Uppsala domkyrka blev Helgo Zettervalls (infälld) mest kontroversiella kyrkorenovering. De två tornen byggdes om och fick höga spiror, och mitt på kyrkan uppfördes ett mindre torn. Foto från maj 1890.

© Uppsala universitetsbibliotek samt Nordiska museet

Helgo Zettervall ritade om den svenska medeltiden

Flera av de svenska domkyrkorna har medeltida ursprung. Men de fick sitt nuvarande utseende så sent som i slutet av 1800-talet. Det var Helgo Zettervall som omgestaltade dem helt. Och kritiken var inte nådig.

21 september 2019 av Mats Carlsson-Lénart

När Uppsala domkyrka efter åtta års restaurering återinvigdes i september 1893 var arkitekten bakom arbetet själv inte närvarande. Trots att Helgo Zettervall  lyckats förvandla den på 1700- och 1800-talen ganska oansenliga rikshelgedomen på Uppsalaåsen till ett magnifikt utropstecken var hans tid som uppburen katedralmästare ute. Hans omgestaltning började kritiseras redan innan den var färdig. 

Zettervall kände, enligt sina egna anteckningar, att han fått nog av konflikter och baktaleri: »Jag har fått lära mig att tåla mycket i mina dagar men hoppas snart vara glömd och förgäten – den enda verkliga lyckan här i världen.«

Kanske tänkte han då bland annat på den dag drygt trettio år tidigare, år 1860, när han som nyutexaminerad arkitekt, med hästskjuts anlände till Lund och jobbet som ansvarig arkitekt för reparationerna av Lunds domkyrka.

Efterträdde Carl Georg Brunius

Hans företrädare var den fruktade Carl Georg Brunius. Brunius var egentligen professor i grekiska, dock framförallt intresserad av arkitektur och byggnadskonst i medeltida anda. Det var inte med någon välvilja som den avgående domkyrkoarkitekten hälsade sin fyrtio år yngre efterträdare: »Herrn må vara en ängel eller djävul, vilket som helst, men Herrn ska se att han fått med själve fan att göra«, sa Brunius efter att Zettervall artigt frågat den gamle professorn om han kunde bistå med några upplysningar och råd gällande arbetet med domkyrkan.

Kanske anade Brunius att Zettervall hade helt andra ideal och mål än han själv haft. Och mycket riktigt skulle det snart skära sig helt mellan de två. 1860-talet blev för Zettervall en enda lång strid mot Brunius.

På bilden till vänster rivs de gamla tornen under ombyggnationen av Lunds domkyrka, som pågick 1869–77. Till höger domkyrkan med de nya tornen på plats.

© Riksantikvarieämbetet

Stora planer för Lunds domkyrka

Lundadomen såg för drygt 150 år sedan helt annorlunda ut än i dag. Inte minst var de nu så karakteristiska tornen betydligt enklare och lägre. Carl Georg Brunius hade i decennier försökt lappa och laga den nedgångna medeltida, romanska katedralen – men utan att ändra särskilt mycket.

Den målmedvetne Zettervall hade betydligt större planer än att bara reparera. Han var redan tidigt inne på att omvandla hela domkyrkan och göra den mer romanskt enhetlig än vad den någonsin varit.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Brunius var alltså Zettervalls fiende nummer ett i Lund och den gamle professorn, som fortfarande satt med i domkyrkorådet, reserverade sig mot alla förslag som den unge arkitekten hade för kyrkan. 

Fick igenom "Lunna pågar"

Men efter några års lirkande med de övriga närmast inblandade i domkyrkans öden lyckades Zettervall få en stark ställning gällande restaureringen. Under åren 1868–80 såg han till att förverkliga sin uppfattning av domkyrkan.

Det mest kontroversiella var att riva de gamla tornen och ersätta dem med de nuvarande spetsigare, »Lunna pågar«. Dagen efter att domkyrkorådet 1869 beslutat om södra tornets rivning fick Brunius ett slaganfall och dog, som det sägs i chock och vrede över Zettervalls gränslösa iver att bygga om katedralen.

Helgo Zettervalls första hus

Vem var då denna arkitekt som väckte sådana starka känslor? Helgo Zettervall var född och uppvuxen i Lidköping i Västergötland, son till en spannmålshandlare. När han var 18 år, 1849, förstördes i princip hela staden av en brand. Den förödande eldsvådan blev ett tillfälle för den unge Helgo att utveckla sitt intresse och talang för byggnader.

Hans första riktiga byggnadsritning var till ett nytt hus åt föräldrarna och när fadern stolt visade upp skissen för en av Lidköpings större affärsmän fick Helgo, trots att han saknade både utbildning och erfarenhet, snabbt fler uppdrag som arkitekt och byggledare.

