Kupolen – härskarsymbol och himlavalv

I Florens stod man i början av 1400-talet inför ett gigantiskt byggnads-tekniskt problem. Arbetet med den stora domkyrkan Santa Maria del Fiore, som påbörjats redan i slutet av 1200-talet, skulle äntligen avslutas och tanken var att kröna byggnaden med en kupol.

Som brukligt var i renässansstäderna finansierades stora offentliga byggnadsprojekt och konstnärliga utsmyckningar av olika skrån eller korporationer som tävlade med varandra för att höja sin status. Ullgillet hade åtagit sig det ekonomiska ansvaret för kupolen till domkyrkan.

Flera arkitekter och byggmästare konsulterades och flera förslag avvisades innan man år 1418 beslöt utlysa en tävling med ett pris på 200 floriner till den som kunde presentera ett förslag till hur man med största möjliga säkerhet skulle kunna resa en kupol.

Brunelleschis revolutionerande idé

Bland förslagsställarna fanns Filippo Brunelleschi, som redan i november 1404 hade tillkallats som rådgivare och som sedan dess kritiskt granskat olika förslag med resultat att den ansvarige arkitekten avskedades. Brunelleschis idé uppfattades som revolutionerande och innebar att man skulle resa kupolen utan bärande byggnadsställningar.

Med en murad provmodell lyckades han övertygande bevisa att detta faktiskt var möjligt och han fick uppdraget. Hans lösning innebar en dubbelskalskonstruktion där den inre kupolen murades upp i spiralsegment (som en igloo) med omväxlande liggande och stående tegel. Skulle han ha vågat sig på en sådan utmaning eller presenterat denna lösning utan att ingående ha studerat romarnas sätt att slå valv och kupoler?

Brunelleschi, som från början var guldsmed och skulptör, hade efter en längre vistelse i staden Rom kommit att ägna sig främst åt arkitektur. I Rom fanns gott om förebilder, framför allt de kejserliga termernas ruinmassor var en aldrig sinande källa till kunskap och inspiration. Under medeltiden hade de antika byggnaderna successivt blivit avskalade på all marmorutsmyckning vilket gjorde att tegelmurarna exponerades.

Deras förfallna tillstånd gjorde dem synnerligen lämpliga att studera eftersom alla byggnadstekniska detaljer nu tydligt kunde avläsas och antikens formspråk blev renässansarkitekternas ideal när de projekterade sina kupoltäckta kyrkorum.

Kupoler täckte romarnas bad

Kupoler och valv var hos romarna från början element i nyttoarkitekturen och hörde inte hemma i den sakrala sfären. De användes för att täcka rumsytor i profana byggnader som badanläggningar och marknadshallar, stora rum avsedda för många människor i rörelse och cirkulation.

När romarna byggde tempel var det grekiska stilidealet med bärande kolonner och raka bjälklag i harmoniska proportioner det allmänt förhärskande. Eftersom templet var gudens boning var dessa slutna rum inte avsedda för folkmassor. Kulthandlingar och offer skedde utanför templet.

Några få tempel, som det till gudinnan Vesta på Forum Romanum, var centralbyggnader och hade rund form. Vanligen var dessa dock inte kupoltäckta utan följde sina grekiska förebilder med tak av trä och tegel.

Italiker tidiga med kupoler

Under den romerska republikens tid fick kupolen sin största betydelse inom nyttoarkitekturen. Det var dock inte romarna som först utvecklade denna arkitekturform utan helleniserade italiker i Kampanien i södra Italien. Regionen hade på grund av sitt gynnsamma klimat och sin kultiverade livsstil utvecklats till romarnas mest uppskattade rekreationsområde.

Under loppet av några århundraden före och efter vår tideräknings början bebyggdes hela Neapelbuktens natursköna kustband av den romerska aristokratins och de kejserliga familjernas lyxvillor.

