Erik Dahlbergh – mannen som skildrade Sverige

Erik Dahlbergh (1625–1702) är en av de gestalter från det oroliga 1600-talet vars liv och verksamhet fortsatt att fascinera även i vår tid. Han hade en ovanligt sammansatt personlighet. Han var rapp med pennan, samtidigt som han lika gärna luktade krutrök under något av seklets många krig.

Uppvuxen under små omständigheter och tidigt föräldralös hamnade Dahlbergh i den svenska armén. Han var med under intåget i Bretsk?Litovsk, i Danmark 1657 och medverkade i tåget över Bält året därpå.

Med stor energi och envishet genomförde han under 1600?talets sista decennier en genomgripande utveckling av befästningskonsten, där han utnyttjade sina erfarenheter från livet i fält och kombinerade dessa med ingående teoretiska studier.

Militär strateg

Karriären som militär strateg och hans ständiga byggande av försvarsanläggningar till trots, var Erik Dahlbergh en pennans man i än högre grad än en svärdets. Son till en kamrer och utbildad till skrivare var det med pennan som han gjorde sin tidiga karriär inom krigsmakten.

Det var Erik Dahlberghs förmåga att teckna som öppnade vägen till fortifikationen, där han kunde fullkomna sin utbildning i det som kallades de “matematiska vetenskaperna”, vilka även innefattade byggnadskonst, kart? och perspektivritning.

Han hade också turen att genom sin verksamhet i Tyskland i början av 1650?talet komma i kontakt med Merians förlag i Frankfurt och på nära håll få studera dess topografiska utgivning. Detta blev den direkta inspirationen till den svenska motsvarighet som han skulle ägna en stor del av sitt liv åt, Suecia Antiqua et Hodierna – det forna och närvarande Sverige, dess städer, palats, fornminnen och andra sevärdheter avbildade i kopparstick.

De långa fredsperioderna under Karl XI:s regering gjorde det möjligt för Dahlbergh att ägna sig åt detta arbete. Det började som ett privat initiativ; efter fredsslutet 1660 hade Dahlbergh som överste vid Södermanlands regemente gott om tid. Redan 1661 kunde han uppvisa sådana resultat att han beviljades kungligt privilegium för sitt verk. Det underlättade ytterligare för honom att resa omkring och rita av.

Under 1660-talet bearbetades i första hand Mälarlandskapen och Stockholm, men med åtminstone en avstickare till trakterna runt Bråviken.

Gravyrer i Paris

Samtidigt beviljades Dahlbergh pengar för att resa till Paris för att få sina teckningar överförda till kopparplåt av tidens bästa gravörer. Hans främsta uppgift i Paris gällde dock inte sueciaverket, utan planscherna som skulle illustrera Karl X Gustafs krig, och som Samuel Pufendorf senare författade texten till.

Dahlbergh uppehöll sig i den franska huvudstaden i ungefär ett år, 1667–1668, men arbetet fortsatte i flera år därefter. Till de mest namnkunniga av de franska gravörerna hörde Jean Marot, som var specialist på arkitektur, Jean le Pautre och de båda Perelle, Adam och Nicholas.

Arbetet resulterade i ett sjuttiotal etsningar. Redan på detta stadium var verkets yttre form fastställd. Planscherna var uppdelade i olika format, en del motiv tilläts fylla hela plåten, i andra fall samsades två motiv på samma plåt.

Vissa viktiga platser, t ex Stockholms slott, ägnades mer än en plansch, och i några fall uppdelades bilden på två plåtar, och trycken fick sedan klistras samman till en större plansch. Det gäller bl a panoramat över Stockholm. Titelblad, landskapsvapen m m graverades också, efter förlagor av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl.

Arbetet låg nere under en stor del av 1670-talet på grund av kriget mot Danmark. Det kom igång igen i mitten av 1680?talet och bedrevs med stor intensitet ända fram till Dahlberghs död 1702.

Planscher från Mälardalen

Under en kort period på 1680-talet biträddes Dahlbergh av den holländskättade gravören och tecknaren Herman Padtbrugge. Han omarbetade och etsade ett antal äldre förlagor som blivit liggande, men dog i förtid, och hann bara fullborda något dussintal plåtar.

