Universalgeniet Rudbeck

Imaj år 1702 stod Uppsala i brand. Stora delar av staden ödelades, däribland domkyrkans tak, torn och inredningar. Detta var illa nog. I katedralen hade dess

13 september 2002 av Mikael Alm

I maj år 1702 stod Uppsala i brand. Stora delar av staden ödelades, däribland domkyrkans tak, torn och inredningar. Detta var illa nog. I katedralen hade dessutom en av universitetets professorer förvarat väsentliga delar av sin forskningsproduktion, bland annat upplagor av sitt magnifika bokverk Atlantica samt tusentals träsnitt föreställande världens växter. Allt förtärdes av elden.

Professorns namn var Olof Rudbeck. Enligt sägnen skall han själv med tordönsstämma ha lett släckningsarbetet från det intilliggande universitetshusets tak. Senare samma år avled han i sitt hem i Uppsala, och därmed avslutades ett fascinerande kapitel i svensk lärdomshistoria. Ty insatserna vid stadsbranden

i Uppsala är blott ett av de många avtryck Rudbeck gjort i historien. Han var en man med minst sagt många strängar på sin lyra. Vid sin död kunde han uppvisa ett fantastiskt verksamhetsregister inom en rad skilda vetenskapliga och konstnärliga

områden. Rudbeck framstår i dag – trehundra år efter sin död – som ett universalgeni av Leonardo da Vincis mått. Där den senare hade sitt Florens i medicéernas Toscana hade Rudbeck sitt Uppsala i stormaktstidens Sverige.

Det var emellertid inte i Uppsala som Rudbecks historia började, utan i Västerås där han föddes 1630 som det nionde barnet av elva. Uppväxtmiljön var lika sträng som lärd. Fadern var den välkände kyrkomannen Johannes Rudbeckius, biskop i Västerås stift. Hemmet torde ha varit en viktig skola för den unge Rudbeck (även modern kom från en släkt av präster och lärdom), men sin grundläggande utbildning fick han vid det gymnasium som fadern inrättat i Västerås såsom det första i landet av sitt slag.

Rudbeck gav tidiga prov på sin begåvning. Som tonåring skall han exempelvis ha konstruerat ett ur som slog timmarna med en hammare mot ett bleck. Det var dock i Uppsala som hans storhet kom i dagen. Efter avslutade gymnasiestudier skrevs han 1648 in som student vid Uppsala universitet. Här skulle han, med undantag av några sejourer vid drottning Kristinas hov samt ett studieår i Leiden i Holland, bli kvar hela sitt liv. Studierna inriktades på medicin, och 1652 disputerade han i ämnet, blott 22 år gammal. Hans karriär blev kometlik. Redan tre år senare utnämndes han till medicine adjunkt och inledde sin undervisning vid medicinska fakulteten, och sedan dröjde det inte länge förrän han inrättade sig som professor i medicin.

Rudbeck var även verksam i universitetets ledning. Han

var rektor under tre perioder mellan 1661 och 1679,

och beklädde ett av kuratorsämbetena från 1663 till 1670. Utöver stora reformsträvanden inom universitetet ledde han en omfattande byggnadsverksamhet i staden, däribland anatomiska teatern på universitetshusets tak, växthus för exotiska växter i botaniska trädgården, en bro över Fyrisån och ett exercishus för adelns undervisning. Hans driftighet inbegrep även en rad praktiska projekt som vattenledningars dragande, stenläggning av gator, parkanläggningar samt införandet av en regelbunden sjötrafik mellan Uppsala och Stockholm (då han även anlade ett varv vid Fyrisån).

Redan denna exposé ger en antydan om bredden i Rudbecks verksamhet, men det är vid en närmare blick på hans vetenskapliga gärning som bilden av honom som ett universalgeni framträder i sin fulla omfattning.

Det var inom medicinen som han först gjorde sig be-

märkt. Kort efter sin ankomst till Uppsala inledde han

en serie anatomiska undersökningar på diverse djur, och gjorde då de iakttagelser som skulle leda till upptäckten av lymfkärlssystemet och kartläggandet av dess funktioner i blodomloppet. Under loppet av sina undersökningar skall han enligt egen utsago ha dissekerat närmare fyrahundra djur, mest hundar och katter, men även större djur som kalvar och får (han lär ha träffat ett avtal med stadens slaktare). Upptäkten av lymfkärlen var bara en del av hans medicinska studier, men det var den som han presenterade i sin avhandling Nova exercitatio anatomica (»Ny anatomisk undersökning«), och det var dessa resultat som etablerade honom som ett betydande namn i Sveriges och hela Europas vetenskapliga kosmos.

