Kulturen som krigsbyte

I april 1635 anlände Axel Oxenstierna i spetsen för ett stort följe till franska Compiègne – staden som senare, 1918 och 1940, blev känd för tyska respektive franska kapitulationsförhandlingar. I Compiègne mottogs den svenske rikskanslern synnerligen respektfullt av både Ludvig XIII och den allsmäktige kardinalen Armand de Richelieu. Den franske kungen kallade Oxenstierna ”min kusin” och uppmanade honom att behålla hatten på i sin egen närvaro. Samtalet fördes på två språk. Kungen talade franska och kanslern latin. När Oxenstierna och Richelieu möttes, talade båda latin. Herrarna samtalade enbart om angenäma saker. Och när samtalet var slut, följde Richelieu sin gäst till det nedersta steget i trappan, en gest som markerade stor respekt.

Nu gjorde givetvis inte Axel Oxenstierna, Sveriges reelle ledare, resan från Tyskland till Frankrikes överhuvud bara för lite kallprat. Här slöts en fastare allians mellan de båda länderna. Frankrike hade sedan 1631 med pengar understött den svenska krigföringen i Tyskland.

Redan en sådan uppgörelse mellan det katolska landet Frankrike och Sverige, företrädaren för den stridbara protestantismen, var en märklig företeelse för dem som såg trettioåriga kriget som ett religionskrig. Men Frankrike kämpade för hegemonin i Europa, mot huset Habsburg, som omgav landet både i öster, genom Tyskland och dess kejsare, och i söder, genom Spanien. Sverige stred för att befästa och förstora sitt östersjövälde.

Mottagandet av Axel Oxenstierna i Compiègne markerade att Sverige var en av Europas mest betydelsefulla stater. Förändringen var påtaglig sedan Gustav Vasas kröning drygt hundra år tidigare. Gustav Vasa själv var en upprorsmakare, sedan gjorde hans söner Johan och Karl uppror mot Erik, och hertig Karl fullföljde upprorstraditionen genom att bekriga och besegra sin brorson Sigismund.

Sådana återkommande tronstrider var påfrestande för en härskarätts legitimitet. För Gustav II Adolf var i stället den evangeliska trons försvar legitimitetsgrundande. Enheten i trosuppfattning var i 1600-talets Sverige mycket viktig.

Gustav Vasa nöjde sig med Sveriges traditionella landområde. Han fick befästa sin makt genom att slå ned uppror i främst Dalarna och Småland. Sönerna Erik, Johan och Karl ville däremot utöka det svenska landet. Sönderfallet av den tyska ordensstaten på andra sidan Östersjön gav ett tillfälle, och redan 1561 slöt sig staden Reval, dagens Tallin, till Sverige. Under efterföljande decennier var ett ledmotiv i den svenska politiken att söka behärska den ryska handeln på de floder som mynnade ut i Östersjön. Länge var ambitionen större än förmågan, men under Gustav Adolfs regeringstid förverkligades drömmen om ett östersjövälde. Gustav Adolf och Axel Oxenstierna var outtröttliga i sitt organisationsarbete, och Sverige fick både en armé och en förvaltning som stod på höjden av vad Europa förmådde.

I och med inträdet i det stora tyska kriget 1630 och genom segern i Breitenfeld följande år var Sverige inte enbart en ledande östersjömakt utan en europeisk stormakt. Åren efter Gustav Adolfs död var förvisso svåra för Sverige, men vid Axel Oxenstiernas besök i Compiègne bekräftades att varken Sverige eller Frankrike skulle sluta fred utan den andra statens godkännande. Frankrike gick självt ut i kriget och förde sålunda inte enbart krig genom Sverige, sitt ombud.

Richelieus egen uppfattning om sin svenske statsmannakollega var att dennes sätt att förhandla var ”un peu gothique et beaucoup finoise”, alltså att kanslern var en smula simpel till sättet och mycket envis.

Den europeiska kulturen hade emellertid en stor lockelse på svenskarna, inte minst högadeln. L’ honnête homme efterträddes av le galant homme som adelsideal. Genom en genväg kunde svenskarna tillägna sig den kontinentala kulturen; man kunde röva hem den. Sveriges slott, kyrkor och bibliotek är fyllda av krigsbyten. Det största bytet kom från Prag 1648, fredsåret. Det kejserliga slottet och andra slott plundrades på guld, konst och böcker. Så kom de stora europeiska mästarna till Sverige: Michelangelo, Rafael, Tizian med flera. Dessutom Silverbibeln och den så kallade Djävulsbibeln, en tjeckisk nationalklenod. Plundringarnas värde har uppskattats till sju miljoner riksdaler, vilket kan jämföras med den miljon som Sverige efter 1613 fick betala för att få tillbaka Älvsborgs fästning och som då knäckte de svenska finanserna. Med Richelieus språkbruk var de svenska plundrarna ”beaucoup gothiques”.

Rov av konstskatter var dock inte det enda sättet för svenska kulturförvärv. Även utländsk expertis förvärvades. De la Vallée, far och son från Frankrike, och Tessin, far och son från Stralsund, är arkitekter som ännu sätter sin prägel både på Stockholm och på många landsbygdsslott.

Kanske framträder den svenska stormaktsambitionen allra tydligast i Stockholms slott. År 1697 brann Tre Kronor. Strax därefter hade Nicodemus Tessin d y sina ritningar klara för det nya slott som skulle vara värdigt stormakten. Först år 1755 var verket färdigt. Då var Sverige inte längre en stormakt.

Sverker Oredsson, professor i historia vid Lunds universitet.

Svenskar i Europa/stormaktstid

Vid bara tjugosju års ålder blev Lennart Torstenson (1603–51) chef över det svenska artilleriet som han bidrog starkt till att ut- veckla. 1632–34 hamnade han i tysk fångenskap, vilket resulterade i en så svår reumatism att han efter frigivandet ofta fick bäras på bår under fältslagen. Torstensson utnämndes 1641 till överbefälhavare och ledde fälttåget mot Danmark, vilket ledde till freden i Brömsebro.

Nicodemus Tessin d ä (1615–81) föddes i Stralsund och börja – de i svensk tjänst 1636. Från början fortifikatör fick han med tiden allt fler arkitekturuppdrag och fungerade som introduktör av den romerska och franska klassicismen i Sverige. 1651 skickades han på bildningsresa i Europa och blev senare Stockholms förste stadsarkitekt. Till hans viktigaste verk räknas Drottningholms slott, Kalmar domkyrka och Riksbanken, utformad som ett romerskt palats.

Redan i samband med födseln bestämde Gustav II Adolf att hans dotter Kristina (1626–89) skulle få en skolning passande en europeisk furste. Som drottning för en stormakt var det viktigt för henne att upprätthålla ett hov av kontinental modell och hon introducerade också flera utländska ätter på riddarhuset. Efter att ha abdikerat 1654 övergick Kristina till katolicismen och bosatte sig i Rom, där hon blev en viktig kraft i kulturlivet. Kristina är begravd i Peterskyrkan.

Publicerad i Populär Historia 3/2001