Andrea Palladio: Mästaren från Padua
Herrarna i Accademia Olimpica hade tråkigt. Vecka ut och vecka in diskuterade och bestämde de under sammanträdestimmarna om kulturlivet i Vicenza, den lilla staden halvvägs mellan Verona och Venedig. Akademin hade bildats 1555 i renässansens anda av nytänkande och entusiasm, men all eld höll på att falna under bördan av budget- och reparationsarbeten och gräl om bagateller. Vicenza behövde något helt annorlunda, nytt. En teater.
Akademin sammanträdde i ruinen av ett 1200-talsslott i utkanten av staden, i två välbehållna salar, Odeum och Ante-Odeum. Varför skulle man inte bygga teatern just där, i ett avsnitt av den gamla slottsgården, i förbifarten därmed påkallande medborgarnas uppmärksamhet på akademins viktiga arbete? Så – platsen hade man redan. Arkitekten hade man också, och det i själva kretsen av akademiledamöter. Alla visste att Andrea Palladio var ett geni.
Den 15 februari 1580 beslutade man att uppföra teatern – fem dagar senare (!) var Palladio klar med sin ritning och byggarbetet kunde börja. Men så hade man förstås diskuterat hur det hela skulle se ut i tjugo år.
Teatro Olimpico blev Palladios sista verk. Bara några månader senare var han död.
Man står här och stirrar. Denna i modern mening första teaterinteriör kommer komplett utrustad med sin egen dramatik. Det kurvade auditoriet är krönt av rader av statyer – dels i nischer, dels friställda – mot en ljus fond som om teatern vore utomhus, under en blå himmel med moln – för så är taket målat. Även scenen är omgiven av en park av statyer. De förefaller vara gamla greker, men det är bara skjortan som är antik, porträtten föreställer kommitténs medlemmar. De fick själva bekosta sina egna avbildningar, och betalade man extra bra fick man en fin placering. Det är en vimlande mänsklighet: karlar i gips som står och funderar, eller gör en halvhjärtad gest som på väg att säga något, eller ser bekymrade ut, i färd med att lämna lokalen.
Ändå är det här förstås bara dekoren. Det permanenta prosceniet är ett trolleri med perspektiv. Sju öppningar – som från olika punkter i auditoriet ger olika synfält – kräver en ytterligt noggrann regi, och föreställer Thebes sju gator.
Belysningen var ett kapitel för sig. Eftersom det skulle föreställa en romersk utomhusteater var både scen och salong upplysta, så att aktörerna kunde se publiken och – på gott och ont – avläsa dess reaktioner.
Små svarta hål under varje skulptur och annorstädes indikerar att här satt hundratals fladdrande oljelampor. Hur förtrollande måste inte teatern ha varit före elektriciteten!
Napoleon, som vanligt med en dam vid sin arm, utbrast när han trädde in: ”Madame, vi är i Grekland.” Och trots att elen fanns när brittiska drottningmodern gjorde ett besök, blev en av hennes livvakter så förtjust att han tappade fotfästet och hamnade i orkesterdiket.
Mycket av interiören är andras verk, men Palladio slog an tonen.
Rent teaterhistoriskt blev emellertid Europas äldsta inomhusteater knappast någon succé. Premiären ägde rum med prakt och pompa på skärtorsdagen 1585 med Sofokles Konung Oidipus. Den ende recensenten, en krönikör vid namn Filippo Pigaletta, menade att världens mest berömda teater måste öppna med världens mest berömda skådespel, och de allra bästa krafterna hade anlitats – musik och körer var till exempel komponerade av chefsorganisten i Markuskyrkan i Venedig. Aktörerna, däremot, var amatörer – akademiledamöterna igen.
