Kakelugnen – vår hetaste möbel

En öppen spis skapar mysig stämning, men värmeeffekten är direkt usel. Spisen skickar upp till 85 procent av sin energi rakt ut genom skorstenen. Den är...

20 december 2001 av Anders Stjernberg

En öppen spis skapar mysig stämning, men värmeeffekten är direkt usel. Spisen skickar upp till 85 procent av sin energi rakt ut genom skorstenen. Den är både bränsleintensiv och skötselintensiv, det vet alla som har försökt få upp värmen i en igenbommad sommarstuga.

Men nöden är uppfinningarnas moder och kakelugnen är ett bevis på detta. Redan under medeltiden lyckades man få en behagligare värme i rummen genom att mura spisen annorlunda och pröva en beklädnad som under längre tid kunde sprida värmen på ett effektivare sätt. I Mellaneuropa förekom redan under tidig medeltid ugnar klädda med skålformade brukskärl, så kallat pottkakel. Det var emellertid inte förrän kaklet fick fyrsidig form och monterades kant i kant som det blev ett byggnadsmaterial till hela ugnsväggen. Kakelugnen var född (ordet kakel är för övrigt en försvenskning av det tyska Kachel).

De första spåren av kakelugnens användning i Sverige daterar sig till 1500- och 1600-talen, främst som dyrbar importerad värmekälla från det tyska språkområdet. Vid denna tid tillverkades plana kakel till ugnarna, vilket möjliggjorde dekorering i relief. Vanligen glaserades kaklen i en enda färg: brun, grön eller svart. De höga transportkostnaderna och godsets skörhet begränsade dock efterfrågan. Av betydligt större omfattning var importen av så kallade matriser till ugnskakel – tillverkningsformar med negativa mönster i bränd lera – för inhemsk lokal produktion av enklare ugnar.

Det blåvita delftporslinet från Holland, ett försök att efterlikna kinesiskt porslin, uppslukade 1700-talets svenskar. En tysk porslinsmakare vid namn Johann Wolff startade 1727 Rörstrandsfabriken vid Klaraviken i Stockholm. Tillverkningen av inhemskt fajansporslin här stimulerade till en mindre produktion av kakelugnar i blå dekor på vit botten. Fabrikens första tjugofem år var problemfyllda. Både tillverkning och avsättning led av begränsningar.

Under 1700-talet genomgick kakelugnen annars en påtaglig och revolutionerande förändring. Rokokotiden ändrade formen på både kakel och ugn. Kaklen blev större och rektangulära, den flata kakelugnen delades in i ett nedre liv och ett övre indraget högre liv, bägge med fasade hörn och åtskilda av en mittsims eller skänk. Dessutom försågs den med en fotställning i trä eller järn. Den största förändringen kom genom arkitekten Carl Johan Cronstedts och fortifikatören och ekonomen Fabian Wredes nykonstruerade rökkanalsystem för kakelugnar 1767, som förbättrade bränsleekonomin betydligt. Med hjälp av luckor och spjäll kunde eldningen nu få en verkningsgrad upp till 90 procent! I ugnstypernas arkitektoniska bearbetning deltog arkitekten Erik Palmstedt, och de fick snabb spridning genom en skrift med åskådliga beskrivningar och ritningar som utkom i flera upplagor.

Kakelugnen förblev under 1700-talet och det tidiga 1800-talet emellertid en produkt för de välbärgade. Utseendet på ugnarna följde skiftningarna i inredningsideal: från den gustavianska tidens allt mer klassicistiska dekor via karljohanstidens kolonn till senempirens helt släta raka ugnar utan dekormåleri.

Men förändringen i det svenska samhället under 1800-talet förändrade också förutsättningarna för uppvärmningen av landet. Sveriges befolkning ökade med närmare 40 procent under andra hälften av 1800-talet och städernas invånarantal mer än fördubblades. Den växande befolkningen i städerna behövde bostäder. Och bostäderna behövde inredas och värmas upp.

Världsutställningarna i till exempel London 1851, Paris 1867 och Wien 1873 ändrade modet och den arkitektoniska stilen. Inredningen berörde nu betydligt fler människor än tidigare, vilket också berodde på att allt fler människor hade råd med allt mer. Särskilt efter 1870 framträdde starka färgkombinationer och det ornamentala i inredningskonsten, önskan att skapa kontraster och längtan efter det pittoreska. Rummen ikläddes historiska dräkter som ansågs representativa för olika stämningslägen och som därför stämde överens med rummens skilda funktioner. ”Nystilarna” dominerade: nyrenässans, nybarock, nyrokoko. De var mycket typiska för sin tid och var inte på något sätt renodlade. Rummens funktioner styrde beställarens val av dekorationer in i minsta detalj – från stuckatur och målade dekorationer på väggar och i tak till möbler och kakelugnar.

