Berlins riksdagshus åter maktens boning

Det som mer än något annat representerar Berlin som politiskt centrum är riksdagshuset. Det invigdes 1894 och har därefter ständigt varit centrum för kontroverser och maktkamper. Sedan de folkvalda representanterna befunnit sig i Bonn från 1949 (de första fyra åren efter andra världskriget hade Tyskland över huvud taget inget eget parlament) har ingen riktigt vetat vad man ska göra med riksdagshuset.

Berlin åter huvudstad

Efter den tyska återföreningen 1990 bestämdes det dock att Berlin skulle bli ny huvudstad. Skulle man nu också våga använda det symbolladdade riksdagshuset som parlamentsbyggnad? Och kan man verkligen kalla den Reichstag? Ordet Reich är sedan Hitlers ”Tredje rike” – Dritte Reich – ett pestsmittat begrepp i tysk politik.

Men Tysklands politiker enades om att man ska använda riksdagshuset. Efter fyra års renoveringsarbeten och mer än 600 miljoner investerade D-mark, är byggnaden nu (1999) åter klar att användas. I höst, efter sommaruppehållet, flyttar politikerna in.

Förbundsdag – inte Reichstag

Är det då en Reichstag? När den dåvarande talmannen i den tyska förbundsdagen, Rita Süssmuth, i höstas visade runt journalister i riksdagshuset var hon noga med begreppen: ” Jag är glad att vi kan flytta in i en historiskt så viktig byggnad”, förklarade hon för de församlade. ”Vi är del av en historia och den för vi vidare genom att flytta tillbaka till riksdagshuset. Men jag vill poängtera, att det är ingen ny Reichstag som flyttar in i det här huset. Tyskland är i dag ett förbund och inget Reich och det är förbundsdagen som flyttar in i det före detta riksdagshuset.”

Nå, upplysta politiker kan trassla in sig i begreppen hur mycket de vill. För en taxichaufför kommer huset alltid att vara Der Reichstag, oavsett vad församlingen därinne valt att kalla sina möten.

Men för Rita Süssmuth och hennes kollegor gör det stor skillnad. Historien hon talar om började för över hundra år sedan, den 5 december 1894, då det nybyggda riksdagshuset invigdes. Det tyska riket hade då haft fria och allmänna val vart femte år sedan 1871.

Protest mot Vilhelm II

Tysklands starke man var vid den här tiden Vilhelm II. De folkvalda i riksdagen hade formellt inte mycket att säga till om och kontroverser med kejsaren var vanliga. Det blev inte bättre av att de socialdemokratiska ledamöterna konsekvent vägrade resa sig då riksdagen, dagen efter det högtidliga öppnandet, skulle anta ett ”lov av respekt” mot kejsaren. Ett antal konservativa ledamöter protesterade, men socialdemokraterna satt trotsigt kvar i sina bänkar.

Kejsar Vilhelm å sin sida kallade riksdagen Das Reichsaffenhaus, riksaphuset, och utnämnde också nybygget till ”ett smaklöshetens mästerverk”.

Paul Wallot arkitekt

Smaklöst eller inte – riksdagshuset är en imponerande byggnad; 137 meter långt och 103 meter brett. Det är ritat av den franskbördige arkitekten Paul Wallot och kröntes från början av en pyramidformad kupol, som dock skadades vid den berömda riksdagshusbranden 1933.

Under den senaste renoveringen har en ny kupol byggts upp, arkitektoniskt helt annorlunda än Wallots men med samma funktion – att släppa in dagsljus.

En avancerad konstruktion av över 360 speglar leder dagsljus ner i plenisalen under kupolen. Speglarna är kopplade till ett datorsystem som via 24 olika mätpunkter ställer in dem olika beroende på klockslag och årstid.

Branden i riksdagshuset 1933

Branden 1933, då originalkupolen förstördes, är en av riksdagshusets mest omstridda och historiskt viktigaste händelser. Det blev aldrig klarlagt vem som orsakade eldsvådan den 28 februari 1933. Men den inträffade vid en läglig tidpunkt för nazisterna.