I landskapet, som karakteriseras av vulkanisk aktivitet, fanns det fullt av varma svavelhaltiga källor, som ansågs hälsosamma och verksamma mot allehanda sjukdomar. Kurortslivet blomstrade och i badorten Baiae byggdes badanläggningar vars ruinmassor imponerar än i dag. Badkulturens olika moment krävde en funktionsanpassad arkitektur och till den hörde de cirkelrunda rummen för svettbadet.

Enligt den romerske arkitekten Vitruvius var dessa alltid kupoltäckta, ”så att den varma ångan kan sprida sig jämnt från mitten och runtom”. Det äldsta kupoltäckta ångbad vi känner till finns i de termer från cirka 150 f Kr som ligger vid Stabiaegatan i Pompeji. Dessa var dock rätt små, mellan 5 och 8 meter i diameter. I Baiae, däremot, byggdes kupoler som i storlek endast överträffades av Pantheon i Rom.

Pantheons kupol unik

Som tempelbyggnad var Pantheon unik och det är en gåta varför man valde denna märkliga form. Tempelarkitektur var under antiken bunden vid en viss typologi – inte så mycket beroende på kult och liturgi, eftersom kulthandlingarna försiggick utanför templet, utan snarare av tradition.

Kupolen hade hittills använts huvudsakligen i profana sammanhang. Den förblev den mest lämpliga rumsformen i de kejserliga termernas svettbad för all tid framöver. Med kejsar Nero, som uppmuntrade innovationer och kreativitet inom arkitekturen, kom den att användas även i villaarkitekturen. I sitt berömda gyllene hus på Esquilinen i Rom lät han bygga en åttasidig kupol vars djärva form kan beundras än i dag.

Detta experimenterande med olika typer av kupoler och valv i arkitekturen kom även kejsar Hadrianus att ägna sig åt några årtionden senare. Det var till en början inte i några sakrala sammanhang som man prövade det nya formspråket utan i de kejserliga villorna med sina paviljonger, lusthus, audienssalar och badanläggningar.

Nya behov och funktioner genererade nya former som inte var bundna vid traditionen. Ingen av Hadrianus arkitekter är känd för eftervärlden och det har spekulerats i hur mycket han själv var delaktig i de olika projektens utformning. Åtskilligt tyder på att kejsaren faktiskt medverkade till de fantasifulla och nyskapande formgestaltningarna i sin stora villa nära Tivoli utanför Rom.

Hadrianus bakom Pantheon

En av de viktigaste byggnaderna i Rom genom sekler och årtusenden är Pantheon. Genom att den alltid varit tillgänglig har den en särställning bland antikens byggnader. Pantheon räddades på grund av att den instiftades som kyrka redan år 609 på order av den bysantinske härskaren Fokas.

Den väldiga rotunda vi ser i dag uppfördes av kejsar Hadrianus och stod färdig cirka år 120. Aldrig hade en större kupol murats! All tonvikt är här lagd på innerummet och rummets enda ljuskälla är det jättelika ögat i kupolens hjässa.

Panteon för alla gudar

Ett panteon är ett kultrum till alla gudar och bara det är ovanligt – normalt vigdes ett romerskt tempel till en enda gud eller den kapitolinska triaden (Jupiter, Juno, Minerva). Men för att förstå byggnadens speciella utseende och funktion måste man gå tillbaka i tiden.

Den direkta anledningen till att Hadrianus lät uppföra ett tempel till alla gudar var att det funnits ett tidigare med samma funktion på platsen. Agrippa, kejsar Augustus högra hand, hade år 25 f Kr låtit uppföra en byggnad som förstördes i en eldsvåda år 110. Agrippas byggnad var tänkt som ett Augusteum, d v s en kultplats för kejsaren. I Rom, som ännu inte var moget för härskarkult enligt orientaliska förebilder, var detta något oerhört.

Klokt nog motsatte sig Augustus kulten och byggnaden blev istället ett panteon, vilket inte hindrar att den dynastiska anstrykningen vidlådde byggnaden, eftersom Augustus placerade sin gudomlige fader Caesar och sig själv i förhallen till själva kultrummet. Det dubbla budskapet skulle likväl uppfattas.

