På besök i silvergruvan

I år skulle Sala silvergruva ha firat 500-årsjubileum. Högtidligheterna fick dock skrinläggas – i brist på bevis. Ingen vet nämligen exakt hur gammal gruvan är.

En av de äldsta skildringarna av gruvan härrör från 1634. Den franske legationssekreteraren Charles Ogier besökte Sala den 28 februari detta år. Vid tidpunkten för Ogiers besök fanns ännu inte Drottningschaktet, gruvans centralschakt. Man fick istället ta sig ner i gruvans södra del. Först klättrade man på lodräta stegar, sedan åkte man i malmtunnan. När Ogier fick veta att det gått åt 6 000 stockar ved för att stötta rasmassorna började han förstå vidden av sitt äventyr. Väl uppe igen drabbades han av eftertankens kranka blekhet. Han menade att ingen sund människa – med undantag av de som arbetade där nere – skulle utsätta sig för riskerna att gå ned i de stöttade rasmassorna. Han tackade Gud att han kommit upp igen. Men vad var det egentligen för märklig plats Ogier hade besökt?

Sala silvergruva går som en följetong genom Sveriges historia i mer än fyra århundraden. Redan vid tidpunkten för Ogiers besök var gruvan en gammal och till viss del förfallen arbetsplats. Silverfyndigheterna upptäcktes troligen någon gång i slutet av 1400-talet – kanske ännu tidigare. Gruvan finns omnämnd i ett biskopsbrev från 1511. Året efter utfärdades det första privilegiebrevet.

På 1500-talet exploaterades de södra delarna av det drygt 700 meter långa och 200 meter breda gruvområdet. Denna brytning i framför allt Herr Stens Botten utgjorde grunden för gruvans glansperiod på 1530- och 40-talen.

I gruvans omedelbara närhet växte ett nytt samhälle upp. I den s k Gruvbyn fanns en brokig samling folk – fattiga och rika, gruvarbetare och månglare, bönder och bergsmän. Gruvbyn liknade en stad. Där fanns rådstuga, torg, kapell, krogar, administrationsbyggnader, bostadshus och en galgbacke. Karl IX hade också framskridna planer på att utfärda stadsprivilegier för Gruvbyn. Men det blev i stället Gustav II Adolf som undertecknade privilegiebrevet den 15 april 1624, och platsen för den nya staden blev den jungfruliga marken ett par kilometer nordost om gruvan. Gruvbyn ansågs vara allt för ”vildvuxen” för att kunna bli stad.

Farligt och fascinerande

I slutet av 1500-talet inträffade flera ras och gruvdriften stagnerade. Rasen förorsakades bland annat av oplanerad och vårdslös brytning. De nedstörtade bergtaken gör att Herr Stens Botten i dag ser ut som ett stort gapande hål. Ungefär så såg det troligen ut även när Charles Ogier besökte området 1634. Stort, gapande, mörkt, farligt – men också fascinerande. Rädslan för att en olycka skulle inträffa var Ogier inte ensam om. Men det fanns ”livförsäkringar” även på den tiden – man läste en särskild gruvbön före nedstigningen. Bönen hade gamla anor och lästes fortfarande långt in på 1800-talet.

Kristen bekännelse blandades med folkligt skrock. Under resan ner i underjorden knackade man tre gånger på bergväggen för att varsko ”gruvfrun” att hon fick besök. Knäpp och knirr från bergväggen kunde vara gruvfruns varningar om en förestående olycka. Hon var välvilligt inställd till besökare, men bara om man var artig mot henne.

Gruvbönen och knackningarna på bergväggen var den dubbla livförsäkringen. I många fall gick det bra, men inte alltid. Ungefär vartannat år på 1800-talet inträffade olyckor med dödlig utgång. Fall i gruvan var en betydligt vanligare dödsorsak än att någon omkom i rasmassor.

Ett besök i Sala silvergruva började med att anmälan på gruvkontoret. Därefter fick man ta på sig en dalkarlsrock och en stor hatt som skydd mot vattendropp och sot från väggarna. Tjärblossen som lyste upp det kompakta mörkret var lika nödvändiga för besökarna som för arbetarna.