Medicinen var dock långt ifrån det enda forskningsområde där Rudbeck gjorde sig bemärkt. Åtskillnaden mellan akademiska discipliner var förvisso inte densamma på Rudbecks tid som i dag, men bredden i hans verksamhet och kvaliteten på hans prestationer torde likväl göra honom tämligen unik i svensk vetenskapshistoria.

Ett ämne som låg dåtidens medicin nära var botaniken, där Rudbeck i många stycken var en förelöpare till Carl von Linné. Han grundlade den botaniska trädgård som Linné ungefär hundra år senare skulle överta och förädla, och i det storslagna verket Campus Elysii (»De elyseiska fälten«) sökte han liksom Linné bringa reda i sin tids botaniska vetenskap.

Tanken var att i tryckformar av päronträ skära exakta bilder av alla världens växter i naturlig storlek och ge ut dem i en serie planschverk. Rudbeck hoppades därigenom göra slut på

den förvirring som rådde om växternas namn i den samtida botaniken.

Han anlitade sina egna barn och några ritkunniga studenter för att avbilda växter samt en formsnidare för att skära figurerna. Arbetet gick raskt framåt: tio år efter starten 1679 var drygt tretusen formar färdiga. Två volymer hann också tryckas (1701 och 1702), men stadsbranden omintetgjorde allt och decenniers arbete blev lågornas rov. Ty Rudbeck förvarade de färdiga träsnittsformarna i domkyrkans torn i väntan på tryck. Det är osäkert hur många de var. Enligt Rudbeck själv var det fler än sjutusen.

Ytterligare minst en naturvetenskap blev föremål för Rudbecks idoga verksamhet, nämligen astronomin, där han under 1660-talet sysselsatte sig med studier av kometbanor och även publicerade sina iakttagelser för en europeisk publik.

Vid sidan av naturvetenskap fanns även teknik på Rudbecks repertoar. En betydande del av hans verksamhet var inriktad på ingenjörskonst och arkitektur. Några av hans projekt i Uppsala har redan nämnts, och han anlitades även för andra byggen och parkanläggningar utanför Uppsala. Bland hans ofullbordade projekt finns planerna på en kanal med slussar från Hjälmaren via Vänern till västkusten, något som skulle förverkligas drygt tvåhundra år senare med Göta kanals grävande.

Inte heller de humanistiska ämnena lämnades oberörda. När Rudbeck på 1670-talet skulle rita en karta över Mälaren slogs han av likheterna mellan den antika historien och kartans svenska ortnamn. Han drog då på sig historikerns kåpa och inledde ett gigantiskt arbete som skulle sysselsätta honom livet ut. Resultatet blev Atlantica, ett verk som återigen skulle få hans namn att eka i Europas salonger och lärda sällskap, och som måhända är det verk som han är mest känd för i dag.

Atlantica är ett minst sagt häpnadsväckande arbete, storslaget till sin ambition och genomförande. Utifrån ett omfattande etymologiskt och arkeologiskt arbete och en ingående läsning av klassisk och fornnordisk litteratur spann Rudbeck en makalös historisk väv, där den antika historien – dess personer, platser, händelser och mytologi – vävdes samman med svensk fornhistoria.

Atlantica (som utgavs i fyra band 1679–1702) må synas smått vansinnig i dag, men Rudbeck knöt an till en i tiden väl etablerad historietradition: göticismen. Läran gick ut på att historiker sökte finna paralleller och förbindelselänkar mellan de mytomspunna göterna och svenskarna. Rudbeck förde denna historietradition till oanade höjder: Sverige var inte endast öst- och västgoternas hemvist, utan hela Europas urvagga, menade han. Det var Sverige Platon talade om när han beskrev idealstaten Atlantis, det var i Sverige som den antika mytologin utspelat sig, och det var härifrån som trojaner, galler, goter med flera stammade.

Som kronan på verket var Rudbeck – parallellt med alla sina administrativa och vetenskapliga färdigheter – en utmärkt musiker. Han komponerade egen musik (han har bland annat nämnts som upphovsman till melodin för psalm 14 i psalmboken), trakterade flera instrument och var berömd för sin kraftfulla sångröst. Vid Karl XI:s kröning 1675 skall han i en aria ha överröstat ackompanjemang av dussinet trumpetare och fyra pukslagare. Han spelade också en viktig roll för musiken vid universitetet.

Rudbeck var dock inte bara en mångsysslare. En väsent-

lig del av hans betydelse för svensk vetenskapshistoria

består i hans roll som nytänkare och reformator. Under 1600-talet ägde den intellektuella omvälvning rum som har kallats den vetenskapliga revolutionen, och Rudbeck var en av dess tidiga förkämpar i Sverige.

