Linväveri årets industriminne

En gång i tiden var linne, vid sidan av ylle, den viktigaste textila produkten i Sverige. Det blåblommande linet gick bra att odla här, inte minst i de sandiga jordarna i norra delarna av landet. Lin kunde bearbetas och beredas för hand med träredskap och gav slitstarka produkter som dessutom blev vackert glansiga om man manglade eller strök dem.

Allra störst var linneindustrin i Hälsingland. Här fanns vattenkraft och lätta jordar där linet växte lagom långsamt.

Flors linnemanufakteri i Mohed sysselsatte ett par hundra personer på 1700-talet. Därifrån levererades linne till hovet i Sverige men också till andra kungahus i Europa.

Lin och linne förde med sig välstånd till Hälsingland, en förutsättning för att bönderna skulle kunna bygga sina vackra hälsingegårdar, idag ett världsarv.

Årets industriminne

Numera finns nästan ingen linodling kvar i Sverige, i alla fall inte av spånadslin (oljelin odlas här och var). En enda fabrik som tillverkar produkter av enbart lin återstår: Växbo lin i Hälsingland. Fabriken, som använder maskiner från tidigt 1900-tal, fick nyligen motta utmärkelsen Årets industriminne av Svenska industriminnesföreningen. I motiveringen framhölls att Växbo lin bevarar ett kulturarv som annars riskerar att försvinna.

– Generellt sett är kunskapen om linproduktion nästan är obefintlig i dag, konstaterar Hanna Bruce, som sedan 2006 driver industrin tillsammans med sin man.

– Kanske känner man till någonting om hur vävning går till, men den långa processen av rötning, bråkning, skäktning och häckling är bortglömd.

Linodlingen var som störst i Sverige i mitten av 1800-talet. Därefter slogs den långsamt ut av bomullen, trots att denna måste importeras långväga ifrån. Under beredskapsårens isolering ökade produktionen lite, främjad av staten, som stöttade nya linberedningsverk.

Återstartade på 1980-talet

Hela Hanna Bruces släkt kommer från Hälsingland, där linets historia fortfarande vårdas. Hennes mormor odlade lin och både spann, vävde och broderade.

– Hon överförde känslan av att lin är viktigt på mig.

Växbo har en lång historia som plats för linberedning. Föregångaren till dagens fabrik var i drift fram till mitten av 1950-talet – då dök syntettygerna upp, lätta att tvätta och skrynkelfria. Lin blev ointressant och fabriken fick förfalla i flera decennier innan en grupp eldsjälar bestämde sig för att starta den igen. På 1980-talet köpte de upp gamla maskiner i Europa, maskiner som fortfarande i dag körs i Växbo. När Hanna och Jacob Bruce köpte fabriken var den dock lite på nedgång.

– Vi tänkte att det kan inte gå annat än uppåt... Och det har det gjort tack vare att vi valt att förbli småskaliga och jobba efter behov med enbart naturmaterial, säger Hanna Bruce.

– Det finns ett stort sug efter den typ av produkter vi tillverkar: det närproducerade, småskaliga, miljövänliga. Vi klarar oss bra eftersom vi har vår gamla maskinpark, men att skapa lönsamhet på små volymer kan vara svårt när investeringarna är så dyra. När vi nyligen behövde införskaffa en ny vävstol kostade den två och en halv miljon.

Växbo lin köper sin råvara från Frankrike, där lin fortfarande odlas och används i framförallt modeindustrin. När det franska linet når Sverige är det i form av spunnen tråd – här finns inga beredningsverk som kan ta hand om den skördade grödan. Ännu i alla fall.

Kommer Sverige att få sin egen linodling och linberedning igen?

– Jag tror det ligger väldigt långt fram i tiden, säger Hanna Bruce. Men vår värld måste ju ändra inriktning så kanske kommer det.

Fakta: Linberedning på traditionellt vis

• När linet skördas rycks det upp med rötterna.
• Därefter ska det torkas, vilket förr gjordes på specialbyggda hässjor.
• När linet är torrt avlägsnas fröhusen från plantorna med en sorts kam.
• Sedan är det dags för rötning. Då genomgår linet en förruttnelseprocess som gör att fibrerna kan frigöras från den yttre veden. Rötning kan ske genom att linet läggs i vatten eller får ligga utomhus på marken en tid. Efter rötningen ska linet torka igen.
• Under bråkningen krossas den inre veden i bitar så att man kommer åt den åtråvärda linbasten. Det görs i en linbråka.
• Vid den efterföljande skäktningen lossas de sista vedbitarna, skävorna.
• Genom häckling skiljs de långa linfibrerna från de korta. Man använder en sorts stålkam.
• Därefter är det dags att spinna fibrerna till lingarn.