Drottning Christinas schakt var en viktig del i upplevelsen av Sala silvergruva, precis som i dag, även om det är stor skillnad i hur man tog sig ned i gruvan. Gårdagens resenärer åkte i malmtunnan och klättrade sedan på stegar, långt bortom dagens säkerhetsföreskrifter. Ett besök tog en halv till en hel dag, beroende på hur långt man vandrade nere i de många och långa orterna.

När den tyske skriftställaren Ernst Moritz Arndt besökte gruvan 1804 gjorde han som de flesta andra. Först satte de sig – sex personer plus gruvuppsyningsmannen – i en malmtunna, för att sedan makligt firas ned genom schaktet. Förmannen satt med ena benet utanför kanten för att kunna parera om tunnan svajade mot bergväggen. 190 meter under markytan gick det att fortsätta på stegar ytterligare ett 70-tal meter.

Arndt är sedan fåordig när det gäller upplevelserna i underjorden. Desto starkare intryck gjorde uppfärden. Man mötte då den nedåtgående malmtunnan som var fylld med arbetare, vilka sjöng en psalm.

”Jag kan ej beskrifva hvad jag kände vid denna enkla och nästan klagande melodi, som genljudade ur det mystiska djupet, så avlägset ifrån det glada dagsljuset”, skriver Arndt i sin reseskildring.

De flesta resenärer upplevde gruvan som en stor underjordisk labyrint, med ett virrvarr av gångar. Trots att där fanns mellan 200 och 300 anställda gav den ofta ett ödsligt intryck. Man arbetade i små arbetslag utspridda på många arbetsrum. Det hörde faktiskt till undantagen att besökarna kom till platser där arbete pågick.

Nästan hela gruvan är anlagd med tillmakningsmetoden. Berget upphettades med vedbrasor till dess att det sprack – oftast utan vattenbegjutning. År 1877 övergav man som sista gruva i landet denna urgamla metod. Tillmakningen gav de typiska höga och spetsbågsformade orterna. Vid utbrytningen bokstavligen ”skalade” man sig in i berget, decimeter för decimeter, med bergjärn, knoster och spett. Brottytan blev betydligt slätare än vid krutsprängning.

Fylld med stinkande rök

Miljön i de stora bergssalarna är imponerande för en nutida betraktare. Något annorlunda upplevelser hade flera av resenärerna. Den danske skriftställaren Christian Molbech besökte Sala silvergruva 1812 och var ända nere vid malmbottnarna. Han berättar att hela gruvan var fylld av en tjock och stinkande rök och att luftväxlingen var otillräcklig. Han menade också att sotet försvårade att söka rätt på den åtråvärda silvermalmen. Det var svårt att se skiftningarna i berget mellan den svartglänsande silverhaltiga blyglansen och dolomitstenen i olika färgnyanser.

Arbetsrutinerna och miljön i underjorden formades i mångt och mycket av tillmakningsmetoden. Arbetspassen delades in i förberedelse, eldsättning, vädring, brytning, utfrakt och uppfordring. Förberedelse och eldsättning gjordes ofta på kvällspasset. Under vädringspasset nattetid var enbart eldvaktarna kvar i gruvan. Brytning, utfrakt och uppfordring gjordes påföljande morgon. Den delade arbetsdagen kunde sålunda bli både 12 och 14 timmar. Grundregeln var att arbetsplatsen skulle vara städad och inget lösbrutet berg fick vara kvar när nästa arbetslag tog vid.

Få inslag i underjordsmiljön väcker besökarnas sympati så mycket som gruvhästarna. Hästar användes nere i Sala gruva från 1675 till in på 1900-talet. De nyttjades både för malmforsling och för att dra vindorna.

Som mest tycks det ha funnits ett tiotal hästar och särskilda stall fanns vid malmbottnarna. Hästarna utfodrades med hö och havre levererat från bygdens bönder som skatteprestation in natura. I Sala firades hästarna ned i speciella hästhissar. De resenärer som tidigare varit i Falun noterar att man där i stället tog ned hästarna för bergssluttningen. En man gick framför och en gick bakom och höll i svansen så att hästen inte skulle halka framåt.