Astrologi viktigt för Hadrianus

De romerska kejsarna var synnerligen intresserade av astrologi och deras dynastiska ambitioner närdes med allehanda horoskop. Hadrianus hade Augustus som förebild och återuppbyggnaden av Pantheon blev därför ett viktigt inslag i hans politiska propaganda. Han citerade medvetet sin ryktbare föregångare och liksom Augustus ville han också uppfattas som en fredsfurste och den som inledde en ny gyllene tidsålder.

Tyvärr saknar vi nyckeln till Pantheons kosmologiska program, men att kejsarens gudomliga väsen haft en central roll i gestaltningen av det mäktiga himlavalvet är mycket troligt.

Kejsar Augustus valde även den runda formen för sitt enorma mausoleum vid Tiberns strand. Detta var visserligen inte kupoltäckt utan bestod av en serie koncentriska murgördlar täckta med tunnvalv, men formen som idé har varit betydelsefull för de senantika kejsarnas val av gravrum.

Maxentius och Konstantin flitiga byggare

Med den siste hedniske kejsaren i Rom, Maxentius, och den förste kristne, Konstantin den store, drabbades Rom i början av 300-talet av en febril byggnadsaktivitet. Den största basilika som någonsin byggts påbörjades av Maxentius och avslutades av hans efterträdare utmed Via Sacra i Rom.

Ett nytt formspråk gjorde sig gällande. För första gången lät man kryssvalvet komma till användning i en basilika. De första kristna kyrkorna i Rom övertog emellertid den äldre traditionella romerska basilikans form med helt flacka tak uppbyggda av träkonstruktioner.

Kupolerna fick nytt liv i Byzantion

Pantheon blev ingen förebild för tidigkristna kyrkor. Dess formspråk togs istället först upp i gravbyggnader och längre fram i dopkapell. Maxentius byggde åt sin son Romulus ett kupolvälvt mausoleum, en miniatyr av Pantheon, utmed Via Appia och Konstantin den store lät till sin dotter uppföra ett mausoleum, som senare omvandlades till en kyrka, Santa Costanza.

Med sin kombination av arkadgång och kupol genombruten av fönster står den på tröskeln till tidig kristen arkitektur och pekar framåt mot den bysantinska arkitekturen med sina mästerverk San Vitale i Ravenna och Hagia Sofia i Konstantinopel.

Konstantin den store ledde den romerska världen in i kristendom och han flyttade imperiets huvudstad från Rom till Byzantion. Det blev också i öster som den monumentala kupolarkitekturen fick nytt liv och nådde oanade höjder.

Kejsar Konstantins maktövertagande i Rom kom att innebära att det romerska rikets tyngdpunkt flyttades österut. När riket delades år 395 gick den västra delen långsamt under i samband med alla folkvandringar. Den östra förstärktes dock och det gamla Roms maktställning och ideologiska funktion övertogs av Konstantinopel.

Hagia Sofia i Konstantinopel

Med den bysantinske kejsaren Justinianus (527–565) inleddes en lysande period. Nordafrika återerövrades och hans rike sträckte sig från Spanien i väster till Syrien i öster. Kulturlivet blomstrade och Justinianus gjorde Konstantinopel till konstens huvudstad, där en helt ny arkitekturstil tog form.

Bysans främsta byggnadsminnesmärke är utan tvekan Hagia Sofia, den gudomliga vishetens tempel. Det finns inget jämförbart i Europas kyrkliga byggnadskonst.

Hagia Sofia byggdes under åren 532–537 och är en av de många kyrkor som Justinianus lät uppföra. Den är en syntes av en långbyggnad och en centralbyggnad och är ingen rotunda som Pantheon. Kupolen är slagen över ett kvadratiskt rum vars hörn är överbryggade med pendentiv. Interiören är överväldigande. Medan Pantheons massiva murverk ger en upplevelse av innesluten rymd blir i Hagia Sofia intrycket det motsatta.

