Så blev Sverige en pappersnation

Jag växte upp i Oskarshamn. När vinden låg på söderifrån kändes den omisskännliga doften av sulfat från massatillverkningen vid Mönsterås bruk. Där började min pappa sommarjobba som 14-åring, och där hade min farfar arbetat tills han förtidspensionerades, delvis på grund av att han fått lungorna förstörda i en klorgasolycka.

Pappersmassa blektes med klorgas

På den tiden blektes pappersmassan med klorgas, och alla barn i närheten av bruket visste att den kunde man dö av. Farfar kom till min klass en gång och berättade om hur det kändes när gasen tog lungorna, och om kollegan som hade dött i samma olycka.

Senare gjorde klassen ett studiebesök på Emsfors bruk, ett litet pappersbruk som lades ned i slutet av 1980-talet. Efteråt var klassrummet fyllt med engångsartiklar och stora pappark som vi gjorde flygande drakar av.

Dessa minnen kommer från den småländska kusten – liknande erfarenheter kan människor från andra delar av landet också vittna om. Bruken, de små och de stora, gav arbete till många. Nästan alla kände någon som var på bruket, och nästan alla med ett bruk i närheten kom dit på studiebesök och tittade på maskinerna och de enorma pappersrullarna, tunga nog att krossa en människa.

Nyckeln till pappersindustrin låg i skogen, men inte bara i skogen. Låt oss återkomma till det, efter att vi har tagit historien från början.

Första pappersbruken på 1500-talet

Det första svenska pappersbruket etablerades på 1500-talet. Vid det laget hade man importerat papper till landet i åtminstone tvåhundra år. En seglivad tradition gör gällande att Hans Brask, biskopen i Linköping, lät anlägga ett bruk vid Tannefors redan 1523. Detta har dock aldrig kunnat beläggas i några källor.

Eventuellt var i stället Gustav Vasa först, då kungen gav tillstånd att anlägga en »papperskvarn« i Norrström i Stockholm. Denna stod klar 1565.

Klippans pappersbruk först i Norden

Ett annat tidigt exempel finner vi i (det då danska) Herrevadskloster i närheten skånska Klippan. Här anlades ett pappersbruk år 1573. Klippan brukar hållas för att vara det äldsta pappersbruket i Norden eftersom nämnda verksamhet i Stockholm är oklar. Från och med 1600-talet anlades allt fler bruk, till exempel 1628 i Tannefors, i regi av Linköpings domkapitel.

Vid denna tid användes lump vid pappersframställningen. Tekniken är gammal – i Kina har man tillverkat papper åtminstone sedan 100-talet e Kr. Lump består av textilier som samlades in av kringvandrande lumphandlare. Eftersom det var svårt att få ihop tillräckligt mycket lump förblev papper en lyxvara ända in på 1800-talet.

Man kan tycka att utslitna underbyxor och skjortor borde vara lätta att få tag på, men sanningen var den att människor i det gamla bondesamhället hellre lappade, lagade och sydde om sina kläder tills knappt något var kvar, än gjorde sig av med dem.

Vatten viktigast

Länge var vatten en viktigare resurs för pappersbruken än skog. Det fanns ännu ingen teknik för att tillvarata cellulosa ur trä och göra papper av det. Däremot behövdes vattenkraft för att driva maskiner, och vatten för att processa lumpen till pappersmassa.

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Tillverkningen innebar att textilierna, lumpen, maldes ned så att fibrerna separerades från varandra, tvättades, bearbetades och formades till papper i formar – ett ark åt gången. Sedan pressades arken och torkades till användbart skrivmaterial.

Hela arbetsgången var hantverksmässig, något som ytterligare bidrog till att slutprodukten blev dyr. I dag återstår endast ett fåtal platser i Sverige där papper ännu tillverkas på detta sätt. Till exempel kan man på Lessebo handpappersbruk i Småland få se hur det traditionstyngda hantverket går till.

Tillverkningen mekaniseras

Ju mer papper samhället krävde, desto större blev suget efter en billigare produkt. Det första steget blev att skapa en maskin som kunde göra mer än ett papper åt gången. Utvecklingen gick snabbast i England, som var tidigare än andra europeiska länder med industrialiseringen.

Sveriges första pappersmaskin, ett stort åbäke som drevs med hjälp av ett vattenhjul, togs i bruk i Klippan år 1832. Maskinen fungerade genom att den blöta pappersmassan fördes ut på ett långt band, där vattnet successivt kunde rinna av och massan pressas genom valsar till en allt torrare produkt, för att slutligen köras genom ett torksystem.

Från lump till trä

Klippans bruk fortsatte att ligga i framkant. Tre decennier senare anlades ett träsliperi på orten, vilket blev startskottet för övergången från lump till trä i tillverkningsprocessen. I sliperiet finfördelades träet så att det skulle gå att få ut cellulosan ur det.

Övergången till trä fick verksamheten att ta fart. Plötsligt blev papper billigt och det nådde ut till en mycket större kundkrets. Det går knappast att överdriva vilken oerhörd betydelse detta fick.

Visst, det fanns tidningar före 1800-talet, men dessa vände sig till ett fåtal läsare. Ofta fanns de på caféer och liknande etablissemang, dit människor kom för att läsa. Nästan ingen prenumererade på en egen tidning som bars hem till dörren.