Helgo Zettervall nederst till vänster med studiekamrater vid Konstakademiens byggnadsskola.

Ansvarig för Lidköpings kyrka

Zettervall lyckades sedan bli elev vid upp- och ombyggnaden av kyrkan i Lidköping, och när projektets ordinarie arkitekt F B Oppman plötsligt valde att flytta från staden i samband med en koleraepidemi 1853 fick han, ännu ej 22 år fyllda, ta över som ansvarig för kyrkans färdigställande.

Han förstod att han måste skaffa sig utbildning för att bli en riktig arkitekt. Han antogs samma år till Konstakademien i Stockholm och fick där Fredrik Wilhelm Scholander som lärare, en av de stora och mest tongivande svenska arkitekterna i mitten av 1800-talet.

Scholander såg tidigt Zettervalls stora talang och ordnade så att den unge västgöten under de sex år han studerade vid akademien också fick stora uppdrag, bland annat en ny slottsliknande huvudbyggnad på Ryholms gods i Västergötland. Zettervall medverkade också vid en genomgripande restaurering av Västerås domkyrka, 1858–59.

Beskylldes för Eslövsgotik 

I Lund, dit han alltså kom 1860, bodde Helgo Zettervall i över tjugo år. Förutom den stora ombyggnaden av domkyrkan ritade han under den tiden också bland annat det vita universitetshuset i Lundagård och Allhelgonakyrkan ett par stenkast därifrån. Han är också mannen bakom en rad nygotiska kyrkor, främst i Skåne (stilen kallas ibland nedsättande för Eslövsgotik).

Framförallt arbetade han med flera av Sveriges stora katedraler och gav dem alla en helt ny gestaltning, bland annat i Linköping där han försåg den gamla domkyrkan med ett över hundra meter högt torn. I några decennier var Linköpings domkyrka Sveriges högsta byggnad.

Helgo Zettervall ritade flera hus i Lund, bland annat universitetets huvudbyggnad. Den är inspirerad av antiken, med kolonner och ståtliga krön, och invigdes den 27 september 1882 av Oscar II.

© Shutterstock

Omgestalta Uppsala domkyrka

Men det var restaureringen av Uppsala domkyrka som blev Helgo Zettervalls mest omdiskuterade arbete. Kyrkan, ursprungligen byggd under ledning av franska arkitekter på 1200- och 1300-talen, skadades kraftigt i en brand 1702. På grund av att krigen drog mycket pengar under Karl XII:s tid kunde inte domkyrkan återuppföras som den sett ut före branden.

Det blev en enklare och lägre katedral, som ingen var särskild nöjd med. Inte minst tornen, »de hårlemanska huvarna«, ansågs vara ovärdiga efterträdare till de höga tornspiror som kyrkan fått på 1620-talet, på initiativ av Gustav II Adolf som krönts där år 1617.

Uppdraget att omgestalta Uppsala domkyrka kom från kyrkans högsta ledning. I början av 1873 fick Helgo Zettervall i Lund ett brev från ärkebiskop Anton Niklas Sundberg som frågade om han inte kunde tänka sig att leda restaureringen.

Sundberg – den mest karismatiske av alla svenska ärkebiskopar under de senaste seklerna och bland annat känd för sitt mustiga språk – var bekant med Zettervall sedan tidigare, då han under några år på 1860-talet var domprost i Lund. Ärkebiskopen var imponerad av den pågående »stilrena« restaureringen av sin gamla kyrka och ville uttryckligen att även Uppsaladomen skulle återställas till sin forna prakt.

Höga torn i nygotisk stil

År 1875 hade Zettervall klart sitt första förslag till en genomgripande restaurering av Uppsala domkyrka, med bland annat två mycket höga torn krönta av himlasträvande spiror och en rad utsmyckningar i nygotisk stil. Han var inspirerad framförallt av den franske arkitekten Eugène Viollet-le-Duc som redan på 1840-talet börjat med stora restaureringar av franska kyrkor, bland andra Notre-Dame i Paris (1845–65).

Kärnan i denna byggnadsideologi var att med den nya tidens teknik (till exempel användning av betong) omforma kyrkan i fråga till det som den ursprunglige arkitekten kanske drömt om, men inte mäktat utföra.

Det handlade alltså inte om att återställa byggnadsverket till hur det ursprungligen faktiskt sett ut. Zettervall ville med andra ord mer eller mindre efter eget huvud och smak utforma domkyrkan, och han var måttligt intresserad av att sätta sig in i dess byggnadshistoria.

Uppsala domkyrka i mitten av 1800-talet, med tornen »de hårlemanska huvarna«. Litografi av J Jacottet.