I en tid då universitetet främst fungerade som en garant för religiös renlärighet och producent av präster, verkade Rudbeck för en frigörelse från den skolastiska skolbildningen och för ett universitet som genom tillämpade vetenskaper och praktiska insikter bättre kunde tjäna den svenska staten med tekniskt och naturvetenskapligt utbildade tjänstemän.

Modernitet och nytänkande genomsyrade även hans

vetenskapliga verksamhet, där han tidigt inspirerades av den nya natur- och vetenskapssyn som bröt fram på 1600-talet. Mot den aristoteliska filosofi som dominerade vid universitetet ställde han sig i spetsen för den moderna filosofin, cartesianismen, med dess experimentella metoder, krav på empiri och på frihet från gamla auktoriteter.

I hans verksamhet finns influenser från och paralleller till flera av den vetenskapliga revolutionens stora namn. I sina medicinska studier av lymfkärlssystemet knöt han exempelvis an till engelsmannen William Harveys studier av blodomloppet, i polemik mot den traditionella galeniska medicinen.

I sina astronomiska studier inspirerades han av storheter som Kopernikus, Galilei, Kepler och Descartes, och han polemiserade mot samtidens skrockfyllda föreställningar om kometer och himlakroppar som illavarslande järtecken.

Exempel på naturvetenskapliga och experimentella inslag finns också i hans arbete med Atlantica och försöken att identifiera de antika texternas person- och ortnamn med svenska. Ofta fick de språkliga likheterna räcka (kung Menelaos var egentligen »kung Menlös«, amasonen Penthesilea var »Fäntan Siljan« och så vidare), men han tillämpade även mer drivna metoder för att föra sina teser i bevis.

År 1675 sände han exempelvis tre av sina tekniska studenter till Jämtland, Härjedalen och Dalarna för att genom höjdmätningar av landskapet visa att det Idaberg som nämns som trojanernas ursprungsplats i Iliadens 20:e sång de facto var Idrefjäll i den svenska fjällkedjan. Av mer bestående värde var den metod han utvecklade för att genom mätningar av jordlagren tidsbestämma fornlämningar och andra fynd. Denna metod används i förfinad form än i dag av arkeologer.

Trots att Sverige aldrig fick någon vetenskaplig revolution av samma omfång som Europa framstår Rudbeck i historiens ljus som en portalfigur för den svenska vetenskapens förnyelse och genombrott.

Hans vetenskapliga vandel var dock inte fläckfri. Det finns misstankar om att han för att uppnå sina syften i Atlantica förfalskade sitt källmaterial. I Silverbibeln (en unik gotisk handskrift från 500-talet) skall han exempelvis ha förvandlat det gotiska ordet »Ubizvai” till »Ubizali”, så att det skulle kunna läsas som »Uppsala”. Ändringen finns där, men Rudbecks eventuella skuld är inte fastställd.

Med en kometlik och framgångsrik karriär som Rud-

becks låg fiendskap och stridigheter nära till hands – han var på intet sätt omtyckt av alla och det blåste ofta upp till storm kring hans person. Han stöddes av mäktiga patroner, däribland kanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Men hans framgångar födde avundsjuka bland konkurrenterna och hans nytänkande och hårdföra universitetsreformer mötte opposition i professorskåren. Urladdningarna blev många.

På 1660-talet tvingades han inför konsistoriet försvara den moderna filosofin mot anklagelser om kätteri, och efter sin sista rektorsperiod ställdes han inför en regelrätt inkvisitionskommission där hans motståndare sökte hålla honom personligen ansvarig för universitetets dåliga ekonomi. Hans belackare misslyckades oftast i sina uppsåt, men de många stridigheterna undergrävde Rudbecks inflytande i universitetets

ledning.

Bland dem som han i olika sammanhang drabbade samman med fanns teologen Henrik Schütz. En lustig episod i deras grälrika relation var tillsättandet av en ny universitetsbibliotekarie. Rudbeck sökte tjänsten, men den tillföll Schütz som sedan aktivt försvårade Rudbecks arbeten i bibliotekets samlingar. Rudbeck var inte sen att ge igen: när Schütz senare samma år utsågs till rektor blev det en ovanligt tyst rektorsinstallation. Den sedvanliga musiken uteblev eftersom Rudbeck hade gömt instrumenten.

En genial mångsysslare och nyskapande reformator, i sin samtid kontroversiell och ofta motarbetad – i dag, trehundra år efter sin död, synes Rudbecks ställning som universalgeni orubblig. Hans liv och verksamhet var en explosion av initiativ och aktiviteter, där han lämnade många och djupa spår i den svenska historien. Några av spåren finns kvar högst konkret i landskapet i form av kvarnar, kyrktorn, slott och parkanläggningar. Detta gäller i högsta grad Uppsala, där bland annat hans botaniska trädgård (dagens Linnéträdgård) och anatomiska teater på Gustavianums tak finns att beskåda.

