Tillbaka till gotiken

Den starka ekonomiska utvecklingen och den sociala förändringen i det tidiga 1800-talets brittiska samhälle innebar att nya välutbildade yrkeskategorier tog

16 mars 2001 av Anders Stjernberg

Den starka ekonomiska utvecklingen och den sociala förändringen i det tidiga 1800-talets brittiska samhälle innebar att nya välutbildade yrkeskategorier tog plats i etablissemanget. Här kom jurister, läkare, lärare, ingenjörer och ekonomer att samsas med gamla grupper som militärer och prästerskap. De gjorde goda vinster på sitt arbete och kunde på samma sätt som köpmän och handelsmän århundradena före köpa sig inträde till socialt avancemang. Personer med kulturella yrken, som författare och artister, boktryckare och förlagsredaktörer, fick stor betydelse.

Utvecklingen påverkade även arkitektens roll. Arkitekterna ökade drastiskt i antal, liksom arbetsuppgifterna. Det rörde sig i första hand om en enorm mängd offentliga och kommersiella uppdrag: stadshus, sjukhus, museer, banker, hotell med mera. Till dem hörde också ”Comissioners Churches”, frukten av ett parlamentsanslag om 1 miljon pund år 1818. Genom flitigt kyrkobyggande hoppades man avleda arbetarna från att bli både ateister och revolutionärer.

Den stora folkökningen och -omflyttningen spädde också på behovet av bostäder. Ändlösa rader av till förväxling lika arbetarbostäder byggdes i industriregionerna.

Vid drottning Victorias tillträde 1837 hade arkitekten en självständig yrkesroll. De flesta firmor var små, men det fanns undantag. Sir George Gilbert Scott (1811–78), mest känd för sitt svulstiga minnesmärke över prins Albert, färdigställt 1872, och det imponerande hotellet vid St. Pancras-stationen i London, var under sin levnad inblandad i mer än tusen uppdrag och hade tidvis hundratals anställda. Storleken och omfattningen gjorde att Scott ofta sades sakna kunskap om vilken byggnad han faktiskt var ansvarig för – det fick medarbetarna hålla reda på.

Om arkitekterna nådde en hög status så drabbades byggnadsarbetarna av motsatt effekt. Snickare och murare var bland de fattigaste och mest negligerade av arbetarklassens yrkeskategorier. Lönerna var usla. Många var tillfälligt anställda och samordningen på byggena var ett stort problem. Arbetskostnaden var trots de låga lönerna stor.

Den allra viktigaste faktorn för byggkostnaderna var dock materialvalet, och därmed medföljande transportkostnader. Därför hänvisades man oftast till de lokala materialen: granit i Skottland, kalksten i Cornwall och tegel i de trakter som saknade sten. Tegel slogs så nära byggplatsen som möjligt. Under 1800-talets gång ändrades systemet successivt då entreprenörer började nyttja det alltmer utbyggda kanalsystemet och de nya järnvägarna för sina transporter.

Kanske var det inte underligt att den oro för eviga värdens undergång som den franska revolutionen och Napoleonkrigen fört med sig, jämte industrialiseringens explosiva förändringstryck, skapade nostalgi och en längtan till flydda dagar. En nyromantisk strömning växte fram. Den satte sina spår inom poesi, vetenskap, stadsliv och allmänkultur, men framför allt inom litteraturen.

Romantiken uppstod först i Tyskland, men spred sig vidare till Frankrike och England. Författaren sir Walter Scotts böcker Ivanhoe, The Abbot and the Monastery och Woodstock blev snabbt oerhört populära. Böckernas innehåll gav ytterligare näring till det medeltidsintresse samtiden uppvisade. Det är kanske därför inte heller underligt att 1800-talet utgör det sekel då intresset för det historiska arvet gjort sig mest märkbart inom byggnadskonsten.

Vad som påverkade vad är inte lätt att säga. I England var dock förutsättningarna för en historiskt inspirerad arkitektur gynnsamma. Arkeologiska utgrävningar och konsthistoriska studier bidrog. Sådana studier, exempelvis Thomas Benthams History of Ely, utgiven redan 1771, med noggranna ritningar och studier av medeltida katedralers byggnadsteknik och historia, gjorde det möjligt för den läskunniga delen av allmänheten att drömma sig tillbaka. Ruinromantiken blomstrade under 1700-talets slut. Den vemodiga tonen i Thomas Grays Elegy written on a country churchyard slog an hos den belästa publiken och det skapades en bas av förståelse för den medeltida gotiken som någonting mycket traditionellt engelskt, något ännu levande. Det starkt ökande intresset för den medeltida byggnadskonsten gav också upphov till en ny syn på restaureringar.

