När kvinnorna skötte Sverige

Under Karl XII:s krig drog stora skaror av män ut ur riket. De många officerare och indelta och värvade soldater som marscherade iväg lämnade samtidigt hustrur och barn hemma. Vi skulle kunna kalla dessa hustrur för ”karolinskorna”.

Den dåtida kvinnoroll som framtonar i lagstiftning och religiös ideologi var snäv och osjälvständig. Mannen var hushållets föreståndare medan kvinnan stod under manligt målsmanskap oavsett om hon var gift eller ogift, ung eller gammal. Men i den grå strävsamma vardagen kunde kvinnans roll tänjas ut och bli både självständig och könsöverskridande. Till detta bidrog kriget i allra högsta grad.

Adeln försåg armén och flottan med officerare – krigets företagsledare och verkställande direktörer – samtidigt som deras hustrur fick på sin lott att efter bästa förmåga sköta gods och grund på hemmaplan.

Sofia Drake skötte godset

Hur äktenskapet fungerade i de höga adliga kretsarna på Karl XII:s tid illustreras särskilt väl i brevväxlingen mellan Jon Stålhammar, ryttmästare vid Smålands ryttare, och hans maka Sofia Drake. År 1700 skriver Sofia följande i en nypåbörjad hushållningsbok:

”Anno år 1700 den 7 juni reste min käre man ifrån mig åt Skåne tillika med hela arméen. Gud den aldra högste give dem alla sin milderika välsignelse och lycka på sin resa och låt dem snart med hälsa, fred och glädje komma hem till oss igen. Gud låte mig få möta min aldra käraste vän med glädje, den jag nu med största sorg och hjärtans ängslan måste se resa ifrån mig.”

Stålhammar skrev ett åttiotal brev hem till hustrun på Salshult under nio års militära värv på avlägsna slagfält. Av breven framgår att Sofia Drake efter mannens råd, men ävenså med stor självständighet, köpte och sålde mark för att öka godsets bärkraftighet. Bland hustruns omsorger i makens frånvaro ingick också att dra försorg om barnens utbildning. Jon Stålhammar framhöll att utan bildning kom man ingen vart och att de civila sysslorna kunde vara att föredra framför livet i armén.

När äldsta barnet, sonen Johan Adolf, uppnått sexton års ålder skickades han dock ner till Sachsen. Jon Stålhammar skriver uppgivet hem: ”Gud give Johan Adolf vore större . . . Vi får se vad det bliver av. Gud hjälpe, studier har han intet att berömma sig av.”

Sofia Drake tycks dock ha haft förhoppningar om att sonen skulle avancera snabbt. ”Du skriver om att Johan Adolf skulle bliva auditör vid regementet”, skriver Jon Stålhammar. ”Gud nåde, det vill annat förstånd och förfarenhet att vara auditör.”

Sonen dog i kriget

Johan Adolfs karriär inom den militära banan blev kort. Vid sjutton års ålder sårades han av en kula i benet. Till en början såg skadan lindrig ut men efter några dagar tillstötte en häftig feber.

”Jag kan fast beklageligt notificera huru såsom vår käre son Johan Adolf Stålhammar medelst sin på slaget undfångne blesyr och sedermera tillstötande hetsiga sjukdom efter Guds gudomliga vilja och behag förliden d. 20 juli uti herranom måste sätta livet till, fast jag strax då han blev skjuten uti sitt högra ben, men kulan blev innesittande, tog honom till mig och brukade vår regementsfältskär ja och andra med på görligaste sättet och medlen övade, att han mestadelen var läkt. Men tillslog sig ett häftigt durklop och en stark hetsig feber, som här mycket hos oss går i svang. Kunde han icke längre motstå, utan saktmodigt vid min sida avsomnade.”

MER OM SVERIGE FÖRR I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Jon Stålhammar beklagar sorgen i brevet hem, men menar att Gud höll sonen kär som tog honom till sig. När allt kom omkring var det kanske lika bra att sonen slapp ifrån. Jon fruktade för vad som nu komma skulle:

”Men Gud hölt honom kär, därför skyndade han honom bort ifrån det myckna onda, som vi måst nu utstå. Och går väl nu mången brav svensk man in uti Ryssland, men står till Gud och lyckan den som slipper där ifrån. Det är ett barbariskt folk att dragas med; Gud står oss bi för Kristi skull.”

Själv var Jon Stålhammar svårt sjuk sedan åtskilliga veckor tillbaka och brevet med underrättelsen om sonens död blev i själva verket hans sista till hemmet. Han var utsliten och längtade hem. Av allt att döma insåg han också att den långa marschen 1708 in i Ryssland skulle bli hans sista. I sina tidigare brev återkommer han flera gånger till tanken att söka avsked och poängterar att han är för gammal och att ingen annan tjänstgjort så länge.