Efterfrågan på kakelugnar steg kraftigt. Många större fabriker hade etablerat sig i bland annat Stockholms närhet redan före den kraftiga bostadsutbyggnaden. Rörstrand fanns här sedan tidigare; andra exempel är O H Åkerlinds, som fanns på Kungsholmen 1850–94, och C A Pettersson & Co på Södermalm 1843–1901. Färgrikedomen, och en allmän önskan om dekor och ornamentik i interiörerna, förvisade de vita kaklen till enkla standardugnar och allt mer ornamenterade pjäser tillverkades i en mångfald kulörer. Stilugnarna med speglar i förgyllda ramar, reliefmotiv från renässansen eller klassiska urnor i en nisch i ugnens övre liv var populära under hela andra hälften av 1800-talet.

Kakelugnens utbredning nådde så sakteliga var mans hem. Den blev inte bara värmekälla utan övertog den öppna spisens mångsidiga användning. I kakelugnen värmdes strykjärnen, där gräddades plättar och där kokades det oumbärliga kaffet. Framför kakelugnen torkade man sina kläder, både de regnblöta och de nybykade.

Kakelugnens symbolvärde hängde dock kvar under lång tid, praktugnarnas status var inte att ta miste på. Ännu i Strindbergs debutroman Röda rummet (1879) utgör kakelugnen en klasskiljare, där samhällets mer betydande män kopplar av i breda karmstolar intill den effektiva och moderna värmekällan medan småfolket i Lill-Jans får frysa.

Utländska sverigebesökare imponerades av den originella inredningsdetaljen. Amerikanen W W Thomas skriver 1891 i sina minnen: ”De svenska kakelugnarna skola hos mina landsmän helt visst uppväcka både beundran och vördnad. De äro icke små jernpjeser, som våra amerikanska kaminer, utan gå ända upp till taket. De förfärdigas af porslinskakel och stå, likt stora kolonner eller monument, som verkliga prydnader för de rum, i hvilka de äro uppförda.” Thomas betonar deras komfortabla värmealstring. ”Äfven under den strängaste köld behöfver man vanligen tända blott en måttlig brasa två gånger om dagen. Det är den behagligaste värme jag känt …”

Kakelugnen förblev en omtyckt värmekälla fram till första världskriget. Produktionstoppen nåddes emellertid redan 1882 då Rörstrand, som stod för cirka hälften av alla nya kakelugnar i Stockholm, tillverkade 6 400 ugnar. Efter första världskriget blev världen annorlunda. Centralvärmesystem började nu allmänt installeras. Den vattenburna värmen, som värmdes vid en central källa, blev den vanliga metoden. Kraven på en renare och hälsosammare miljö skyndade på utvecklingen. Kakelugnarnas knastrande ersattes av värmeelementens stilla sus. Ännu en gång fick man uppleva en värmekomfort man aldrig tidigare kunnat drömma om. Kakelugnarna revs ut och kastades på sophögen. Ingen sörjde deras försvinnande. Några decennier senare skulle de dock åter bli högsta mode, nu i första hand som antikviteter. Men det är en annan historia.

Anders Stjernberg är byggnadsantikvarie vid länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Gammal teknik kopieras i dag

I dag är kakelugnen åter en populär rumsvärmare, men kanske i ännu högre grad en eftertraktad stämningsskapare med hög mysfaktor. Detta har flera förklaringar. En är det våldsamma rivningsraseri som härjade över landet under 1960- och 70-talen, då många gamla hus skattade åt förgängelsen. Kakelugnarna gick samma väg – om de inte redan hade försvunnit.

De som protesterade mot rivningarna och byggandet av ett modernare samhälle betraktades först som bakåtsträvare, men med tiden uppfattade allt fler de förluster samhället led genom alla rivningar.

Längtan efter vår historia och vår byggnadskultur blev stark. Allt som kunde påminna oss om det svunna arvet uppfattades som positivt, oavsett om det handlade om timrade hus, limfärgstapeter, blyinfattade fönster – eller kakelugnar. En annan förklaring är oljekrisen under 1970-talet som plötsligt uppenbarade sårbarheten i ett samhälle som är alltför beroende av en enda värmekälla. När oljan dessutom började betraktas som miljömässigt oacceptabel gällde det att hitta alternativa värmekällor. Braskaminer, gjutjärnskaminer och gamla kakelugnar kom i ropet. Nya kakelugnar gick knappast att uppbringa under 1970-talet.

I dag ser det annorlunda ut. Byggnadsvårdarnas budskap har sammanfallit med miljörörelsens. Kakelugnen som värmekälla har fått en renässans och de tillverkas på nytt. Ett exempel är Kennedygruppen i Kungsbacka, som i dag tillverkar ugnar med det traditionellt klingande namnet Marieberg. Det är en ugn med femkanalsystem och den traditionella kakelugnens utseende, om än anpassad efter våra dagars takhöjd.

Publicerad i Populär Historia 1/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också