Men i bakgrunden lurade de glädjelösa kontrareformisterna, och trots premiärens framgång blev teaterns första säsong kort. I hundra år var den sedan stängd. Så småningom började den användas för ceremonier och receptioner. År 1782 togs påven Pius VI emot här och 1807 alltså Napoleon. Några år senare hade slaget vid Waterloo ägt rum och det var dags för Frans I av Österrike att beträda scenen. I mitten av 1800-talet sattes åter ett klassiskt drama upp på ”världens mest berömda teater”, och efter andra världskriget kom den verkliga renässansen. Hela Vicenza låg i ruiner, inklusive dess teatrar – utom just Teatro Olimpico.
Norditaliens städer ägdes och styrdes av enormt förmögna och inflytelserika familjer. Dessa regerade också över vida provinser, skrev sina egna lagar och dikterade och betalade för sin egen kultur. I Milano fanns familjen Sforza, i Parma Farnese, i Florens Medici, i Rimini Malatesta och i trakterna kring de stora sjöarna i norr bestämde familjen della Scala, vars huvudkvarter hette Verona.
Vicenza, i dag bara en halv timme med tåg från Verona, ägde de också. Men Vicenza skiljer sig från de övriga städerna genom sitt stadslandskap. Det är den enda i sammanhanget som inte präglas av den makthavande familjens egna palats. Vicenza domineras istället av en enda arkitekts verk – Palladios. Han var den som på 1500-talet fick uppdraget att återuppbygga den då svårt krigsskadade staden efter upproret mot dess övermakt, republiken Venedig.
Men den första förutsättningen för att Vicenza skulle bli så unik var än mer genomgripande: inflytt- ningen av rikt folk.
År 1453 hade det kristna Konstantinopel fallit för turkarna. Det innebar en svår kris för republiken Venedigs handelsimperium och dess förbindelser med Orienten. Härnäst förlorade Venedig sina öar, kustområden och andra kolonier i östra Medelhavet till turkarna. 1492 upptäckte Columbus den nya världen och sex år senare hittade Vasco da Gama en sjöväg till det som Columbus letat efter – Indien. Handeln med Asien kunde nu klara sig utan de venetianska köpmännen.
Molnen hopades med andra ord från alla håll över Venedig. Och den indirekta skadan blev större än den direkta, när de egna aristokraterna började tröttna på sjörikets alla plågor och problem och sneglade inåt land. Där skulle man kunna investera istället; det skulle vara mindre utsatt för den nya tidens stormvindar.
Så började man dika ut och kanalisera det blöta hinterlandet nordväst om Venedig utmed floden Brenta. Mark röjdes och plöjdes, gårdagens sumpmarker började blomstra och befolkas. Hus behövde byggas. Arkitekt söktes. Vicenza erbjöd massor av mark och Palladio erbjöd inte bara professionalism utan även en ny stil. Inte längre det gamla vanliga spetsbågiga gotisk/venetianska, utan – gissa vad? – grekiskt! Geometriskt, symmetriskt, enkelt, upphöjt och majestätiskt. För säga vad man ville om Palladio – han fick faktiskt också sina belackare – ingen kunde som han konsten att med sina villor annonsera deras ägares status och stil. Däri låg en stor del av deras attraktion.
Själv kom han från enkla förhållanden. Hans far var mjölnare i Padua, och hans ursprungliga namn var Andrea di Pietro, som en av hans mecenater lät ändra till artistnamnet Palladio.
Hans första karriär var blygsam, stenhuggarens, men han var besatt av antiken och studerade redan som mycket ung arkeologiska utgrävningar. De egna ansträngda finanserna bidrog säkert till att göra hans arbetsprinciper frugala och effektiva: optimalt resultat för minimala pengar. Folk ville ha stenhus, men sten var sällsynt och blev dyr i transport i den här trakten – Palladio lärde sig att klä ut tegel till stenblock.
Man får också komma ihåg att Palladios klienter sällan var verkligt rika – inte längre affärsmän, utan bara storbönder. Kanske var det orsaken till att han inte kunde skaffa sig själv stora inkomster. Han som skulle komma att hyllas som ett av renässansens stora genier skulle aldrig få råd att själv bygga sig ett fint hus. Men han hade råd till annat av tidens lyx: friskt vatten. Han slapp drabbas av de infektioner som gjorde den samtida medellivslängden så kort och han fick leva till 72 års ålder.
