Tema Stormaktstid: Viktigt med de rätta kläderna

I stormaktstidens Sverige var kläderna en brännande politisk fråga som med stort allvar behandlades av riksdagen. Så fick exempelvis prästeståndet en allvarlig reprimand vid 1642 års riksdag för att prästerna i sin fåfänga prydde sina rockar med veck som gjorde dem axelbreda. Under det karolinska enväldet, 1680–1718, diskuterades befolkningens klädvanor och frisyrer vid varje riksdag och utskottsmöte! Klädmodet var en fråga som stod högt på den politiska agendan.

För att förstå detta klädintresse måste vi ha klart för oss att medvetenheten om klädernas kommunikativa funktion var betydligt starkare och mer utbredd i det tidigmoderna samhället än den är i dag. Klädedräkten var inte enbart en prydnad eller ett värme- och köldskydd, utan förmedlade också ett budskap till omgivningen.

Klädseln är, och har genom tiderna varit, en av de mest synbara markörerna av social status och av genus. Kläderna bidrar till att förstärka skillnaderna mellan det som uppfattas som manligt och det som definieras som kvinnligt. På samma sätt berättar kläderna också om bärarens sociala status, åtminstone i ett stabilt samhälle som det tidigmoderna Sverige.

Bland allmogen var det framförallt den geografiska tillhörigheten och civilståndet som markerades genom klädedräkten. Många socknar, härader eller tingslag hade sin speciella helgdagsdräkt, som skapade enhetlighet och en känsla av samhörighet. Giftermål innebar ett socialt avancemang; mannen blev husbonde och kvinnan matmor. En gift kvinna, särskilt inom allmogen, skulle som ett tecken på sin nya värdighet bära en huvudbonad som dolde håret. Kläderna signalerade tydligt hennes status i hushållet.

Men den politiska diskussionen om kläderna i 1600-talets Sverige gällde inte kläderna som geografisk markör, utan som statussymbol. Den utgick från samhällets ståndsindelning i adel, präster, borgare och bönder. Enligt ståndsläran skulle det hierarkiska förhållandet mellan stånden speglas i levnadssätt, karaktärsdrag och inte minst i klädseln. Skillnaden mellan stånden sågs som en skillnad mellan hög och låg, och den måste vara uppenbar i det yttre. Var och en skulle då få den aktning och det bemötande som anstod stånd och ställning.

En bonde skulle inte bemötas på samma sätt som en präst och en borgarhustru kunde inte räkna med samma respekt som en adelsdam. Det gamla svenska ordspråket ”Som man är klädd, så blir man hädd” hade här en mycket konkret innebörd. Vid 1600-talets början efterlevdes detta så till vida att varje stånd hade sin specifika dräkt, som dock i viss mån kunde varieras efter personlig smak. Adeln visade sin privilegierade samhällsställning genom exklusiva tyger som siden och sammet enligt senaste mode.

Städernas borgare hade sin bestämda dräkt, som dominerades av mörkgrönt kläde. Bondeståndet kopplades, vid sidan av bygdedräkterna, till grå vadmal. Om någon sades vara klädd i vadmal var det underförstått att det var en bonde.

Under den gamla dräktordningens tid betecknade i princip varje tygkvalité och färg ett stånd och därmed också en samhällsställning. Samhällets utveckling under 1600-talet gjorde dock att ståndsindelningen överensstämde allt sämre med fördelningen av de ekonomiska resurserna. Detta kom till synligt uttryck i att allt fler grupper, med det högsta borgerskapet i spetsen, började frångå den ståndsmässiga dräkten för att istället, likt adeln, klä sig enligt senaste mode. När den florentinske diplomaten Lorenzo Magalotti besökte Sverige år 1674 kommenterade han att det svenska borgerskapets kvinnor i likhet med adeln anammat det parisiska modet.

Det alltmer spridda bruket av modekläder visade inte endast att ståndsindelningen var otidsenlig, det var också ett uttryck för att flera grupper gjorde anspråk på en högre social status. För dåtidens människor var det självklart att uttrycka detta i klädedräkten. Den följde med överallt och gjorde ord och argument överflödiga. Genom att välja adelns tyger och mode kunde borgerskapet ifrågasätta ståndsgränserna och minska den synbara skillnaden mellan sig själv och adeln.