Nazistpartiet, NSDAP, var i februari 1933 bara ett av många partier i riksdagen. I början av mars samma år skulle val hållas och nazisternas mål var att nå egen majoritet i riksdagen. Huvudmotståndarna var kommunister och socialdemokrater. När branden utbröt, en vecka före valet, lade rikskansler Adolf Hitler omedelbart skulden på kommunisterna. En ung holländare, Van der Lubbe, greps och dömdes till döden för dådet. Några kommunistiska kopplingar kunde dock aldrig bevisas.

Oavsett vem som anlade branden fungerade den som en förevändning för en vild jakt på kommunister och till viss del socialdemokrater, en terrorjakt som nazistpartiets stormtrupper, SA, åtog sig.

Hitler och NSDAP fick visserligen inte egen majoritet i valen, men kommunisterna var från och med nu sällan närvarande vid riksdagens sammanträden.

Hitlers fullmaktslag

Omedelbart efter valen, i slutet av mars 1933, tog riksdagen sitt viktigaste och mest ödesdigra beslut – antagandet av den så kallade fullmaktslagen. Denna gav Hitler, i egenskap av regeringschef, möjlighet att under fyra års tid utfärda lagar utan riksdagens godkännande. Syftet skulle vara att förbättra regeringens effektivitet, men antagandet betydde i praktiken att riksdagen upplöste sig själv. Inom några månader skulle Hitler förbjuda alla andra partier än nazistpartiet.

I den konservativa tidningen Tag kunde man dagen efter antagandet av fullmaktslagen läsa: ”En och annan anser kanske att parlamentet har begått självmord och att vi går mot fascism. Oavsett vad man kallar det – när det gäller Tysklands befrielse är inget pris för högt.”

Riksdagshuset en ruin

År 1945, när andra världskriget var slut och alla eventuella drömmar om Tysklands befrielse slutgiltigt krossade, var riksdagshuset en ruin. Det hade inte använts sedan branden 1933 och hade knappast någon högre prioritet i återuppbyggnaden av ett nytt Tyskland.

Inte förrän i början av 1960-talet renoverades huset. Byggnadsarbetarna kunde då skåda ett annat bygge som pågick i samma kvarter – Berlinmuren. Muren löpte bara några meter från parlamentsbyggnaden, och riksdagshusets tak blev ett utmärkt ställe för västtyska säkerhetsmän att spana in i Östberlin.

Till exempel kunde polisen år 1963 rapportera att östberlinska gränsvakter hade fiskat upp en flyende person ur floden Spree i närheten av riksdagshuset.

Det allra första förbundsdagsmötet i den nyrenoverade byggnaden blir en symbolisk sittning den 19 april i år, 1999. Men den 23 maj kommer den nye förbundspresidenten att väljas i riksdagshuset. Förbundsdagen sammanträder då bokstavligen på den forna gränsen mellan öst och väst.

Parlamentets andra kammare – förbundsrådet – ligger bara några meter från riksdagshuset, men på den förutvarande östsidan. En inte obetydlig symbol i det nya Tyskland.

Christo packade in riksdagshuset

En annan viktig symbolhandling stod konstnärsparet Christo och Jeanne Claude för 1994. Under två veckor var riksdagshuset inpackat i en pappersliknande väv i en spektakulär och folkkär aktion. För tyskarna blev inslagningen, eller framför allt upppackandet, av riksdagen en symbol för det nyfödda Tyskland. Knappt hade Christos väv plockats bort förrän byggnadsställningar och lyftkranar tog byggnaden i besittning.

Och nu, efter fyra års renoveringsarbete, är riksdagshuset alltså åter färdigt att tas i besittning av folkets representanter. Ledamöterna flyttar in exakt femtio år efter att den första tyska förbundsdagen öppnades i Bonn 1949.

Publicerad i Populär Historia 1/1999