Det ljusgenomströmmade murverket förmedlar en känska av tyngdlöshet. Kupolen är vid basen genombruten av en tät krans av fönster. Muren har lösts upp och kupolen vilar på en bädd av ljus, vilket ger den egenartade effekten att den tycks sväva fritt i rymden.

Blomstringstid i Ravenna

I Ravenna vid Adriatiska havets kust fördes arvet från Östrom vidare. Redan under senantiken när staden blev de västromerska kejsarnas residensstad inleds en blomstringstid och flera lysande epoker avlöser varandra under de närmast följande århundradena.

Den gotiske härskaren Teoderik den store byggde historiens mest originella kupolbyggnad som sitt sista vilorum. Som avslutning och krön på sitt tiohörniga mausoleum av kvaderstensblock valde han att placera en kupol av ett gigantiskt stenblock som väger 230 ton. Aldrig någonsin i historien har ett större stenblock använts som ett byggnadselement.

Att transportera och sätta detta block på plats är kanske forntidens största teknologiska prestation. Blocket, som bröts i Istrien, vägde innan det formades till ett lock cirka 1300 ton och fraktades med båt över Adriatiska havet till hamnen i Ravenna. Blocket förflyttades sedan på en släde och placerades på den undre delen av byggnaden.

I takt med att den övre delen av mausoleet murades upp lyftes kupolblocket successivt med hjälp av träkilar. Teoderiks hisnande företag speglar väl hans politiska och dynastiska ambitioner.

Under bysantinsk överhöghet återfick staden sin betydelse som religiöst centrum och blev en betydelsefull länk mellan öst och väst. Kyrkbyggandet tog ny fart och kupolbyggandet fortlevde här i obruten tradition och användes i kyrkor, dopkapell och mausoleer.

I kejsar Justinianus mest berömda kyrka, San Vitale, infördes nya tekniker i kupolkonstruktionen. Man använde vanligen ihåliga, tubformade element av bränd lera som lades i horisontella skift och som bildade en lätt men hållfast struktur.

Bracciolini och Alberti

Renässansarkitekten Brunelleschis ingående studier av den romerska byggnadskonsten är omvittnade. Den florentinske bankiren Rucellai skrev om honom att ”sedan den tid då romarna behärskade världen och till nu har det aldrig funnits en så enastående man inom arkitekturen som han” och att ”de antika byggnaderna i romersk stil återfanns av honom”.

Det nyvaknade intresset för antiken kom att bli utgångspunkten för en ny arkitekturstil som Brunelleschis efterföljare i Florens vidareutvecklade. I början av 1400-talet återupptäckte den store renässanshumanisten Poggio Bracciolini den romerske arkitekten Vitruvius kanoniska skrift De architectura i tio böcker.

Detta blev upptakten till intensiva arkitekturteoretiska studier och resonemang. Omkring 1450 kommer Albertis skrift De re aedificatoria, också i tio böcker efter sin förebild.

Här ger han ett komplett program för renässansens ideala kyrka. Alberti lovprisar cirkeln som den högst stående formen och den mest naturliga. Utifrån denna rekommenderar han nio geometriska figurer som bestäms av cirkeln och kvadraten.

Alberti såg en kontinuitet från antik sakral arkitektur till den tidigkristna kyrkan, vilket historiskt rättfärdigade honom att gå tillbaka till antika förebilder. Kejsar Konstantin den stores Rom var en viktig inspirationskälla eftersom den hedniska antiken då blandats med den kristna tron.

Men han avvisar den traditionella tidigkristna basilikan som lämpligt kyrkorum eftersom han anser den vara en andligen lägre stående form då den ursprungligen hos romarna fungerade som domstolslokal.

Kupolen blev andlighetens symbol

Alberti trodde, som många andra renässansarkitekter, att antikens kupoltäckta rundbyggnader, i analogi med Pantheon, en gång varit hedniska tempel. Att flera av de tidigkristna kyrkorna byggts som härskargravar hade han inte klart för sig.

Den sfäriska kupolen blev andlighetens viktigaste symbol. De kosmiska symboltolkningarna som ända sedan Pantheon och framåt varit förhärskande fick en ny filosofisk innebörd. Från Platon härstammade föreställningen om världen som en sfär vars mittpunkt är fulländningen.

