Från fonograf till grammofon

Redan på 1600-talet skrev författaren och äventyraren Cyrano de Bergerac att tal eller musik borde kunna bevaras i ett skrin med fina mekanismer och spelas upp genom en nål. Men det var under 1800-talet som ljudinspelningarna blev verklighet. Telegrafens tillkomst på 1830-talet markerade början på den elektriska kommunikationen. Telefonen, som vi känner den i dag, blev till 1876.

Vibrograf och phonautograf

En ”talande maskin” låg inte långt borta och den borde nästan blivit till tidigare – en metod att spela in ljud existerade nämligen redan. Engelsmannen Thomas Young hade 1806 konstruerat en ”vibrograf” där han lyckades få svängningarna från en stämgaffel att göra avtryck på en roterande cylinder täckt med vax.

Knappt femtio år senare utvecklade den franske bibliotekarien Leon Scott apparaten till att även ”spela in” den mänskliga rösten. Han kallade sin version phonautograf. Men varken Young eller Scott tycks ha tänkt tanken, eller åtminstone inte gjort några försök, att vända på processen och återge svängningarnas ljud.

Charles Cros framkallade ljudet

Det var en annan mångsidigt begåvad fransman som löste det problemet. Charles Cros, som länge varit sysselsatt med att utveckla fotografin och var en av männen bakom färgfilmen, studerade Scotts apparat och drog slutsatsen att även inspelat ljud borde gå att ”framkalla”.

Våren 1877 lämnade han in en beskrivning av sin paléophone till franska vetenskapsakademien. (Principen för paleofonen var exakt densamma som för Edisons berömda fonograf, som skulle se dagens ljus först ett halvår senare.) Cros saknade dock resurser att bygga en appa­rat. Möjligen brast det även i fokuseringen kring uppfinningen. Förutom en kreativ ingenjör, var Cros även en populär poet och han deltog livligt i Paris krog- och kulturliv. 1888 dukade han under för sitt absintmissbruk.

Ännu i dag hävdar många att Cros bör äras som fonografens egentlige upphovsman. Men den som slutligen lyckades konstruera en talande maskin i praktiken var istället en man som egentligen var på jakt efter något annat.

Edison uppfinner fonografen

Thomas Alva Edison var redan en erkänd och framgångsrik uppfinnare med flera anställda i sin verkstad i Menlo Park, New Jersey. Under 1877 var han sysselsatt med att utveckla en metod att spela in och sända telegrafiska signaler mångdubbelt snabbare än vad Samuel Morses ursprungliga system klarade. Samtidigt arbetade han med att vidareutveckla telefonen, som Alexander Graham Bell tagit patent på året före.

En dag i juli fick Edison ingivelsen att fästa telegrafnyckelns vassa stift under telefonmikrofonens membran. Därnäst drog han en bit vaxat papper under stiftet medan han ropade ”hallo” i membranet. När han sedan åter förde nålen genom spåret hörde han membranet återge ett brus som tveklöst var hans egen röst. Edison ägnade hösten åt tanke- och ritarbete och gav i slutet av november sin chefsmekaniker Kruesi i uppdrag att bygga en apparat. På kvällen den 6 december samlade så Edison sin per­sonal, började veva cylindern och ropade ett enkelt barnkammar­rim i tratten: ”Mary had a little lamb...”

Fick inget riktigt användningsområde

Fonografen skapade sensation. Edison startade tillverkning och apparaterna sålde bra under ett par år. Till stor del hamnade de som leksaker i välbärgade hem.

De framtida användningsområdena var inte glasklara. Edison själv föreställde sig att fonografen skulle användas för att diktera brev. En annan tanke var att spela in telefonmeddelanden för senare distribution till dem som inte hade råd med eget abonnemang. Andra idéer var klockor som automatiskt talade om tiden. Musikåtergivning var bara ett möjligt användningsområde bland många för Edison.

Typiskt för Edison var att han förlorade intresset när en konstruktion väl börjat fungera. Han övergav fonografen för jakten på glödlampan. Även det allmänna intresset för fonografen dalade. Apparaten var relativt svårhanterlig och rullarna höll bara för uppspelning ett fåtal gånger.

Fonografen blev bättre

Under 1880-talet tog sig Charles Tainter och Chichester Bell (kusin till telefonens uppfinnare) an fonografen och förbättrade den avsevärt. Handveven er­sattes med en symas­kins­trampa och cylindrarna täcktes med vax, vilket tillät långt flera inspelningar. Under bolagsnamnet Columbia gav de sig ut på marknaden.

Konkurrensen sporrade Edison att återuppta intresset för fono­grafen. Bland annat försåg han sina apparater med batteridrift. Under några år tävlade Columbia och Edison Phonograph om diktafonkunderna. Edison prövade också leksaksnischen genom att producera talande dockor. Tillverkningen lades dock ner efter ett par år. Även försäljningen av diktafoner gick trögt; tiderna präglades av ekonomisk depression.

Satsade på nöjeslyssning

Men som så ofta under dåliga tider rakade behovet av för­ströelse i höjden. Edison och Columbia satsade båda alldeles rätt när de lade om produktionen till publika uppspelningsmask­iner, ett slags tidiga jukeboxar. Dessa installerades på färjor, barer och på phonograph parlours. Succén var ett faktum.

Publiken fick smak för underhållning på beställning. Förutom populära slagdängor fanns komiska sketcher och folkmusik på repertoaren. Och den som tror att enerverande reklamavbrott är en modern företeelse kanske finner tröst i att även fonograflyssnarna tvingades ta del av förinspelade rek­lamsnuttar mellan melodierna.

Grammofonen fick draghjälp av Caruso

Mitt under fonografens framgångsvåg 1893 tog en uppfinnare i Washington patent på en apparat som i efterhand skulle utmanövrera fonografen. Mannen hette Emile Berliner och han kallade sin maskin för gramophone. Den använde platta skivor av hårdgummi i stället för cylindrar. Dessa var billigare att tillverka men framförallt gick det att massproducera skivorna utifrån en matris.

Men det var först 1896, då Berliner började tillverka skivorna i shel­lack och förbättrade motorn, som grammofonen på allvar hotade fonograferna. Det som fick störst betydelse i kampen var att tenoren Enrico Caruso 1902 spelade in ett tiotal skivor för Berliners bolag Victor Talking Machines. Det var nu grammofonens seger­tåg som ”massförströelse­maskin” började. Caruso blev den förste artisten som nådde världsberömmelse via skivmediet och han sålde miljoner plattor under de närmaste decennierna.

Verdiopera krävde 40 skivor

Carusos succé fick många andra artister, som ansett mediet vulgärt, att tänka om. Stenkakor med såväl klassisk musik som modernare tongångar såldes i kvantiteter som ingen kunnat drömma om tidigare. I Europa hörde tyska, franska och brittiska grammofonbolag till pionjärerna. Redan 1903 spelade His Master’s Voice i London in den första kompletta operan, Verdis Ernanai, på fyrtio enkelsidiga plattor. Året efter lanserades en skiva som tillät inspelning på båda sidor.

Det tyska bolaget Odéon myntade begreppet ”album” när man 1909 gav ut Nötknäpparsviten på fyra dubbelsidiga skivor i en specialdesignad box.

Edison och Columbia insåg snart att cylindrarnas tid var ute. Columbia lade ner tillverkningen 1912. Edison tillverkade sin sista fonograf 1918, men höll igång cylindertillverkningen till 1929. Ända in på 1950-talet fanns enstaka fonografer i bruk som diktafoner. Men framtiden tillhörde grammofonen.