Träet gjorde papper tillgängligt

När det träbaserade papperet slog igenom fick ort efter ort i Sverige egna tidningar, ofta flera stycken. Inte nog med det. Tidskrifter, jultidningar, reklamutskick, påskkort, tryck att hänga på väggarna i stugan, papperstapeter, bonader, klippdockor, toalettpapper och billiga böcker såg dagens ljus. Bildningsförbund kunde ge ut världslitteraturens klassiker i billighetsupplagor, samtidigt som bibliotek, bokcirklar, boklådor och bokklubbar kunde etablera sig. Först nu, sedan papper tillverkat av vedfiber slagit igenom, blev svenskarna ett läsande folk – eftersom de nu hade råd att bli det.

Cellulosapapperet var inledningsvis av usel kvalitet. Alla som har stått i ett antikvariat eller i ett gammalt bibliotek och öppnat böcker tryckta under 1800-talets sista decennier eller vid 1900-talets början känner till bristerna. Sådana böcker, ofta med vackra, guldpyntade pärmar, har inte åldrats med stil.

Sidorna är i bästa fall gula, i sämsta fall bruna. De är fläckiga och sköra och på väg mot slutgiltigt sönderfall. Likadant är det med gamla tidningar och, vilket är värre, dokument i arkiv runt om i Sverige från tiden då cellulosapapperet var ungt. Papperet håller inte över tid. Detta visste man inte när metoden uppfanns, men den har förbättrats avsevärt sedan dess.

Järnbruken på fallrepet

Träet i papperet innebar alltså en boom för bruken, och den var välbehövlig.

Samtidigt som innovationen kom befann sig nämligen en annan näring i kris. De svenska järnbruken gick dåligt, och deras problem skulle också bidra till formandet av »pappersnationen Sverige«.

I Dalsland, liksom i Småland, har det funnits ett stort antal järnbruk. Järnmalmen fraktades från gruvor i Bergslagen och förädlades i det lilla landskapet på gränsen till Norge. I längden blev hanteringen oekonomisk, och näringen fick avvecklas.

I de gamla järnbrukens spår kom pappersbruken, och Dalsland fick en ny blomstringstid. Dalslänningarna hade visserligen gjort papper redan på 1700-talet, i lumppappersbruket i Billingsfors, men sedan Dalslands kanal hade anlagts blev det enklare att bedriva näringsverksamhet. År 1871 startade det första bolaget, Baldersnäs, tillverkning av pappersmassa. På grund av exportsvårigheter grundades snart även ett pappersbruk för förädling till färdigt papper.

Dalsland ett papperscentrum

Baldersnäs fick konkurrens av Gustafsfors, där massa och papper tillverkades, och snart etablerade sig flera bruk i kanalens närhet. Vid sekelskiftet 1900 fanns det sju träsliperier, två sulfitfabriker, tre sulfatfabriker och fem pappersbruk i Dalsland, ett av Sveriges minsta och mest glesbefolkade landskap. Vid den här tiden kom hela tio procent av allt svenskt papper härifrån.

Järnbruken blev alltså en inkörsport till den nya näringen. Tidigare järnbruksägare sadlade om och blev massa- eller pappersbruksägare, och byggnader och gamla affärskontakter kunde återanvändas. Detsamma gällde för övrigt många glasbruk, som också hade järnbruk som föregångare.

Bara de stora överlevde

De massa- och pappersbruk som grundades i slutet av 1800-talet var många och små. Så kom det att se ut under en stor del av 1900-talet, men det hände också att riktigt stora anläggningar byggdes upp.

I takt med att näringen behövde effektiviseras och moderniseras, något som krävde stora resurser, fick de minsta bruken bekymmer med lönsamheten. En del köptes upp och slogs samman med större, medan andra kom att läggas ned. Värst var det under 1970- och 1980-talen, då bruksdöden härjade i landet.

Giftiga utsläpp

När de små företagen gick under och endast lämnade tomma lokaler efter sig uppdagades ett nytt problem. Allt som oftast hade papperstillverkningen lett till stora utsläpp, och både mark och vattendrag kunde vara skadade av gifter. På flera håll hade gift mer eller mindre släppts rakt ut i hav, sjöar och andra vattendrag eftersom det saknades kontroller och förbud.

I dag är reglerna annorlunda, och några av de värsta gifterna används inte längre. Det är länge sedan man slutade klorbleka pappersmassa.

Kvar efter alla småbruken blev de stora bjässarna. Namnen är välkända. Här återfinns långköraren Klippan i Skåne, liksom Mörrums bruk i Blekinge, Mönsterås i Småland, Skutskär i Uppland, med flera. Det var klivet in i stordrift som gjorde att Sverige blev en av världens största exportörer av pappersmassa.

Länge var bruken huvudsakligen svenskägda, men så är det inte längre. I dag ägs många av Stora Enso, ett finskt bolag. Att även Finland är en pappersnation är inte märkligt – förutsättningarna med skog och vattenvägar liknar de svenska.

Mönsterås bruk

Mönsterås bruk, eller Södra Cell Mönsterås, som var min barndoms pappersbruk, blev en av vinnarna. Det grundades 1958, och det var då min farfar Eje Lindberg med familj flyttade dit. Han hade arbetat inom massaindustrin nästan hela sitt vuxna liv och fick vara med i uppbyggnaden av fabriken. Familjen kom närmast från Olshammar och Aspa bruk.

Det nygrundade företaget fick Mönsterås att expandera, och den lilla köpingen vid Kalmarsund hade på 1960-talet till och med fler invånare än den har nu. Nya hus byggdes, idrottsplatser och skolor anlades. När industrikrisen tog många mindre småländska bruk på 1980-talet stod den moderna jätten i Mönsterås pall.

Det är fortfarande omöjligt att resa med bil utmed E22 utan att hamna bakom fullastade timmerbilar på väg mot Mönsterås och bruket som är ortens stora arbetsgivare.

Publicerad i Populär Historia 6/2019