I renässansens kristna föreställningsvärld blir detta centrum lika med Gud. I kupolen får dessa begrepp en visuell gestaltning och renodlas i den perfekta formen. Kupolens höjd gör att människorna känner sig upplyftade och själen kommer närmare Gud.

De renässansarkitekter som på 1500-talet kom att renodla dessa ideal var Donato Bramante och Andrea Palladio. Palladio använde antikens formspråk i sina villor och palats. Bramante kom till Rom och anlitades för gestaltningen av Peterskyrkan, där han valde den kupoltäckta centralkyrkan som grundform.

Bägge kom att inspirera senare perioders klassicerande arkitektur och flera av Europas största kupoler, som Panthéon i Paris och S:t Paul’s i London, bygger på antika förebilder filtrerade genom renässansens ideal.

Publicerad i Populär Historia 6/1994

Fakta: Så byggs kupolerna

Kupolen är en urgammal konstruktionstyp med rötter i människans allra äldsta historia. Allt sedan stenåldern och framåt har medelhavskulturernas människor byggt kupoler som enkla skydd för väder och vind men också som uttryck för religiösa föreställningar. Framförallt inom nyttoarkitekturen kom detta byggnadselement till användning.

Stenålderns åkerbrukande kulturer byggde kupolformade sädesmagasin. Eftersom mängden av säd bestämde storleken nådde dessa i det forntida Egypten ofta ansenliga dimensioner. Under stenåldern uppfanns också tekniken att bränna kalk och keramik. För detta ändamål skapades ugnar som också är kupoler, men dessa byggdes vanligen av lera och soltorkat tegel, och har blott i undantagsfall bevarats till våra dagar.

De största stenkupoler som någonsin uppförts var de stora monumentala gravarna i Mykene under sen grekisk bronsålder. Inte förrän i romersk tid byggdes större kupoler och då i ett annat material, men utifrån samma grundläggande statiska principer.

Romarna revolutionerade kupolbyggandet och skapade ett nytt formspråk inom arkitekturen. Den tekniska landvinning som möjliggjorde den nya arkitekturen var upptäckten av Opus Caementicum, brukstensmassa, ej att förväxla med de moderna materialen cement och betong. Behärskning och förfining av detta blev avgörande för den romerska arkitekturens utveckling. Utan denna teknik hade romarna aldrig kunnat exploatera byggnadselement som valv och kupoler i den omfattning som nu skedde.

Hemligheten med den romerska brukstensmassan är pozzolanan, ett vulkaniskt material som i förening med kalk och vatten bildar en kemisk reaktion och blandad med stenkross, pimpsten eller tegelflis (caementa) blir till en solid produkt. Som namnet antyder kom pozzolanan från Puteoli, den viktiga hamnstaden i Kampanien som var inkörsport i Italien för kulturgods från den helleniserade världen. Här byggdes de tidigaste kupolerna i brukstensmassa och en av de äldsta bevarade finns i svettbadet i de stabianska termerna i Pompeji från cirka 150 f Kr.

Den romerska kupolen är murad ring för ring utan bärande byggnadsställning. Kupolen blir därmed självbärande under hela byggnadsprocessen, vilket är nödvändigt för att uppnå stabilitet och undvika sättningar och sprickbildningar. Den murade kupolen blir mycket hållfast men som alla andra byggnader utsätts den för yttre påfrestningar, framförallt i de områden där dygnstemperaturen varierar starkt.

En vanligt förekommande vanföreställning är att kupolen består av bågar. Så är inte alls fallet. Som byggnadselement är bågen en betydligt senare landvinning i historien. Säkerligen har det faktum att ritningar av kupoler ofta framställs i plana sektioner, där man liksom med kniv snittat rakt igenom byggnaden, och ovanan vid att se och tänka tredimensionellt, bidragit till missförståndet att det skulle finnas bågar i kupolen.

Publicerad i Populär Historia 6/1994