Samtidigt blev det desto viktigare för kungamakten och adeln i samhällets topp att försvara ståndshierarkin. Under 1600-talet och långt in på 1700-talet utfärdades därför så kallade Överflödsförordningar, där hela befolkningens klädsel reglerades.

På vissa punkter var förordningarna mycket detaljerade, exempelvis fastslogs hur många alnar av ett tvåtums brett band som en borgare fick bära eller hur vid kjolen fick vara för ofrälse kvinnor. I övrigt betonades med kraft att var och en skulle klä sig efter sitt stånd, och inte däröver.

Ingen tilläts se ut som om de hade en högre status än de i själva verket hade; klä upp sig. Rikedom tillbakavisades som grund för en högre samhällsposition, ståndstillhörighet proklamerades som den enda legitima grunden för social status och dess synliga tecken, lyxiga kläder.

Den som bröt mot förordningarna, eller som det då uttrycktes, den som ”olagelight Pråhl föröfwade”, fick höga böter, och dessutom skulle klädesplaggen beslagtas. Överflödighetsförordningarna stadgade att ingen fick klä sig över sitt stånd. Några regler mot att klä sig under sitt stånd ansågs däremot inte behövas – vem skulle vilja det?

Ändå kunde en klädsel som betecknade en lägre status än den egna leda till rättsligt efterspel. När en student i Uppsala år 1646 tagit på sig en vadmalsjacka på kvällen greps han och blev ställd inför rätta, anklagad för att ha förklätt sig. Ingen skulle annars klä sig som en bonde, resonerade man. Studentens hänvisning till att det var kallt övertygade inte konsistoriet: vadmalsjackan ansågs vara en förklädnad, ja rent av en maskering, som dolde hans rätta identitet.

Officiellt motiverades förordningarna med hjälp av två huvudargument: användningen av modekläder hotade samhällsordningen och äventyrade rikets ekonomi. Den ”oordning”, som skapades när det inte gick att se vilken samhällsställning en person hade skulle rasera hela samhället, framhöll man. Den import av lyxvaror som modekläderna förde med sig beskrevs som ett grundskott mot landets ekonomi. I takt med att det under 1700-talet blev allt svårare att försvara ståndsindelningen betonades det ekonomiska argumentet alltmer.

Överflödsförordningarna var tämligen verkningslösa. Hade de efterföljts skulle man inte ha behövt ge ut förordning efter förordning. Då hade det räckt med en. Svenskarna fortsatte att i allt större utsträckning låta ekonomin och inte ståndsindelningen styra valet av kläder. Parismodet hade kommit för att stanna.

Kekke Stadin är docent i historia och universitetslektor vid Södertörns högskola.

Kultiverade män valde svart

Johan Skytte var son till en borgare och hade genom studier avancerat till en position i samhällets topp.

I samtiden betraktades han av många som en uppkomling. Det är knappast en tillfällighet att han valde att klä sig i svart. Under renässansen hade svart blivit en modefärg bland tidens nya maktaspiranter – de som hävdade att utbildning, kultiverade seder och ett förfinat sätt skulle vara grunden för en upphöjd samhällsposition.

Renässansmannen var en man som »arrangerade sina kvaliteter till maximal effekt», som en samtida kommentator uttryckte det. Han visste vad han ville och skydde inte några medel får att nå sitt mål. Hänsynslösheten lindades in i ett kultiverat yttre.

I Sverige slog en modifierad form av detta ideal igenom under 1600-talet, då akademisk utbildning infördes som en förutsättning för statstjänst. I en tid då männen gärna klädde sig i spetsar och färgglada kläder valde dessa nya utbildade män att klä sig enkelt, strikt och svart. Kunskapens makt lyftes fram genom att allt ljus koncentreras till ansiktet. Det var den intelligenta blicken som skulle framträda, inte kläderna.

I dag väljer en annan tids intellektuella maktaspiranter svart, den så kallade kultureliten.

Publicerad i Populär Historia 11/2005