Officersbanan adelns karriärväg

Den svenska adeln var en krigaradel och officersbanan var den naturliga och ojämförligt vanligaste vägen till en karriär i statens tjänst. Officersyrkets sociala status var hög. Familjens status och ställning var beroende av hur långt Jon Stålhammar lyckades nå inom sitt värv och kanske var det av omtanke om barnens framtid och i förhoppningen att han skulle stiga i graderna som Sofia Drake lät sin make kämpa vidare i kriget trots att han med tidens mått var gammal, 40 år, redan när kriget började. Hon tycks i alla fall inte aktivt ha understött tanken att han skulle ta avsked från armén.

Alternativet, en karriär inom den civila förvaltningen, stod öppen för betydligt färre. Adelsmän i högre civila ämbeten uppgick inte till mer än 152 år 1710 medan antalet adliga officerare inom armén var 776 samma år. Därtill kom 65 adliga sjöofficerare. Vid 1700-talets början var var tionde adlig person officer. Detta bör ha inneburit att mer än halva ståndet helt eller delvis hade sin försörjning genom militär tjänst. Med krigsutvecklingen ökade behovet av officerare och så gott som hela den vapenföra adeln drog i fält.

Pojkarna skickades ut i kriget

Det var sed att officersbarn började sin militära bana i unga år. Sofia Drakes förstfödde var inget undantag utan faller väl in i mönstret. Även kusinerna skickades tidigt ut i kriget. Jon Stålhammar beklagar sig över syskonbarnen som kommit allt för unga. ”De är ju barn, hur skall de klara sig”, skriver Stålhammar i ett brev till hemmet. Sten Carlssons beräkningar visar att adeln länsades på sin värnkraft under det stora nordiska kriget. Vid Karl XII:s död måste minst var sjätte adlig person, kvinnor och barn inräknade, ha varit officer.

Sofia Drake agerade inom en adelsideologi som var gemensam för båda könen. Adelsståndets uppgift, som också var dess existensberättigande och maktlegitimering, var i första hand att strida i kronans tjänst – och sekundärt att tjäna kronan inom statsförvaltningen. Vägen till ära och berömmelse, till avancemang och förläningar, gick över slagfälten.

Medan Jon Stålhammar uppfyllde sin plikt med svärdet draget fullgjorde Sofia Drake sin plikt inom krigarståndet. Hon sporrade sin man till uthållighet och framåtanda och hon skolade in sina barn i den ideologi som var adelns. Arte et marte lyder devisen på riddarhuset i Stockholm, byggt vid mitten av 1600-talet. ”I strid och id” löd tidens adliga devis som omslöt Jon Stålhammar och Sofia Drake.

Kvinnoöverskott inom adeln

Genom kriget avtappades adelsståndet på män. Antalet äktenskap var samtidigt lågt inom adeln och en stor del av adelsdöttrarna förblev ogifta livet ut. Kvinnoöverskottet blev förödande stort inom den hemmavarande adeln. Under det stora nordiska kriget gick det enligt Sten Carlssons beräkningar 164 adelskvinnor på 100 män. Av allt att döma blev tillvaron föga avundsvärd för dessa överblivna kvinnor. De uppfattades som en belastning både av sig själva och av omgivningen. Det fanns helt enkelt ingen passande sysselsättning för en ogift adelsfröken.

Ett litet antal ogifta adelsflickor fick tjänst vid hovet som hovjungfrur vid det så kallade hovfruntimret. Hovtjänstgöringen innebar försörjning genom egen lön, en viss möjlighet till inflytande och ett tillfälle att visa upp sig för eventuella friare. Men även vid hovet märktes det stora kvinnoöverskottet av och allt fler hovjungfrur och kammarjungfrur förblev ogifta livet igenom. De satt på glasberget liksom så många andra av ståndets kvinnor på Karl XII:s tid.

De svenska soldaterna

Den svenska adeln var fåtalig både i absoluta och relativa tal efter europeiska mått och uppgick vid 1700-talets början till cirka 6.000 individer eller en halv procent av den totala befolkningen. Jämförelsevis har den polska adeln uppskattats till 700 000 under 1700-talet och den ryska till cirka en halv miljon adliga personer på 1760-talet.

Fotfolket i den svenska krigsmaskinen var desto mångtaligare. I det egentliga Sverige fanns 18.000 indelta fotsoldater och 8.000 ryttare, i Finland ytterligare 7 000 fotsoldater och 3 000 ryttare. Dessutom hade flottan 6.000 båtsmän i Sverige och 600 i Finland – alltså sammantaget 42.600 man vid krigsutbrottet.