När arbetet kom igång igen på allvar i slutet av 1680?talet tillkom ytterligare ett stort antal planscher med motiv från huvudstaden och Mälardalen, där adelns byggnadsverksamhet varit intensiv under de gångna decennierna. Det kan kanske betraktas som en ödets ironi att den blomstring som Dahlbergh här dokumenterar, på grund av den reduktion som Karl XI inledde efter kriget, redan tillhörde det förgångna. Under 1690?talet utvidgade Dahlbergh successivt verksamheten till att omfatta resten av Svealand, Götaland och Norrland.

Han kunde nu, i egenskap av chef för fortifikationen, utnyttja dess resurser. Teckningar, etsningar och plåtar förvaltades av fortifikationskontoret på Stockholms slott, och han hade hjälp av en assistent, Johan Lithen, anställd på fortifikationens stat. Denne fick förtroendet att fullborda en del förlagor. Dessutom kopierade han åtskilliga under senare hälften av decenniet, när han tillsammans med Dahlbergh vistades i Riga.

Postgången över Östersjön var på den tiden så långsam och osäker, att meddelanden ofta sändes både med båt till Stockholm och för säkerhets skull också landvägen runt Bottenviken. Dahlbergh kunde nu också utnyttja andra teckningskunniga officerare i arbetet, de fick bl a rita av platser som Dahlbergh själv inte hade möjlighet att besöka. Flertalet av dem var emellertid ganska valhänta tecknare, och Dahlbergh eller Lithen fick lov att arbeta om deras teckningar. Deras bidrag är inte heller särskilt omfattande.

1690-talet höjdpunkt

Första hälften av 1690-talet kan betraktas som en höjdpunkt i sueciaverkets historia. Större delen av de mer än tvåhundra förlagor som Dahlbergh producerade efter danska kriget tillkom under dessa år. Dessutom fick han i den holländske gravören Willem Swidde, som inkallades 1688 och arbetade för honom fram till sin död 1697, en synnerligen duglig medarbetare.

Vid Dahlberghs död var verket ofullbordat. Vissa kompletteringar gjordes, men den planerade fjärde delen, som skulle ha omfattat de erövrade provinserna (inklusive Skåne), blev aldrig utförd. Utgången av Karl XII:s krig gjorde för övrigt alla sådana planer obsoleta.

Inte heller den beledsagande texten blev färdig, trots att ett flertal författare arbetat med den under olika perioder. I den form verket till slut förelåg i bestod det av tre volymer om sammanlagt 353 planscher, och så presenterades det i inbunden form på 1700? och 1800?talet. Lösa blad har emellertid också hela tiden funnits i cirkulation. Plåtarna förvaras numera på Nationalmuseum.

Den bild Dahlbergh tecknar (bokstavligen) av Sverige är inte ett förutsättningslöst bildreportage, utan en partsinlaga. I sin ansökan om kungligt privilegium framhäver han själv det nationella propagandavärdet hos verket:

“Jag vill över Sverige utföra ett arbete, liknande det, varmed Merian förherrligat Tyskland. Utlänningarna böra få se, huru mycket stort och vackert finnes inom vårt fädernesland.”

Intensivt byggande i stormakten Sverige

Sverige hade blivit en stormakt, framför allt adeln hade fått starkt ökade ekonomiska resurser och samtidigt nya impulser genom de allt tätare kontakterna med Kontinenten. Den inledde en intensiv byggnadsverksamhet på 1660?talet, både på landet och i staden, d v s Stockholm.

Dahlbergh var i hög grad delaktig i processen, och det är naturligt att de nya idealen genomsyrar sueciaverket. Därför får den nya arkitekturen ett påfallande stort utrymme, de nya slotten ägnas ofta mer än en plansch för att göra rättvisa åt anläggningarna med deras flyglar, paviljonger och trädgårdar.

De äldre slotten, som inte lika väl motsvarade den rådande smaken, ses oftare på håll, placerade långt inne i sitt landskap. I dessa fall betonas andra egenskaper.

Ägarens rang var viktig, likaså platsens historiska betydelse. Den götiska forntiden spelade en viktig roll i den nationella propagandan, och historien framhävdes följaktligen när det var möjligt. Därför införlivades också mindre sevärda saker som t ex Mora stenar, Uppsala högar, kungagravarna i Varnhem och Vreta, Olof den heliges hjälm och sporrar i Stockholms Storkyrka.