Och vid de årligen återkommande krönikespelen om Uppsalas historia på domkyrkoplanen kan man, när historien når fram till det ödesdigra året 1702, åter höra hans tordönsstämma ljuda från de omkringliggande hustaken.

Mikael Alm

är historiker vid Uppsala Universitet

När Magog, av Jafets släkt, vid tiden för folkens förskingring i samband med syndafloden utvandrade från Babel med sin stam norrut, fann de sin fasta boning norr om Bottenviken. Trakten var rik på fisk och fågel som kunde nära stammen, som åter började växa efter syndaflodens förödelse. En kärn-trupp flyttade efter en tid vidare och slog sig ner på Uppsalaslätten.

Det är där – vid syndafloden efter tornbygget i Babel – som Rudbecks mäktiga historiekonstruktion i Atlantica (den svenska titeln är Atlant eller Manheim) tar sin start.

Från Magog härleds den europeiska histo-rien genom inte sällan häpnadsväckande etymologiska textanalytiska och arkeologiska resonemang tillbaka till Sverige och den svenska fornhistorien.

ambitionen får en effektfull illustration på Atlanticas vinjettplansch. I dess mitt står Rud-beck – anatomen – vid en jordglob. Med ett kirurgiskt snitt med sin skalpell blottlägger han att under kartans Skandinavien finns Platons Atlantis. Som han lyfter jordskorpan pekar Kronos (tidens gud) vid hans sida på den blottlagda texten: Svecia deorum insula, »Sverige, gudarnas ö”.

Runt honom trängs antikens storheter. Till vänster står filosoferna Aristoteles och Platon samt skalden Hesiodos, till höger mytologins Orfeus och historikerna Homeros och Plutar-chos, och nedtill arkitekten Apollodoros, historikern Tacitus, sagans resenär Odysseus och astronomen Ptolemaios.

Sverige – gudarnas ö

Rudbecks arbete väckte stort uppseende i samtiden. Känslorna var blandade. Till de positiva hörde Karl XI, som ekonomiskt bistått arbetet och var förtjust över resultaten (Rudbecks bild av det uråldriga och framstående Sverige passade väl in i stormaktstidens patriotiska statspropaganda).

Andra, som antikvitetsverkets Johan Hadorph, var kritiska till Rudbecks slutsatser. Då verket gavs ut med latinsk parallelltext uppmärksammades det även ute i Europa, och bland läsarna märks den tyske filosofen och matematikern Gottfried Wilhelm von Leibniz och den franske teologen och tidiga upplysningsfilosofen Pierre Bayle.

Dödens teater

Det är med en blandning av kuslighet och beundran som besökare träder in i den anatomiska teatern i Uppsala, där den som ett åttasidigt torn, krönt av en kopparkupol med ett solur i form av en glob, tronar på Gustavianums tak. Kusligheten infinner sig när man blickar ner mot det nakna dissektionsbordet i salens botten, ett bord som berättar om rummets funktion. Samtidigt slås man av teaterns imponerande mått och arkitektoniska prakt. På de trappvis stigande och vackert dekorerade åskådarskranken finns plats för tvåhundra åskådare. Den väldiga kupolen bärs upp av åtta majestätiska kolonner.

Den anatomiska teatern är den mest framträdande efterlämningen av Olof Rudbecks arkitektoniska verksamhet, men den minner också om han insatser för den medicinska vetenskapen. Under sitt studieår i Leiden stiftade han bekantskap med dess anatomiska teater, som i sin tur var inspirerad av den berömda teatern i Padua i Italien. Rudbecks teater uppfördes under åren 1662–63, strax efter att han blivit utnämnd till professor.

Den blev ett mäktigt prov på hans kunnande som byggmästare. En av många finesser var de dubbla fönsterraderna som löpte runt salen under kupolen. Från dem strömmar solljuset in från alla håll och koncentreras ner mot dissektionsbordet i salens botten. Dissektioner hade tidigare skett nattetid i ljuset från artificiella källor, en tradition som Rudbeck alltså bröt.

Att bygga teatern som en kupol på taket till universitetets huvudbyggnad var ett djärvt grepp, och byggnaden blev snabbt en attraktion. Liksom i dag har turister under århundraden sökt sig till Rudbecks märkvärdiga teater. Inte minst har den i äldre tid besökts av medicinstudenter som där undervisades i anatomi. Det förekom också offentliga dissektioner för allmänheten. Tillställningarna var dock sällan så makabra som de kan synas. Dissektioner av människor var sällsynta under Rudbecks tid; för det mesta fick han demonstrera anatomin på mindre djur som hundar och katter.

Publicerad i Populär Historia 6/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också