Ulrika Kärnborg

Författaren Ulrika Kärnborg är aktuell med sin andra och sista roman om svensk stormaktstid. »Efter sju års forskning tycker jag att jag känner både Axel Oxenstierna och Kristina«, säger hon.

© Magnus Bergström

"Kristina gjorde det värsta en regent kan göra"

Med romanen "Lejonburen" om drottning Kristina avslutar Ulrika Kärnborg sitt romanprojekt om stormaktstiden.

2 juli 2021 av Anna Larsdotter

Hon har jämförts med Hilary Mantel – den brittiska författaren som har gjort internationell succé med sina nyskapande historiska romaner om Tudortiden. Liksom Mantel vill Ulrika Kärnborg behandla ämnen som makt, politik och nationsbygge i fiktionens form, men med historiska personer i förgrunden. 

Nu kommer den andra och fristående delen i hennes tvådelade romanbygge om svensk stormaktstid: Lejonburen. I den första boken, Saturnus tecken, stod Axel Oxenstierna i fokus, nu riktar hon ljuset mot drottning Kristina.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Drottning Kristina (med hatt) tas emot i Paris den 8 september 1656. I Ulrika Kärnborgs roman Lejonburen ser Kristina tillbaka på sitt liv, abdikationen och beslutet att lämna Sverige. 

© Charles-Nicolas Cochin d ä/ Tessininstitutet, Paris

Vad är det som lockar dig så med stormaktstiden?

– Min ambition var att skriva om makt och om begrepp som svenskhet och nationalstat, ämnen som anknyter till vår egen tid. När jag började fundera och titta bakåt kom jag fram till att det inte fanns så många andra perioder som var lika spännande och starka där, och där lika mycket stod på spel, som stormaktstiden. Jag ser på perioden som startskottet för det moderna.

Ulrika Kärnborg bor nära Tyresö slott utanför Stockholm, ett anrikt gods som under en period ägdes av släkten Oxenstierna. Om man vill kan man se slottet som en sinnebild för det ojämlika 1600-talet när några få adliga familjer ägde nästan all jord samtidigt som resten av befolkningen brukade den i sitt anletes svett. Klyftorna skar genom samhället: mellan fattig och rik, men också mellan kvinna och man.

– Det har varit väldigt spännande att undersöka hur kvinnornas roll förändrades under 1600-talet. Hur de rättigheter som de trots allt hade tidigare försvann med krigsekonomin, hur de förlorade tillträde till maktens rum, säger Ulrika Kärnborg och fortsätter:

– En del änkor blev självständiga, och de sågs ofta som ett hot. Kvinno­överskottet ökade, och i källorna är de hetsiga stämningarna mot kvinnor väldigt framträdande.

I Lejonburen placerar hon Kristina mitt i den här utvecklingen. I romanens början befinner sig den abdikerade drottningen i Versailles, där hon ser tillbaka på sitt liv, tronavsägelsen och beslutet att lämna Sverige. Hon är en person med stor makt och samtidigt maktlös.

Förhållandet till modern är ett bärande tema – Ulrika Kärnborgs Kristina är framförallt präglad av separationen från Maria Eleonora. Att modern forslades bort och spärrades in på slottet Gripsholm definierade dottern på så många sätt.

– Jag känner stor ömhet för henne som litet barn.


Hur gick du tillväga i researchen?

– Jag började brett med att läsa sekundärlitteratur, men också feministisk forskning om stormaktstiden. Gradvis började jag jobba mig bakåt till primärkällorna. Det är lätt att gå vilse i mängden av material, man måste ta ett steg tillbaka och fokusera på vad det är man vill berätta. Efter sju års forskning tycker jag att jag känner både Axel Oxenstierna och Kristina.

Få historiska personer har blivit så tolkade och analyserade som Kristina. Varför då?

– Jag tror att en viktig del i fascinationen handlar om det androgyna draget. Den gäckande Tintomara­gestalten är kulturhistoriskt central, och i svensk historia har vi bara två sådana: förutom C J L Almqvists Tintomara [huvud­personen i hans roman Drottningens juvelsmycke från 1834] just Kristina. Men även »fosterlandsförrädaren« Kristina är ju en viktig figur, hon gjorde det värsta en regent kan göra – svek sitt land under dess påstådda historiska höjdpunkt. Det sägs ju ibland att Axel Oxenstierna rent av dog av chocken.

Hur gör du för att hitta en balans mellan historisk korrekthet och ambi­tionen att lyfta fram frågor som är aktuella i samtiden?

– Min målsättning har aldrig varit att skriva monografier – böckerna är konstnärliga arbeten. Däremot är det viktigt att ramverket, den övergripande tolkningen, bygger på fakta. Utan en sådan ram är det obefogat att skriva en historisk roman, tycker jag. Fantasin kommer in i relationerna och i tolkningar av känslor. Jag vill vara trogen 1600-talet – inte flytta in Kristina till mig, utan flytta in mig hos Kristina.

Publicerad i Populär Historia 7/2021

Kanske är du intresserad av...

Läs också