Stockholm överrepresenterat

Likaså avbildades den heliga Birgittas föräldrars gravsten i Uppsala domkyrka; i det fallet hade monumentet den extra attraktionen att riksdrotsen Per Brahe räknade sig till samma släkt. Över huvud taget var medlemmarna av förmyndarregeringen, de som beviljade Dahlbergh privilegiet 1661, väl tillgodosedda i det första urvalet av planscher.

Av verkets planscher ägnades långt över hälften åt Stockholm och Mälarlandskapen, där de stora godsen och den nyare bebyggelsen till största delen var koncentrerad.

Historiska monument och fynd är rikligast representerade i den del av verket som ägnades åt götalandskapen. I norra Sverige fanns inte heller dessa att tillgå, och de få planscherna som ägnas dessa provinser består till stor del av landskapsvapen och stadsvyer.

Dahlbergh förbättrade verkligheten

Sueciaverket har rykte om sig att vara otillförlitligt. Det är ingen tvekan om att planscherna i många fall avviker från verkligheten, men avvikelserna beror på många faktorer, och måste bedömas utifrån sina förutsättningar.

Redan en jämförelse mellan färdiga planscher och förstudier visar diskrepanser. Detta är kanske mest uppenbart i stadsvyerna. I vyn av Strängnäs visar det sig t ex att Dahlbergh lagt till hus mellan dem som finns på skissen för att göra bebyggelsen tätare.

Förtätade Norrtälje

Han uttalade i ett brev sitt missnöje med de förlagor till Enköping och Norrtälje, som hans medarbetare åstadkommit. Han anmärker att tecknaren ritat för få och för stora hus, så att det såg mera ut som en by än en stad. På Norrtäljebilden har han följaktligen lagt till ett myller av hustak i bakgrunden.

Norrlandsstäderna hade Dahlbergh inte besökt själv, och när han bearbetade de förlagor som sänts till honom lade han genomgående till en våning på alla hus, och av kyrkornas enkla klockstaplar i trä har det blivit klocktorn i sten.

Troligen hade Dahlbergh inga skrupler när han gjorde på detta sätt. Av tradition hade man i den topografiska litteraturen nöjt sig med närmast symboliska avbildningar av orterna; samma bild kunde rentav illustrera flera olika städer i samma bok. Risken var inte heller så stor att någon skulle kontrollera förhållandena, och i många fall var det dessutom omöjligt därför att städerna var sedda ur ett imaginärt fågelperspektiv.

Däremot fick Dahlbergh kritik från sakkunnigt håll för sin framställning av Uppsala högar och Mora stenar. Antikvitetskollegiet anmärkte att Dahlbergh överdrivit antalet gravhögar respektive stentavlor, och att sådant kunde leda till att hela verket råkade i vanrykte.

Slott som aldrig byggdes

Inte heller avbildningarna av slott och andra byggnader kan utan vidare godtas som tillförlitliga. I många fall använde Dahlbergh byggnadsritningar, och planerna blev inte alltid förverkligade. De nya slotten skulle förses med storartade trädgårdsanläggningar och system av symmetriskt placerade paviljonger, något som en krass ekonomisk verklighet ofta satte stopp för.

Ingenting tyder t ex på att de ståtliga anläggningarna på Salsta, Östanå och på andra håll fullföljdes, ritningar bland Dahlberghs teckningar och utkast visar dock, att konkreta planer funnits. I några fall blev det rätt: Steninge blev byggt i enlighet med de ritningar av Nicodemus Tessin d y som Dahlbergh använde, men han kan inte ha sett den färdiga anläggningen. Däremot har den stora sjögården (hamnen) vid Skokloster som syns i förlagan aldrig funnits. Den finns inte på Dahlberghs ursprungliga teckningar, men när han redan anlänt till Paris för att gravera planscherna anlände bud med ritningar från slottsherren, Carl Gustaf Wrangel, som gravören följde.

Det var naturligtvis motiverat att återge dessa projekt i stället för det aktuella tillståndet när det fanns skäl att tro att detta snart skulle vara föråldrat.

Willem Swidde och staffaget

Hur illa eller väl planscherna i sueciaverket motsvarar verkligheten måste sålunda avgöras från fall till fall. Generellt gäller dock att de förändringar Dahlbergh gjorde har en bestämd tendens. Det vore emellertid fel att misstänkliggöra verket utan att ta hänsyn till de konventioner som Dahlbergh var bunden av. Man kommer lättast åt dessa i “staffaget”, d v s de mänskliga figurer m m som fyller bilderna.