Utvecklingen inom byggandet med en förhöjd produktionstakt och ett snabbt växande husbestånd aktualiserade frågan om hur husen skulle se ut. Den högt uppskattade klassicism som renässansen fört med sig och barocken arbetat vidare med, fick konkurrens av den gotik som följde i de nyromantiska spåren. Stilblandningen blev epokens signum och stora debattämne. För arkitekten Pugin, stilblandningens främste kritiker, blev eklekticismen ett skällsord.

Augustus Welby Northmore Pugin (1812–52), räknas som en av de viktigaste arkitekterna i Englands nygotiska värld och hans liv tycks på ett säreget sätt spegla samhällets utveckling. Hans betydelse för arkitekturteori under 1800-talet kan inte överskattas. Han har kanske blivit mest berömd för sitt inredningsarbete med parlamentsbyggnaden i London, men hans verk omfattar dessutom mer än sextiotalet kyrkor. Under sin korta levnad utgav han också flera verk där han lade fram sin syn på arkitektens verksamhet och arkitekturens roll.

Pugins far, Auguste Charles de Pugin, arkitekt även han, övergav Frankrike för England under revolutionsåren. Trots sin protestantiska tro var han specialist på gotisk ornamentik och det kvalificerade honom så småningom till en anställning hos en annan känd engelsk arkitekt, John Nash (1752–1835). Det har sagts om Nash att han fann London i tegel, men lämnade staden klädd i puts och stuck, och han ägnade större delen av sitt liv åt klassiska förebilder. Nash kom emellertid under 1800-talet att rita flera gotiskt influerade anläggningar, varför Auguste de Pugins kunskaper blev värdefulla.

Augustus Welby Pugin uppfostrades i faderns gotiska anda. Han arbetade från soluppgång till midnatt, en spegelbild av epokens industrialiserade energi och puls. Pugin gjorde tidigt studieresor till Frankrike och redan som femtonåring dignade han under bördan av ett skissarbete i Notre Dame i Paris samtidigt som han engagerades för att rita möbler till slottet Windsor. Slottet utgjorde 1820-talets mest uppmärksammade ombyggnadsprojekt när man återförde det till ett medeltida utseende. Restaureringen gav den gotiska stilen ett uppsving.

Liksom för många andra människor vid denna tid utgjorde religionen en stark inspirationskälla för Pugin. 1834 konverterade han till den katolska kyrkan och menade själv att det var studierna av den tidigkristna arkitekturen som hade förändrat hans sinnelag. Gotiken var ju en yttring av den romersk-katolska tron, inte av den på 1500-talet etablerade anglikanska kyrkan.

Gotik var ursprungligen ett nedsättande omdöme för den utvecklade romanska byggnadskonst italienarna funnit norr om Alperna. Den var dock en mycket medveten förändring av den tidigare tunga och massiva stenarkitektur som runnit upp i medelhavsländerna. Gotiken spårades främst i de vördnadsbjudande katedralerna, handfasta gestaltningar av moraliska sanningar, där utsmyckningen gjordes för att leda människan mot en allt högre andlig förståelse. Gotiken var i huvudsak en vertikal arkitektur med utpräglad höjd och förkärlek för torn och tinnar. Den var en konstruktiv sensation på sin tid med massiva murverk, knippepelare och strävbågar i natursten och kom att beundras för sin kraftfulla skönhet och detaljrikedom.

Arkitektens yrke var för Pugin en upphöjd och värdig verksamhet, bortom den vardagliga tristess andra yrkeskategorier mötte. Byggnadskonsten var synonym med dess utövare och om man skulle komma bort från det triviala och slätstrukna måste också arkitektens liv vara gudfruktigt och moraliskt oantastligt, menade han. Detta, att anlägga ett moraliskt perspektiv på den utövande arkitekten, var något nytt. Man kunde alltså bestämma sig för om arkitektur var bra eller dålig beroende på upphovsmannens moral. Vidare skulle byggnaden uttrycka ett klart syfte, uppenbart för envar som betraktade den, och dess moraliska värde skulle alltid vara större än dess estetiska.