Den franske resenären Aubry de La Motraye berättar från besöket i Sala gruva 1716 att han såg åtta hästar. För dem, menade han, var gruvan ett helvete som de aldrig kom upp ur så länge de orkade arbeta. En mer human uppfattning förmedlar Arndt från besöket 1804. Han skriver att luften i gruvan skall vara särskilt hälsosam, särskilt för hästarna, som han menade var ”rätt livliga och vid gott hull”. Under 1800-talet tycks det, enligt flera resenärer, ha blivit allt vanligare att man tog upp hästarna någon gång per år. Vid den årliga rensningen av gruvans vattensystem, som ägde rum på sensommaren, lades gruvdriften ned och både människor och hästar fick några veckors ”arbetssemester” ovan jord.

Tysk brytning introducerades

Hur uppkom då denna stora labyrint som imponerat på så många besökare? I början av 1600-talet började man inse att gruvans södra del nästan var tömd på silver. Malmstrecket drog norrut och gick allt djupare. Rationella metoder som möjliggjorde djupbrytning infördes. Upptagandet av det s k Makalösschaktet på 1620-talet, med ett centralschakt och därifrån utgående ortsystem, innebar att tysk brytningsteknik introducerades i Sala. Det kom snart fler exempel. Drottning Christinas schakt avsänktes på 1650-talet. Efter drygt tio års brytning nådde man de stora malmfallen som började på 190 meters nivå. Gruvan gick en ny – om än kortvarig – framgångsrik tid till mötes.

När dessa fyndigheter sinade återvände man under 1700-talet till fyndigheter som tidigare generationer efterlämnat. Exploateringen av de s k halvvägsmalmerna, på mellan 90 och 120 meters nivå, gjorde att gruvan fick förlängd nådatid. Hoppet att hitta ännu mer silver på nya platser övergav man heller aldrig. Man arbetade utifrån antagandet att stora fyndigheter borde finnas längst i norr på ännu större djup. Under 1800-talets första hälft avsänktes Karl XI:s schakt – som påbörjats redan på 1670-talet – till 318 meter. Det är sedan dess gruvans djupaste. I och med att man då även länkade samman de norra delarna med de centrala partierna fick gruvan i stort sett den omfattning den har i dag.

Under 1800-talet förstorades också bergrummen avsevärt genom att man tillvaratog fyndigheter i pelare, bergfästen och skiljeväggar. Skalen mellan håligheterna där malmen legat blev allt tunnare. Gruvan består i dag av cirka 20 kilometer orter och ett antal bergrum av varierande storlek, från 10 meters höjd till några som är hela 55 meter höga från golv till tak.

Decennierna kring sekelskiftet 1900 gjordes de sista försöken att få fart på gruvdriften. Moderna aktiebolag ersatte bergslaget som gruvans huvudman. Ny teknik, nya produkter och ny framtidstro – nu med industriell framtoning – präglade verksamheten. År 1908 lades emellertid brytningen ned efter ett långvarigt prisfall på silver och flera mindre lyckade försök med annan produktion. Viss produktion av blyprodukter fortsatte, men nu med inköpta malmer.

Gruvan är numera vattenfylld från 155 meters nivå. Att ha halva gruvan fylld med vatten är en viktig säkerhetsåtgärd. Vattnet ger stadga åt de kraftigt exploaterade djupare delarna av gruvan. De övre delarna hålls vattenfria av elektriska pumpar. Utan dessa skulle gruvan vattenfyllas nästan helt.

Gruvan var naturligt nog huvudattraktionen för de flesta resenärer vid besöket i Sala. Något annorlunda förhöll det sig med Wilhelm Lüdeke, pastor i tyska församlingen i Stockholm, som besökte Sala i maj 1787. Han började sin visit med att besöka hyttan som var belägen cirka fyra kilometer öster om gruvan, invid Sala sockenkyrka.

Beskrivning av förädlingen

Där vid stranden av den konstgjorda sjön Sala damm låg ett helt industriområde där malmen förädlades till rent silver. Lüdeke ledsagades av ”Bergs-Värdien” Anders Pihl, en mycket kompetent guide. Det var han som införde högugnar, vilket gjorde att man kunde tillvarata blyet i malmen. Tidigare hade stora delar av blyet förgasats vid smältningen.