De var underkastade alldeles speciella regler, och lämnades i allmänhet åt gravörerna att utföra. Det framgår redan av kontraktet med en av gravörerna, Willem Swidde, att denne hade fria händer med staffaget, men att männen skulle ha svenska dräkter och fruntimren vara klädda i enlighet med franskt mode. Gravörerna använde vanligen graverade förlagor. Som exempel kan nämnas att det bollspel som bedrivs på terrassen till Bogesunds slott är kopierat från en gravyr av tysken Caspar Merian, som i sin tur lånat motivet från fransmannen Jacques Callots bild av slottet i Nancy.

Anseende och prydnad

Staffaget skulle “tjäna till verkets anseende och prydnad” står det i kontraktet. Vi finner denna funktion preciserad i Dahlberghs kritik av den första gravyren av De la Gardies slott Makalös i Stockholm, utförd av fransmannen Marot i Paris:

“Mehra Wagnar eller Carosser och folk både på gatan och gården måste änteligen giöras, ty det är alt för Pauvert. Laqueier, Pager och slijke böre opwachta wedh sådane store herrars dörrar.”

Här finns nyckeln till förståelsen av det som kan uppfattas som en otvetydig förvrängning av sanningen. Folket fanns kanske inte där i verkligheten, men de hörde till bilden av en stor mans bostad. Bilden skall inte tolkas som ett vittnesbörd om folklivet, utan de figurer vi ser där skall bidra till att göra klart för oss att det rör sig om en mäktig herres bostad.

Av samma skäl ser man i alla trädgårdar ständigt samma typer, flanerande personer av båda könen som sirligt hälsar på varandra, trädgårdsarbetare som drar skottkärror eller bär krattor etc. På sjöarna finns alltid båtar, vid stränderna folk som metar eller lägger ut nät, vägarna befolkas av resande till fots eller till häst. Ibland används också små figurer för att förtydliga: två parallella streck i ett landskap kan tolkas på olika sätt, men en ryttare eller en man som metar visar omedelbart att de i ena fallet föreställer en väg, i det andra en å.

Detta innebär att man får vara försiktig med att tolka dessa inslag i bilderna som vittnesbörd om folkliv och verkliga sysselsättningar. Dahlberghs teckningar innehåller i allmänhet endast enkla antydningar, som gravörerna broderat ut. På så vis har det kunnat inträffa att den första versionen av Hanstavik uppvisar båtar på sjön, medan sjön i det slutliga utförandet är isbelagd och befolkad med skridskoåkare.

Karl XI på Höjentorp

Bara i ett par fall har Dahlberghs anvisningar följts på ett sådant sätt, att man kan misstänka att han haft ett bestämt syfte med staffaget. Det gäller bl a kungsgården Höjentorp. Där avbildas både på förlagan och gravyren en trupprevy, och det anspelar säkerligen på Karl XI:s vana att inspektera Västgötaregementet när han vistades där.

Hur mycket de färdiga gravyrerna än manipulerade verkligheten för att motsvara de krav som ställdes på bilder av detta slag, byggde de ändå på ett omfattande studium på platsen. Från sina resor hade Dahlbergh med sig mängder av skisser. Det material som bevarats, och som till största delen finns i Kungliga Biblioteket i Stockholm, gör det möjligt att rekonstruera arbetsprocessen.

De skisser som gjordes på ort och ställe är utförda med blyerts. Med hjälp av dem gjordes sedan utkast till en förlaga, vanligen med fjäderpenna och bläck. Detta bildade utgångspunkten för den slutliga förlagan, som i de flesta fall är i blyerts och laverades i grått.

Flera skisser till Stockholms slott

Ofta var steget från skisser till färdig förlaga långt och besvärligt, och man kan iaktta många mellanstadier. Det första problemet för tecknaren var att konstruera ett enhetligt perspektiv. I skisserna tog tecknaren inte alltid hänsyn till de perspektiviska förkortningarna, ibland har han förflyttat sig för att lättare kunna se alla enskildheter, och de måste ritas om och anpassas till den enhetliga blickpunkt som tecknaren valt. Förarbetena till förlagan är därför ofta fulla av ändringar.