I boken Contrasts, utgiven 1836, betonade Pugin överlägsenheten hos de medeltida byggnadsverken i motsats till de mediokra arbeten England erhållit efter den katolska kyrkans bannlysning på 1500-talet. Pugin ansåg att protestanterna var kyrkoplundrare och politiska intrigmakare som vandaliserat de katolska kyrkorna, och genom renässansens intåg lyft fram den hedniska antiken och dess kult. Den katolska medeltiden förmedlade däremot en harmonisk helhet, som kanske inte först och främst var så mycket gotisk som naturlig.

Förutom att stärka den samtida katolska kyrkans roll i England menade Pugin att den medeltida byggnaden utgjorde en perfekt förebild för allt landet ville hålla heligt, respektabelt och engelskt. Genom att låta sig inspireras av den medeltida byggnadskonsten underströk Pugin också att förebilderna kunde hämtas i den egna historien – några studiebesök i Grekland eller Italien behövdes inte.

Med Pugins syn på arkitekturen och hans lidelsefulla engagemang i frågan följde också materialval och hantverksutveckling. Han underströk i sina böcker och i sin gärning att det grundläggande för arkitekturen var ett ärligt redovisande av den bärande konstruktionen i den arkitektoniska formen. All utsmyckning och ornamentik skulle sedan framhäva denna konstruktion.

Den viktorianska eran var ingen enhetlig epok, tvärtom. Det gäller även den arkitektoniska utvecklingen. Storbritannien skilde sig inte särskilt mycket från övriga Europa. Klassicismen i renässansens skepnad levde stark genom hela 1800-talet, även i allt mer bleknande massproducerade kopior, men den inhemska traditionen var starkare här än på andra håll.

Harrods: jugend, tudor och barock

Varuhuset Harrods, med adress Knightsbridge i västra London, startade 1834 som en liten speceri- och tehandel i östra London. I dag är det ett av världens största och mest välkända varuhus med 4 000 anställda.

Grundaren Charles Henry Harrod föddes 1799 i Lexden, Essex. Femtio år senare hade han huvudansvaret för en affär i Knightsbridge, med adress 8 Middle Queen’s Building, vars ägare var Philip Burden. Det antas att Burden, som hade varit Harrods kund under många år, hade ekonomiska svårigheter och att Harrod därför tog över först Burdens verksamhet, sedan även fastigheten. Adressen motsvaras i dag av Brompton Road. Från denna tid räknas Harrods födelse.

1864 köpte sonen, Charles Digby Harrod, ut fadern ur affärsverksamheten och tre år senare hade man uppfört en ny affärsfasad och nya avdelningar tillkom, patenterade mediciner, parfymer, brevpapper och skrivdon.

1873 byggdes affären på med två våningar. Charles Digby Harrod flyttade ut ur våningen ovanpå butiken där han bott i hela sitt liv. Året därpå köpte man upp två intilliggande byggnader. Harrod’s Stores inrättade nu vagntransporter för leverans av nya varor som blommor, konfektyr, frukt och porslin.

Efter en förödande brand i december 1883 ritade Alfred Williams en ny byggnad i fem plan och i september året därpå öppnades Harrods återigen. Nu var det dags att införa en affärsmässig sensation – genom att öppna konto i Harrods kunde man få handla på kredit. Bland de första att göra detta var Oscar Wilde och Lilly Langtry.

Charles Digby Harrod sålde 1889 Harrods till sin tillskyndare efter branden, Edgar Cohen, som ombildade företaget till ”Harrod’s Stores Limited”. Harrod arbetade kvar i företaget ytterligare två år för att därefter pensionera sig. Varuhuset växte, nya avdelningar tillkom, och satsningen på bredden var framgångsrik. Den nye ansvarige ledaren var Richard Burbidge. Denne planerade att bygga ut varuhuset till den storlek och det omfång det har i dag. Mellan åren 1894 och 1912 köpte man upp mark och hus i kvarteren intill och byggde ut varuhuset. Harrods anställde arkitekten C W Stephens, som ritade om varuhuset i fyra huvudvåningar, en mezzaninvåning över gatuplanet och en attikvåning över takfotskornischen, och den numera välkända fasaden i terrakotta samma år som drottning Victoria gick ur tiden, 1901. Hela fasaden mot Old Brompton Road är täckt av keramik.

