Spargrisens historia

Första gången spargrisen nämns i den nordiska litteraturen är 1855. Då skrev den danske sagoberättaren H C Andersen i Folkekalender for Danmark om ”Pengegrisen”. Berättelsen handlar om hur leksaksskåpets alla dockor och andra leksaker en natt försöker leka människor. Överst på skåpet står spargrisen, som är så fullproppad med pengar att den inte längre kan skramla. Den råkar falla i golvet under all uppståndelsen och går sönder. Historien slutar med att det nästa morgon står en ny spargris på skåpet och väntar på nya slantar. I en illustration till berättelsen har ”pengegrisen” spolformig kropp och spensliga ben, en spargrisform som förekommit i framför allt Danmark och Holland.

Av berättelsen kan man dra slutsatsen att spargrisen var relativt vanlig redan för 150 år sedan

Den äldsta kända svenska spargrisen, troligen från 1600-talet och hittad i slutet av 1800-talet på Helgeandsholmen i Stockholm, har inga ben utan står på en fotplatta som är placerad mitt under buken. Myntspringan på ryggen talar om att det är en spargris men den är också försedd med tonhål och munstycke såsom en lergök.

I England blev spargrisen populär under 1700-talet, men exemplar har hittats som kan vara från 1500- eller 1600-talet. Många spargrisar av lera tillverkades av krukmakerier på landsbygden och var ofta lustigt utformade. De såldes i byarna av kringvandrande handelsmän och var särskilt efterfrågade som gåvor till barn. Eftersom grisarna var lätta att göra blev tillverkningen en omtyckt fritidssysselsättning för lärlingar. En uppgift från Danmark berättar att lärlingarna fick ett halvt öre per styck för grisarna, mästarna sålde dem vidare för 7–8 öre och handlarna fick 10–12 öre för dem.

I östra Tyskland har man funnit en spargris som har daterats till omkring 1200-talet. Den är av lera men av allt att döma inte gjord av en van krukmakare. Tillverkarens fingeravtryck finns över hela grisen och leran som täcker det hål från vilket grisen är urgröpt är inte utslätad. Det rödbruna, hårdbrända materialet är detsamma som i gammalt handgjort taktegel. Spargrisen är således tillverkad av någon som antagligen var väl förtrogen med bränningstekniken, men som normalt inte sysslade med att tillverka föremål av detta slag. Denna världens kanske äldsta spargris kan vara gjord för privat bruk av en tysk tegelbrännare eller av en sådans begåvade son eller dotter, som tillverkat den av samma lera som fadern använde.

Att Kina spelat en roll i spargrisens historia torde vara belagt. Relativt vanliga är spargrisar i form av hängbuksvin, oformligt feta och med korta ben. Ofta överlämnades spargrisen som gåva till nyfödda och försågs med text som angav födelsedatum och i vilket tecken barnet var fött. Exempel på en sådan text på en kinesisk spargris i svensk ägo är denna: ”Den tjugonde augusti föddes en flicka i vildsvinets tecken.” Ännu i dag finns spargrisar att köpa i Kina. 1984 köpte jag en spargris i en porslinsaffär i Shanghai.

För flera hundra år sedan infördes bruket att tillverka och använda spargrisar till Java, förmodligen från Kina. Under risfälten på Java har spargrisar i terrakotta grävts fram. De är alla tillverkade före 1500-talet, är oglaserade och brända vid relativt låg temperatur. De javanesiska terrakottagrisarna är överdrivet feta och större än sina västerländska motsvarigheter. Som symboler för lycka fylldes spargrisarna med kultoffer i förhoppning om framtida välstånd. Troligen har de inte varit tänkta för enskilt sparande, även om en forskare ansett att de använts av den nya medelklass som till större delen bestod av handelsmän som härstammade från Kina.

Bland romerska föremål har man hittat ett präktigt gödsvin av brons med ett kvadratiskt hål i buken som uppenbarligen har varit täckt av en lucka. Kanske en sparbössa av något slag! Gammal är också en kistformad sparbössa i vars lock en gris är inristad. Den har påträffats i Pompeji.

Många djur som haft betydelse i folktron har blivit förebilder för sparbössor. Mot den bakgrunden är det självklart att grisen blivit en sparsymbol. Den har hållits som husdjur i flera tusen år och symboliserar i många kulturer fruktsamhet och därmed också välstånd. Den har ansetts bringa lycka och välgång. I den nordiska Eddadiktningen berättas som bekant om galten Särimner, som blir uppäten varje kväll vid gästabudet i Valhall men som varje morgon vaknar till liv igen. Guden Frejs heliga djur, Gyllenborste, var en gris. I grekisk mytologi helgades suggan åt guden Zeus och i den romerska mytologin offrades svin åt guden Mars. I egyptisk mytologi helgades svinet åt Den stora modern Isis och i hinduisk återföds Vishnu, världsuppehållaren, i gestalt av en galt. I indiansk mytologi är svinet regnbärare och i Kina är det en lycka att vara född i grisens tecken.

Framför allt i slutet av medeltiden betraktades grisen som en välstånds- och lyckosymbol på grund av sin anspråkslöshet och fruktsamhet. Kringvandrande studenter i Tyskland fick ofta ett ungt svin som lön för sitt arbete vid gårdarna. Det förbands med lyckönskningar för framtiden. Uttrycket ”ha svintur” kan härledas från detta bruk. I vissa delar av Irland drev man in ett svin i sitt hus en vårmorgon för att bringa lycka. I Sverige användes i gamla tider talesättet ”grisen är bondens bästa sparbössa”. Den föddes upp på värdelöst avfall och gav ändå riklig valuta vid slakten. Se där en del av förklaringen till att grisen blev en sparsymbol och har fått stå modell till sparbössor.

Av kända skäl förekommer inte grisen som sparbössa i den judiska och muslimska kulturen.

På Nationalmuseet i Bagdad finns världens äldsta sparbössa. Den har hittats i Babylon vid utgrävningen av ett privat boningshus 800 meter norr om Ishtarporten. Sparbössan borde vara från tiden mellan 330 och 280 f Kr. Den är cirka 17 cm hög och är lik den betydligt senare kända romerska urntypen. Eftersom den inte har någon platta att stå på och är rund nertill var den sannolikt avsedd att stå i sanden. Överst har den en knopp och en myntspringa.

En annan gammal sparbössa har formen av ett skattetempel/skattehus, en så kallad thesauros. Den har hittats vid utgrävningar i Priene strax söder om Efesus i nuvarande Turkiet. Den sparbössan är inte äldre än från cirka 220 f Kr och förvaras nu på Antikmuseet i Berlin. Från första århundradet efter Kristus är en sparbössa i rödbrun bränd lera i form av en båt, i vilken sitter bevingade amoriner. Den antas vara tillverkad i Alexandria, en viktig myntpräglingsort i det romerska riket, och förvaras i dag i Egyptiska museet i Berlin.

I Pompeji har man funnit 12 sparurnor vid utgrävningar och över hela det romerska riket, bland annat i Köln, har sparbössor grävts fram.

Ingvar Körberg är författare och forskare i ekonomisk historia.