Utkastet till Stockholms slott från väster består av flera bitar som klistrats ihop, men det har funnits diskrepanser i skala mellan delarna, vilket föranlett överstrykningar och ändringar.

När problemen var tillfredsställande lösta, renritades bilden. Även i de färdiga förlagorna finner man inte sällan att bitar klippts bort och ersatts med nya, det kan vara förbättringar eller bara korrigerade felteckningar för att Dahlbergh skulle slippa rita om hela bilden.

Stadsvyernas perspektivproblem

Stadsvyerna beredde tecknaren speciella problem. När man gjort skisser från olika platser kan dessa under vissa betingelser bli motsägande, en byggnad som från en utsiktspunkt ligger till vänster om en annan kan från ett annat håll befinna sig på andra sidan, eller vara skymd. På det sättet har i bilden av Riddarhuset från nordväst Maria kyrka på Söder hamnat i bakgrunden; den enda kyrka som skulle kunna ses från det hållet är Katarina kyrka.

Om det saknas en skiss av helheten eller en karta som kan ge ledning, kan det rentav bli omöjligt att ställa samman skisserna korrekt. Ett extremt fall är en tidig teckning av Kalmar, som inte användes i Suecian, där staden ses från öster, medan Storkyrkan är sedd från norr.

När Dahlbergh gjorde förlagan till Stockholmspanoramat med Ulrika Eleonoras triumfbåge glömde han Storkyrkan. Dahlbergh var landshövding i Jönköping när teckningen gjordes och han hade säkert inte möjlighet att kontrollera förhållandena; misstaget rättades senare av gravören.

I de flesta förlagor använde Dahlbergh en hög blickpunkt, fågelperspektiv. Endast i undantagsfall fanns någon naturlig utsiktspunkt som tecknaren kunde använda; bilderna är i stället konstruktioner.

Planritningar för Skokloster

När det gäller många av de stora slottsanläggningarna med vidsträckta trädgårdsanläggningar, till exempel Eriksberg, Skokloster eller Drottningholm, har Dahlbergh använt planritningar som förvandlats till perspektiv med hjälp av geometriska konstruktionsmetoder, och byggnaderna har därefter placerats in med hjälp av skisser från platsen eller fasadritningar. Såväl konstruktionsritningar som byggnadsritningar återfinns i det bevarade materialet, och vittnar om tillvägagångssättet.

Det är vanligt att i samma bild byggnaderna ses framifrån och terrängen snett ovanifrån. Detta är ett brott mot centralperspektivets regler, men har den fördelen att ge en bättre överblick samtidigt som byggnaderna ses från sin normala sida; i båda fallen ger det mer information. De mänskliga figurerna ses alltid rakt framifrån, även i ett fågelperspektiv, och de är i allmänhet större än de borde vara enligt reglerna för perspektivisk förkortning.

Dessa manipulationer är inte speciellt iögonenfallande eller störande. Konstnärer har alltid tillåtit sig sådana avvikelser från reglerna, det är inte Dahlberghs uppfinning, och inte heller tecken på oförmåga från hans sida. Det enda syftet var att öka mängden av information och göra bilden tydligare och lättare att läsa.

Dahlbergh var självlärd amatör

Dahlberghs egen förmåga att handskas med de konstnärliga problemen ökade under arbetets gång, men trots allt var och förblev Dahlbergh en självlärd amatör, och han var väl medveten om sina begränsningar. I det förut nämnda kontraktet med Swidde stipulerades också att denne skulle korrigera och förbättra perspektivet när så var nödvändigt. Man ser spåren av gravörens rödpenna och linjal på förlagan till Strömsholm, och han har också vitaliserat staffaget i andra förlagor, bland annat fartygen på Kalmar redd. Till de renodlat dekorativa planscherna, såsom titelblad och landskapsvapen, tog Dahlbergh hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl till hjälp.

Dahlberghs förmåga att kontrollera hela processen och hans kritiska omdöme när det gällde egna och medarbetares prestationer var viktiga för slutresultatet. Tack vare detta är Suecia Antiqua et Hodierna inte bara ett omfångsrikt planschverk av betydande historiskt och topografiskt värde, utan också ett verk i nivå med det bästa som presterades i 1600-talets Europa.

Publicerad i Populär Historia 3/1992