Lüdeke berättar att först bokades (krossades) malmen i två hyttor, ”tills den blivit fin som sand”. Bokningsmaskinerna bestod av ett drygt sextiotal upp- och nedåtgående bokstampar som krossade malmen. Därefter fördes malmen till vasklådorna. Själva vaskningen gjordes på en sluttande väv av grovt tyg. Vatten sköljdes över den krossade malmen och slammet omrördes med träskovlar. Malmpartiklarna stannade kvar på duken medan det ofyndiga berget följde med lervattnet ut på slamhögarna.

Lüdeke berättar vidare att malmen därefter rostades i en s k calcinerugn. Efter rostningen smältes malmen i en annan ugn och göts till tackor som innehöll mest bly och litet silver. Tackorna av silverbly smältes sedan i en drivugn där silvret skildes från blyet. Sedan gjordes ytterligare en smältning i finérugn då silvrets finhet ökades till sextonlödigt. Slutligen gjordes proberingen, då silvrets finhet kontrollerades.

Det var onekligen en pedagogisk prestation av Lüdeke att på tio rader i sin reseberättelse sammanfatta de omständliga produktionsstegen från malm till silvertacka. Han glömde dock att nämna att vaskningen måste upprepas, ibland upp till tio gånger, innan malmen var tillräckligt koncentrerad.

Mycket jobb för liten vinning, kan det tyckas. Några år senare konstater-ade också Arndt i sin reseskildring att ”Sala silfvergruva är icke mera hvad den varit”.

Landets största silverproducent

Under glansperioden på 1530- och 1540-talen gav Sala silvergruva 3 000–4 000 kilo silver årligen. Gustav Vasas konfiskation av kyrksilver inbringade som jämförelse sammanlagt 6 500 kilo. Det var också under denna tid gruvan hade sin största statsfinansiella betydelse. Ungefär en tredjedel av kronans silver kom från Sala. Under långa tider har gruvan varit landets största silverproducent.

Silvret försåldes till kronan som hade köpmonopol. Den beväpnade silverposten – en syssla som var ett hedersuppdrag – åkte till Kungliga myntverket flera gånger om året med kistan innehållande salasilver. Under aktiebolagstiden, från 1888, såldes silvret till bland annat guldsmedsfirmor i Stockholm. En del av salasilvret myntades. En del användes för silversmide, silverstop och andra föremål. En del hamnade också i kassafack som silvertackor.

Silvergruvan var sällan någon lysande affär för ägaren. Under långa tider kostade den staten mer än den gav. Auran kring metallen silver torde vara en starkt bidragande orsak till att gruvan fick en ovanligt lång nådatid. Men det finns också andra skäl. Så länge Sverige hade silvermyntfot var detta i sig ett motiv att driva gruvan vidare, även om metallen ju också importerades. När man införde kopparmyntfot på 1620-talet – i praktiken dubbel myntfot, silver och koppar – var detta ett tecken på kopparens ökade betydelse. Indirekt påverkade detta även salasilvret på längre sikt. I jämförelse med de allt otympligare plåtmynten av koppar framstod silvermynt som ett smidigt betalningsmedel. Under kopparens storhetstid på 1600-talet var dock silverproduktionen i Sala liten i förhållande till den internationella marknaden.

Silvergruvan hade också betydelse för bergsbruket som näringsgren betraktat, i dåtida Sverige. Sala silverbergslag utgjorde ett eget distrikt hos Bergskollegium. Att ha tjänstgjort i Sala under längre eller kortare tid betraktades som en merit. Här mötte man många frågor, bland annat om komplicerad anrikningsteknik, som hade få motsvarigheter i landet. Tidigt gjorde man kalkyler över rationaliseringar, transport- och lönekostnader.

Då som nu fanns det mycket att lära vid Sala silvergruva.

Bob Engelbertsson är lärare i ekonomisk historia vid Uppsala universitet.

Publicerad i Populär Historia 4/1995*