Svenska herrgårdar

De svenska herrgårdarna hör samman med adelns privilegium att äga sätesgårdar befriade från skatt och andra statliga pålagor. Begreppet herrgård innefattar både själva jordegendomen och herremannens hus, mangårdsbyggnaden, medan godset som helhet kallas för säteri.

13 september 2006 av Fredric Bedoire

En förutsättning för privilegierna var att sätesgården skulle vara ståndsmässigt bebyggd, något som under 1600-talet gärna markerades med det så kallade säteritaket – ett högt vertikalt mellanled på det i övrigt ofta enkla bostadshuset. Haneberg i Sörmland är exempel på en sådan herrgård.

Arbetsorganisationen varierade med gårdens storlek, men byggde under 1600- och 1700-talen till stor del på de dagsverken som bönder och torpare gjorde. Under säteriet lydde nämligen frälsebönderna, som brukade adelsmännens jord och betalade för detta genom arbete och varor, till exempel ägg, säd och frukt som de lämnade till herrgården.

Mot slutet av 1600-talet blev den låga, timrade karolinergården med sitt säteritak uttryck för ett högreståndsliv drabbat av reduktion och berövade privilegier. Arkitekturidealet övertogs också av den allt större gruppen ofrälse brukspatroner.

En högre ambition kom dock att prägla herrgårdsbyggandet under andra hälften av 1700-talet, med höga, brutna takfall och ljusputsade fasader, helst i sten och i två våningar. Typen lanserades efter franskt mönster av arkitekten Carl Hårleman och spreds i landet, inte minst tack vare typritningar av fortifikations-officeren Carl Wijnbladh.

Så skedde till exempel på det nya Bergkvara i Småland.

Den gamla högadeln var vid denna tid sällan upphovsmän till några mera betydande byggnadsverk på landsbygden. Det är illustrerande att byggherren till en av 1700-talets vackraste herrgårdar, Sturehov utanför Stockholm, var Gustav III:s nyadlade finansminister Johan Liljencrantz. Det kanske mest betydande kulturbärande skiktet var brukspatronerna i norra Uppland och Bergslagen med herrgårdar som De Geerfamiljens Lövsta eller Skeppsbroadelns Gimo och Österby.

På Gimo har den gustavianska klassicismen redan gjort sig gällande med det lägre valmade sadeltaket så som det skulle leva kvar i senempirens former fram mot 1800-talets mitt.

Med rationaliseringen av storgodsens jordbruk återkom högadeln som progressiva byggherrar; enkelt rationellt som hos lantmannapartiets grundare Arvid Posse på Charlottenlund i Skåne, men snart i en nyfeodal borgarkitektur med tunga tegelfasader, torn och tinnar, som på ätten Trolle Bondes Trolleholm i Skåne eller i mera fria utsvävningar som på Stäflö utanför Kalmar.

1800-talets högborgerliga estetik angav tonen, också hos högadeln.

Nu hade systemet med dagsverken börjat spela ut sin roll och en del arrendatorer blev istället arbetare på herrgårdarna. Jordbruken ställde om från sädesproduktion till mjölk och kött, vilket gjorde det viktigt med fast arbetskraft.

Efter hand uppstod systemet med anställda statare, som bodde i speciella längor intill herrgården och fick sin lön i natura. Statarlängorna blev med tiden ett viktigt inslag i speciellt den skånska och sörmländska herrgårdsmiljön.

Mycket av 1700-talets inredningskonst raderades ut under 1800-talet, och att återskapa 1700-talets herrgårdskultur blev den stora uppgiften inom herrgårdsbyggandet under 1900-talet. Det gällde om- och nybyggnader såväl hos adliga godsägare som hos den nya tidens industrialister och finansmän.

Vid 1900-talets början var Isak Gustaf Clason den ledande arkitekten som restaurerade hundratalet gårdar, däribland Haneberg, med helt nya inredningar i historiska stilar. Och hundra år senare står vår tids arkitekter beredda att rita nya 1700-talsherrgårdar för en ny tids finansmän.

Herrgårdslivet har åter blivit attraktivt. Att ”sälja jakt” och upplåta sitt hem för fester och bröllop har blivit ett sätt att leva vidare för många av dagens herrgårdsägare.

Fredric Bedoire är professor i arkitekturhistoria vid Kungl Konsthögskolan och utkom i våras med boken Svenska slott och herrgårdar – en historisk reseguide (Albert Bonniers förlag).

Publicerad i Populär Historia 7-8/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också