© Stockholms Auktionsverk

Scholander satte stopp

Det skulle dröja många år innan Helgo Zettervall fick grönt ljus för sin omgestaltning av Uppsaladomen. Framförallt förde han en lång strid med Överintendentsämbetet, den dåtida myndighet som skulle godkänna alla nybyggen och förändringar av offentliga byggnader i Sverige. Ansvarig där var Zettervalls forne mentor och välgörare Scholander, som nu för honom blev något av det som Brunius varit i Lund tidigare – en uttalad fiende.

Scholander avstyrkte Zettervalls förslag tre gånger och försökte istället föra fram ett alternativt förslag, ritat av ämbetets egen arkitekt Claes Grundström. Det var först efter att Scholander avlidit och Helgo Zettervall själv efterträtt honom som chef för Överintendentsämbetet som det zettervallska förslaget för Uppsala fick godkänt – ytterst av honom själv.

Restaureringen, eller snarare ombyggnaden, pågick 1885–93. Förutom de nya höga tornen så omkonstruerades bland annat taket som blev mycket högre och brantare och dessutom försågs med en rejäl takryttare. Fasaderna fick en rik utsmyckning, till stor del utförd i det nya men ännu ganska oprövade materialet betong.

Hård kritik mot Zettervalls ombyggnad

Restaureringen av Uppsala domkyrka fick alltså ett mycket negativt eftermäle och Helgo Zettervall var under 60–70 år Sveriges kanske mest bespottade arkitekt. Det var inte bara det att många, både experter och vanliga medborgare, i början tyckte att han förstört »rikshelgedomen« – även själva det tekniska utförandet kritiserades.

I november 1915 anmälde domkyrkans syssloman Nils Johan Söderberg att delar av exteriören börjat vittra sönder och att åtgärder måste vidtas.

Det var betongarbetena som inte utförts som de skulle, bland annat saknades i regel armering. År 1934–53 pågick de så kallade skyddsarbetena på Uppsala domkyrka där stora delar av Zettervalls nygotiska utsmyckning av exteriören togs bort.

Starka krafter krävde nu en ny genomgripande restaurering av Uppsala domkyrka, och att den »storhetsvansinnige« Zettervalls avtryck helt skulle utplånas. Katedralen skulle återställas till ett mer historiskt korrekt skick.

Till vänster: Tornspirorna, som tillverkats vid Motala verkstad, sätts upp på Uppsala domkyrka under renoveringen 1885–93. Till höger: Interiör från den nyrenoverade domkyrkan 1893.

© Uppsala universitetsbibliotek

Arkitekttävling om domkyrkan

I slutet av 1940-talet utlystes en stor arkitekttävling där några av Sveriges främsta arkitekter, bland andra Ivar Tengbom och Sigurd Lewerentz, deltog. Flera av förslagen var dock minst lika radikala som Zettervalls på 1870-talet. Exempelvis föreslog arkitekten Cyrillus Johansson att dubbeltornen skulle rivas och ersättas av en fristående kampanil.

Beslutet om hur domkyrkan skulle omgestaltas dröjde och samtidigt hade Uppsala och hela Sverige vant sig vid Zettervalls version av domkyrkan, med sina två höga spiror. De hade blivit ett karakteristiskt kännetecken för staden. Nygotiken hade också blivit en historisk epok, värd att bevara. Att helt bygga om blev för de flesta svårare och svårare att tänka sig.

Till slut föll det på arkitekten Åke Porne att komma med ett slutligt förslag till restaurering. Till en början ville även han ha relativt stora yttre förändringar av kyrkan, men när regeringen fattade sitt beslut om att genomföra restaureringen (1971–76) så var det med ett uttryckligt påpekande om att exteriören inte fick ändras.

Upprättelse för Helgo Zettervall

Helgo Zettervall avled 1907, hårt kritiserad av många men kanske ändå ganska nöjd med sitt livsverk. Under de senaste decennierna har han i alla fall delvis fått upprättelse.

Redan 1963 påpekade Anders Åman, senare professor i konstvetenskap i Uppsala, i en licentiatavhandling att det visserligen kanske var ett misstag av Zettervall att använda betong i så stor utsträckning som skedde i Uppsala, men att hans restaureringar av de svenska katedralerna i stort var väl genomförda, både vad gäller stil och material.

Zettervalls eftermäle har därefter ytterligare förbättrats. Statens Fastighetsverk har uppkallat sitt arkitekturpris gällande just restaureringar av äldre byggnadsverk efter Helgo Zettervall. Och Anders Bodins doktorsavhandling från 2017 är en imponerande hyllning av hans arbete. Så »glömd och förgäten« blev han ändå inte, Helgo Zettervall.

Publicerad i Populär Historia 2/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också