Här har ännu inte förkärleken för stilblandningen försvunnit och nog är Harrods en krokan som gör det lätt att förstå varför både allmänhet och arkitekter tröttnade på den överlastade 1800-talsarkitekturen. Varuhuset uppvisar drag av den moderna jugendstilen i mezzaninvåningen, däröver italiensk senrenässans, engelsk tudor och fransk barock.

Doulton Works i Lambeth, samma firma som bränt keramiken till fasaden, tillverkade också kakelinredningen till de berömda matvaruhallarna som inreddes 1900–03. Hallarna är en dröm för den som intresserar sig för kakel och inredning, men självfallet också för shopping.

St. Parcas: ingenjörernas utmaning

Till St. Pancras-stationen i London reser man från Nottingham, Birmingham eller Manchester. Oavsett varifrån man kommer är den som en spettkaka intill det nya och (utifrån) blytunga British Library. Drömmen om medeltiden i 1800-talstappning upplevs som luftigt lätt intill den mardrömslika murmassans 1990-tal. Effekten är säkert oavsiktlig, men bibliotekets tegel pekar mer på 1200-talets utestängande stadsmurar än järnvägsstationens löftesrika 1800-talsgotik.

Världsutställningen 1851 i Crystal Palace, det berömda glaspalatset med skelettkonstruktion av gjutjärn, innebar en framgång för industritillverkade produkter. Men konstruktionen av själva byggnaden var också något nytt. Ett av de första användningsområdena var järnvägsstationernas plattformstak. Under 1850-talet uppfördes både King’s Cross- och Paddingtonstationerna i London. St. Pancras’ Station uppfördes ett decennium senare, som londonstation för Midland Railway Company. Eftersom bolaget var sent i starten försökte det överträffa föregångarna både i storlek och arkitektonisk magnificens. Tåghallens takkonstruktion blev 689 fot lång och 100 fot vid sin högsta punkt. Taket konstruerades av William Henry Barlow (1812–1902) och Rowland Mason Ordish (1824–86). Barlow var huvudingenjör inom Midland Railway Company och hade hjälpt Joseph Paxton med kristallpalatset.

Gjutjärnskonstruktionens gallerverk reser sig över det som en gång var källarlokaler för lagring av öl, vilka i sig fick bestämma proportionerna på balkarna för deras genomföring och förankring under spårområdet och plattformarna. Väggarnas nedre delar murades i tegel. St. Pancras som ingenjörskonst var en utmaning och en bragd. Bara ställningsarbetet för att komma åt att bygga stålkonstruktionen var unikt.

Men stationen skulle inte vara vad den ännu är om inte arkitekten sir George Gilbert Scott lagt till den monumentala hotellanläggningen i dess södra del. Midland Grand var ett av Scotts sista stora projekt.Tomten var besvärlig i änden på tågstationens stora volym och hotellet fick en originellt utsträckt och böjd form. Midland Grand uppfördes 1868–74. Den gotik Scott använde sig av minner en aning om parlamentsbyggnaden men är färgstarkare, inte minst på grund av inslaget av rödtegel från Nottingham, som var en del i järnvägsbolagets ansträngningar att sälja in varor från Mellanengland till de södra delarna av landet. Här finns också inslag av venetianska, flamländska och franska motiv. Den uppåtsträvande gotiken hålls nere av den horisontellt utsträckta kroppen. Midland Grand uppfördes i fyra våningar samt inredd vind och innehöll 400 bäddar, klart störst av alla hotell som byggdes under perioden. Hotellet invid järnvägsstationen var ett tidens tecken; nu påbörjades massresandet och turismen.

Parlamentshuset: en stilbildare

Ursprunget till dagens parlamentsbyggnad står att finna hos Edvard Bekännaren, som 1050–65 lät uppföra ett palats för sig på dåvarande ön Thorney, kringfluten av floderna Tyburn och Themsen. Vid denna tid utvecklades också klostret i Westminster och Edvard lät bygga en kyrka på platsen. Palatset och klosterbyggnaderna växte så småningom mer eller mindre ihop till ett sammanhängande byggnadskomplex.