Indelningsverket var grunden

Grunden för den svenska armén var indelningsverket som gav soldaten en stark anknytning till landskapet och hemorten även i fält. I varje landskap eller län skulle bönderna underhålla ett regemente av fotsoldater. Flera gårdar tillsammans bildade en rote och varje rote åtog sig att anställa och försörja en soldat.

Bönderna skaffade själva rekryter till regementet. Dessa soldater hämtades ur den jordlösa underklassen och bland yngre bondsöner. Det var drängar, torpare och inhyseshjon som genom att ta på sig uppdraget som soldat fick en årlig lön, kläder och viss föda. De flesta soldater fick ett eget torp att bo i. Genom detta arrangemang gavs samtidigt möjligheten för soldaten att gifta sig och bilda familj. Till stor nytta för den eventuella hemmavarande familjen betalades den indelte soldatens lön ut på hemorten – alltså inte till soldaten i fält.

Soldathustrun fick huvudansvaret

Också i soldatfamiljen förflyttades huvudansvaret för hemmet till kvinnan när mannen gick ut i krig. Det är inte så ofta dessa fattiga soldathustrur låter tala om sig i källorna – annat än som streckmarkeringar i mantalslängdernas kolumner eller i kyrkoböckernas korta notiser om vigslar och dödsfall. I häradsrätternas domböcker framträder deras kärva livsvillkor stundtals tydligare.

Den första tiden efter makens uttåg i det stora nordiska kriget var antagligen dräglig för de flesta hemmavarande soldathustrur. Kriget gick bra och postgången med brev till hemlandet fungerade ofta tillfredsställande med relevant information om den enskilde soldatens väl och ve.

Men kriget tycktes efter hand aldrig ta slut. Förlusterna var omfattande och i åtskilliga fall hade man ingen säker kunskap om makens öde. Hade han stupat på slagfältet, hade han rymt ur armén och höll sig undan eller var han möjligen tillfångatagen av fienden? Under kriget tog ryssarna mellan 25 000 och 30 000 svenskar som krigsfångar. Av dessa dog många i fångenskapen.

Horsbrott när maken var försvunnen

Åtskilliga soldathustrur kom efter hand att betrakta sig som änkor när deras män inte hörts av under lång tid och ryktet kanske gick att de stupat. I många fall önskade de ingå nytt äktenskap, vilket krävde bevis på att maken verkligen var död. Många av dessa soldathustrur inledde nya förhållanden med män i omgivningen trots att äktenskapsbrott enligt tidens sätt att se var en mycket grov försyndelse.

Vid graviditet uppdagades givetvis äktenskapsbrottet och kvinnan ställdes inför rätta, varvid en omständlig utredning vidtog. Domstolen korresponderade med mannens regemente. Man skickade brev till krigsskådeplatsen vilket kunde ta gott och väl en månad för att komma fram. Befälen skulle skriva svar och upplysa domstolen om maken var i livet, stupad eller saknad. I väntan på utgången sattes kvinnan i fängsligt förvar.

Ofta förblev det ovisst om maken varit i livet vid den tidpunkt kvinnan trätt ifrån sitt äktenskap. Om brott kunde styrkas och mannen var ogift straffades soldathustrun för enkelt horsbrott med 80 daler i böter – en summa som ingen soldathustru kunde betala. Då omvandlades straffet i stället till kroppsplikt och soldathustrun risades offentligt. Om barnafadern var gift var straffet döden enligt gällande svenska lag.

Kungen sänkte straffet 1709

Kungens inställning till äktenskapsbrott var obarmhärtigt fördömande, men i den kaotiska situation som kriget medförde fick man ge upp lagens bokstav. Det framstod också som orättfärdigt att soldathustrur som kanske egentligen var änkor satt i fängelse under orimligt lång tid i väntan på besked.

I ett brev från kungl. maj:t till hovrätterna daterat den 13 december 1709 kom nya direktiv att straffet skulle sänkas så att brottet räknades som om kvinnan var ogift. För dessa kvinnor innebar det kungliga brevet en oerhörd lättnad: övermäktiga 80 dalers böter som straff för enkelt horsbrott lindrades till fem daler för lönskaläge.

De för äktenskapsbrott åtalade soldathustrurna får illustrera den ovisshet om makens öde och den stora och långsamma ensamhet som präglade alla hemmavarande soldathustrurs liv. De sporadiska brev som nådde hemmet med en hälsning, ett livstecken från maken var den enda kontakten mellan makarna.

De många hälsningar om meniga som ofta inflöt i befälens, till exempel i Jon Stålhammars, korrespondens med hemmet fyllde en viktig funktion. Upplysningar som ”mina drängar må alla väl”, ”gamle Sune låter hälsa sin hustru”, ”Månses son Joen i Öxnaberga blev för några dagar skottdöd” var stora, viktiga nyheter för den menige soldatens familj.

Publicerad i Populär Historia 6/1998