Ett bättre liv i Amerika?

Vi känner inte till de närmare detaljerna kring hans resa, men han begav sig sannolikt till Göteborg, varifrån han följde den vanliga emigrantrutten via England till Amerika, där han troligen kom till New York.

Enligt släkthistorien tog han tåget till Minnesota, där han flyttade runt och arbetade på diverse gårdar. I slutet av 1880-talet befann han sig i Kandiyohi County, ett område cirka 16 mil väster om Minneapolis med mestadels svenskar, norrmän, holländare, tyskar och belgare.

År 1892 träffade han där Augusta Helena Forsberg, som han gifte sig med senare samma år. Hon var kusin till honom och dotter till en framgångsrik invandrad lantbrukare. Paret flyttade till Willmar, en stad som fungerade som järnvägsstation för bönderna i området och som senare blev ett handelscentrum och säte för det lokala styret.

Isaak började arbeta som väktare i tingshuset, en tjänst som han innehade resten av sitt yrkesverksamma liv. Hans familj kom att utgöras av fyra söner och två döttrar. Han gick med i frimurarna, vilket gjorde att han kom i kontakt med amerikaner och så småningom ledde till att han gick ur den lutherska kyrkan.

Han blev tvåspråkig, men talade alltid engelska med kraftig brytning. Han läste Willmar Tribune, stadens största engelskspråkiga tidning, men prenumererade också på Svenska Amerikanska Posten, en svenskamerikansk veckotidning som gavs ut i Minneapolis. (Mer om Svenska Amerikanska Posten i porträttet av Swan Turnblad.)

Han ägde ett litet hus i ett kvarter med främst svenska och norska immigrantfamiljer som låg på gångavstånd från domstolsbyggnaden. Isaak var inte någon utbildad hantverkare, men han var uppenbarligen händig. I en notis i en lokaltidning står det nämligen att läsa att han tillverkat ett vackert staket runt domstolsbyggnadens tomt.

På det stora hela är Isaak representativ för hur det gick för svenskamerikanerna av första generationen. Ur ett modernt perspektiv var han kanske bara måttligt framgångsrik, men han fick sannolikt ett bättre liv i USA än han hade fått om han stannat kvar i Sverige.

Han identifierade sig som både svensk och amerikan. Hans barn, andra generationen svenskamerikaner, påminde mycket om dem i Vilhelm Mobergs romaner. De kunde bara lite eller ingen svenska alls, gick i Willmars allmänna skola och verkade inte särskilt intresserade av sin släkts historia. Omkring hälften av dem flyttade från staden och bosatte sig inte i något svenskkvarter på annan ort. Flera av dem gifte sig utanför sin etniska grupp: en av dem med en andragenerationens norskamerikan och en annan med en ättling till holländska immigranter. Deras ”svenskhet” begränsades i stort sett till några maträtter.

I motsats till detta, vilket också är relativt vanligt, var den tredje generationen (Isaaks barnbarn) betydligt mer intresserade av släktens historia och av Sverige. Flera av dem släktforskade, tog kontakt med kusiner hemma i Sverige och gick med i svenskamerikanska organisationer. En av dem blev historiker och specialiserade sig på skandinavisk, främst svensk, historia.

Publicerad i Populär Historia 4/2010