satellit. President Eisenhower lovade 1955 att USA skulle skjuta upp en satellit i omloppsbana till det geofysiska året. Den amerikanska rymdsatsningen hämmades av en strid mellan armén och flottan om vilka raketer som skulle användas.
Även ryssarna kungjorde att de skulle satsa på en satellit. Vid basen Bajkonur testade Koroljov och hans medarbetare en raket med beteckningen R-7. Efter några lyckade uppskjutningar beslöts att den skulle användas för att sända upp den första satelliten. Den var 83 kilo tung och kallades Sputnik (”Följeslagare”). På kvällen den 4 oktober 1957 brakade raketen upp mot himlen, och på 320 kilometers höjd frigjordes Sputnik. Som en liten ljus prick drog den över natthimlen och sände pipande radiosignaler till jorden.
I USA rådde stor frustration, vilken knappast blev mindre när ett första uppskjutningsförsök den 6 december med marinens Vanguard-raket misslyckades, och raketen exploderade på startrampen. ”Flopnik” och ”Kataputnik”, skrek tidningarnas löpsedlar ut. Den 31 januari 1958 lyckades amerikanerna få upp sin satellit Explorer 1, med arméns Jupiter C-raket, utvecklad av bland andra von Braun. Med detta var rymdkapplöpningen mellan Sovjet och USA i gång.
Matteläraren var besatt av rymden
Konstantin Tsiolkovskij föddes i en bondby 1857, och arbetade som lärare i matematik och fysik i Kaluga, 20 mil sydväst om Moskva. Han var besatt av tanken på rymden och skrev science fiction-berättelser om färder ut i universum. Samtidigt var han oerhört framsynt och utarbetade teorier för saker som blivit verklighet långt efter hans död 1935. Tsiolkovskij är mest känd för den uppsats där han med teoretiska beräkningar visar hur en raket kan få så stor drivkraft att den övervinner jordens gravitation.
Bengt Jonsson