Wilhelm Rufus byggde till palatset med Westminster Hall, som stod klar år 1099. Från 1300-talets början fram till 1800-talet tjänade hallen som kunglig domstolslokal. Sydost om hallen fanns kungens bostad. Strax intill låg St. Stephens kapell, på vilket dagens St. Stephen’s Hall är byggd. Kapellet nyttjades som mötesplats för House of Commons åren 1547–1834.

År 1246 hade kung Henrik III rivit ned vad föregångaren Edvard byggt upp i de östra delarna av den romanska kyrkan. Här lät han uppföra Kapitelhuset, som i dag anses vara Englands bäst bevarade medeltida byggnad. Samtidigt grundlades det engelska parlamentets styrelseskick när kungens feodalherrar möttes här under något som redan kallades för överläggningar (parliaments). Rummets åttkantiga plan och teaterliknande uppbyggnad anses också ha skapat de speciella mötesformer som än i dag präglar engelsk politik.

1834 brann stora delar av Westminster Palace ned till grunden. Året därpå beslutades att det nedbrunna parlamentshuset skulle återuppbyggas i en medeltida stil. I England, liksom i många andra europeiska länder, styrdes valet av byggnadsstil vid denna tid av en önskan att ge uttryck för den genuint nationella anda och karaktär som man tyckte sig finna i medeltidens byggnader.

Tävlingen om parlamentshuset, som lockade ett hundratal arkitekter och byggmästare, vanns av arkitekten Charles Barry (1795–1860). Han utmärkte sig under 1830-talet med The Traveller’s Club vid Pall Mall i London, i italiensk renässans, och The Reform Club vid samma gata i samma stil, och skulle bli en av de mest framstående arkitekterna under drottning Viktorias första tjugo år på tronen. Barry ritade parlamentsbyggnaden och stod för plandispositionen, medan kollegan Pugin stod för utsmyckningen såväl ut- som invändigt, allt i gotisk stil. Genom valet av gotiken för parlamentsbyggnaden blev stilen manifesterad även för profana hus och dess betydelse för kommande byggnadsuppdrag kan inte nog framhållas. Barry blev också adlad för sin insats.

Charles Barry var ett barn av nyklassicismen och planlösningens och fasadarrangemangets symmetri pekar i en sådan riktning. En av de viktigaste klassiska detaljerna är att den täta fönsterplaceringen inte tagit hänsyn till interiören. En annan för utseendet styrande detalj, men knappast av klassiskt snitt, utgörs av de ventilations- och värmesystem som parlamentsbyggnaden försågs med. Många av de tinnar och torn som följer takarkitekturen döljer evakueringskanaler för båda systemen.

Parlamentsbyggnaden har planmässigt en mycket stor utbredning där Westminster Hall, vilken undgick branden 1834, dominerar nordsidan. Lobbyn, vars tak höjer sig 23 meter över golvet, tjänar som mötesplats för de två kamrarna – över- och underhuset.

Mot floden Themsen finns de bägge kamrarnas bibliotek, åtskilda av sammanträdesrum. Längst bort från Westminster Hall i den västra delen av byggnaden återfinns The Royal Gallery, som är en del av den processionsväg som drottningen tar vid det officiella öppnandet av parlamentet i november varje år.

Grunden påbörjades samma år som drottning Viktoria besteg tronen, 1837, och Barrys fru lade den första stenen av konstruktionen ovan jord 1840. För fasaderna valde Barry kalksten från Yorkshire, något han skulle ångrat i dag efter de kraftiga svavelangrepp stenen utstått under en allt intensivare luftförorening. Den långa byggtiden innebar att man fick skapa en byggnadshytta på platsen och där kunde en duktig hantverkarkår studera medeltida design och lära sig en arbetsteknik som gått förlorad i historien. Klocktornet Big Ben var en av de sista byggnadsdelarna som färdigställdes, 1858. Viktoriatornet i andra änden avslutades samma år som Barry gick ur tiden, 1860.

Anders Stjernberg är byggnadsantikvarie och författare. Han utkommer senare i år med en bok om engelskt kakel.

Publicerad i Populär Historia 2/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också