Uppdragen i Vicenza var mångfaldiga. Dels offentliga byggnader som Teatro Olimpico och den kommunala domstol och samlingslokal som oftast omnämns som Basilikan, dels privatbostäder. Urbana palazzi längs stadens gator i centrum, ville suburbane att fly till under sommaren, och ville rustiche, herrgårdsbyggnader för markägare som tvingades att året runt bo på landet, i centrum för stora lantbruk.
Hans förebild var den romerska privatvillan, med en distinkt framsida, markerad av en bred trappa till en loggia med fyra eller sex pelare, som bar upp ett triangulärt överstycke, en frontespis, där ”man på ett mycket bekvämt sätt får en lämplig plats att placera byggherrens familjevapen». Portalen kunde också toppas av en rad statyer i grekisk stil.
Så fick Palladio ett uppdrag som inspirerade honom att frångå principen med distinkt front. Det här var en veritabel lyxvilla, utan omgivande lantbyggnader, och platsen hade utsikt åt alla håll över ett paradisiskt landskap. Kardinalen Paolo Almerico hade flytt intrigerna i Rom och sökte nu en fristad som gav honom skönhet och lugn.
Palladio skapade åt honom La Rotonda. Denna, en av världens mest berömda privatbostäder, högt uppe på en kulle, är baserad på en kvadrat och har klassiska pelarentréer i alla fyra väderstrecken, det hela krönt av en kupol. Den sammanlagda ytan av entréstrukturen lär vara lika stor som själva huskroppen. Men det tänker man inte när man ser den. Man tycker att den svävar en smula över marken. Den är, som Goethe sade, inte riktigt sanning, inte heller riktigt lögn.
Detta Palladios mest absurda och minst anpassbara verk förvred fullständigt huvudet på utlänningarna när de kom i drivor och förlade en avstickare av Grand Tour of Europe till lilla Vicenza. Villa Rotonda var den fantasi som bidrog till att grundlägga hans världsrykte medan han ännu levde och som höll det levande i trehundra år, med mängder av imitatörer över hela västvärlden.
Redan 1613 hade London-arkitekten Inigo Jones varit här och köpt upp massor av Palladios efterlämnade ritningar. Strax kom de stenrika turisterna och såg hans villor och tänkte: ”så här vill jag bo, det har jag förtjänat”. Mellan 1720 och 1740 byggdes i England 148 lantslott à la Palladio. Fast stilen förlorade ibland en del i översättningen. Villa Rotonda inte minst, när dess fyra öppna loggior åstadkom ett präktigt korsdrag i det kalla England. Alexander Pope hörde till dem som gjorde satir:
»’tis very fine,
But where d’ye sleep, or where d’ye dine?
I find by all you have been telling
That ’tis a house, but not a dwelling.»
Det vita huset som svävade på sin kulle – sopra un monticello – så beskrivet av sin mästare, skulle slutligen flyga iväg över havet, till den nya demokratin i Amerika där det som företrädare för ett överklassamhälle hade föga att göra. Men Thomas Jefferson, USA:s tredje president och ”den förste amerikan som tog de sköna konsterna till hjälp för att ta skydd mot naturen”, skulle bli förförd och bygga sitt eget Monticello. Det skulle han hålla på med hela sitt liv, eller i varje fall mer än fyrtio år, för han fick det inte rätt. Han byggde och rev sig in i ett finansiellt kaos.
I Amerika spred sig stilen dock främst genom Palladios Fyra böcker om arkitektur, det verk som oftast återfanns i burgna hem. Så satte stenhuggaren från Padua sin stämpel på hela den amerikanska Södern och gjorde den så behaglig att betrakta. Och när huvudstaden Washington skulle byggas fick den sin lätthet och charm av palladiansk inspiration. Och alla dessa delstatskapitolier, alla dessa högsta domstolar – nog har de drag av Andrea di Pietro.
