Skeppsgossarna mönstrar av

I sommar lämnar en glesnande skara sjömän skutan. Med en medelålder kring 87 år har svenska flottans före detta skeppsgossar beslutat att avveckla sin förening. Därmed försvinner en synnerligen livaktig marinhistorisk tradition som funnits sedan 1685. Avmönstringen sker samma år som föreningen fyller femtio år. Under pompa och ståt ombord på före detta skeppsgossefartyget af Chapman, som ligger förtöjt vid Skeppsholmen i Stockholm, kommer verksamheten att avslutas den 20 augusti.

Antalet medlemmar i föreningen har stadigt minskat. För fem år sedan var man 300, i dag 163.

– Vi orkar helt enkelt inte hålla igång verksamheten. Därför slutar vi nu när vi fortfarande kan stå på benen, säger Carl-Gunnar Fagerlind, 84 år och ordförande.

Skeppsgossekåren från 1685

Skeppsgossar i den svenska örlogsflottan omnämns redan år 1535. Men skeppsgossekåren inrättades formellt år 1685, samtidigt som flottans huvudbas flyttade från Stockholm till Karlskrona.

Kåren hade från början en social profil. Barn till skeppare, styrmän och båtsmän blev skeppsgossar, men det var viss tonvikt på faderlösa barn.

År 1690 inrättades en skola för skeppsgossarna med undervisning i kristendom, läsande och skrivande. Magister blev Jonas Hahn och lektionerna hölls i två rum på varvet i Karlskrona.

Skeppsgossarna antogs vid åtta års ålder. Hänsyn skulle tas till föräldrarnas goda tjänster, uppförande, graden av fattigdom och försörjningsbördan. Undantag i fråga om de antagnas ålder kunde förekomma. Ett exempel: år 1758 antogs vid tre års ålder pojken Niclas som skeppsgosse. Han var son till avlidne aktuarien Spegels.

Av ett kungligt brev daterat den 21 januari 1799 framgår hur skeppsgossarna var utrustade. Varje pojke skulle ha följande: en jacka av blått kläde, en gul ståndkrage, ett skärp av gul flaggduk, en hatt med ljusblått band kring kullen, en halsduk av röd etamin och en av svart crepon, ett par blå klädesbyxor, en tröja och ett par byxor av bramsegelduk, en bussarong och ett par byxor av helsingebuldan, två par halvsulor, två skjortor, två par ullstrumpor och två par skor.

Plantskola för underofficerare

Ingen yngling fick stanna kvar efter fyllda 18 år. Då ”karlskrevs” de och placerades som volontärer, kofferdikarlar eller hantverkare i flottan. De bästa skeppsgossarna blev underofficerare. Karlskrivna skeppsgossar skulle stanna i flottans tjänst i minst fyra år och fick enligt reglementet från den 20 mars år 1823 endast skiljas från flottan på grund av vanart, liderlighet och brott.

Skeppsgossekåren blev med tiden en plantskola för örlogsflottans underofficerskår. År 1900 hade inte örlogsflottan längre några seglande stridsfartyg, men utbildningen av skeppsgossar fortsatte till 1932, då sista årsklassen utbildades. Utbildning i sjömanskap ansågs överlägsen ombord på segelfartyg. År 1907 fanns 600 skeppsgossar, och en ny, fristående avdelning förlades till Marstrand. Kåren avvecklades den 15 april 1939.

Diana, Najaden, Jarramas och af Chapman

Första skolskeppet för gossarna var briggen Diana, byggd år 1799. Tre fullriggare blev senare skolskepp. Najaden sjösattes i Karlskrona 1897. Hon seglade med skeppsgossar till år 1939. Under kriget låg hon avrustad i Torekov fram till 1946 då hon skänktes till Halmstads kommun. Fartyget renoverades och vårdas numera av en livaktig förening vid sin kajplats vid slottet i Halmstad.

Fullriggaren Jarramas mönstrade sin första besättning år 1900 och seglade fram till 1946, sista tiden med civila sjömanselever. Sedan 1950 ägs Jarramas av Karlskrona kommun och hon ligger förtöjd vid Borgmästarekajen. Sista resan med skeppsgossar gjordes 1938.

Fullriggaren af Chapman byggdes som seglande lastfartyg 1888 i Whitehaven, Storbritannien. Hon inköptes senare av Rederi AB Transatlantic i Göteborg och fick svensk flagg. Hon gick där som lastförande skolfartyg. 1923 tog svenska staten över och skeppet blev Kungliga Flottans skolfartyg med namnet HMS af Chapman för utbildning av skeppsgossar. År 1934 gjordes en resa för segel över Atlanten till USA.

Några av de skeppsgossar som var med ombord på af Chapman 1934 är fortfarande i livet och minns den tuffa resan med fullriggaren. Fartyget seglade drygt 13 000 sjömil till Boston på USA:s ostkust.

Skeppsgossen Bror Klippfors

Populär Historia har träffat före detta skeppsgossen Bror Klippfors. Han är född 1918 i byn Åskesällalund i sydvästra Småland och yngst i en skara av sju syskon. Bror antogs fjorton år gammal som skeppsgosse, i oktober 1932.

I dag, 70 år efter USA-seglingen, minns han speciellt det ögonblick då en haj fångades i Atlanten.

När hajen fastnat på kroken avlivades den med ett välriktat pistolskott av befälet.

– Jag fick en av hajens tänder för att pryda min sjömanskniv, berättar Bror Klippfors.

Förutom hajfångsten var en grundstötning under fulla segel resans mest dramatiska händelse. Den inträffade när af Chapman var under bogsering ut från San Juan i Västindien. Besättningen satte undre märsseglet och farten blev så hög att bogserlinan måste kastas loss. Då sattes alla segel, men plötsligt blev det tvärstopp. Fartyget stod hårt på en sandbank och de lokala olyckskorparna spådde att hon skulle blir kvar där för evigt.

Bror Klippfors minns hur hela besättningen beordrades att i samlad tropp springa tvärs över fartyget mellan styrbords och babords relingar för att på så sätt försöka gunga loss skeppet.

Efter ett par dygns hårt slit lyckades besättningen få fartyget flott vid högvatten med hjälp av ett varpankare och ankarspelet.

Till saken hör att af Chapman inte hade någon egen maskin för framdrivning utan endast manövrerades av segel.

"Kaniner" och "gamla grabbar"

Livet ombord för de unga skeppsgossarna var stundom hårt och det förekom kroppsliga bestraffningar. Nyp i näsan och slag med en repstump, ”jocken”, från de äldre i manskapet tillhörde skeppsgossens vardag. Så här skildras pennalismen i Att dana skeppsgossar av Nils Olsson:

Så snart vi fått uniformskläderna hårdnade det till. Vi var då ”kaniner” – de ”gamla grabbarna” ansåg sig ha rätt över oss. Han (kaninen) skulle alltid stå i ”givakt” när han tilltalades av en gammal grabb. Det kunde hända, att en kanin beordrades att med en blyknapp som betalningsmedel springa och köpa en ask Broadway och därefter återlämna 50 öre i växelpengar. Vägrade kaninen blev det stryk.

Att bli uppassare åt en bestämd ”gammal grabb” var ett sätt för den yngre årskursaren att undgå allt för många förnedrande uppdrag.

De äldre skeppsgossarna kunde tvinga de yngre ”kaninerna” att rabbla följande ramsa:

Jag är allvarets blomma från enslig terräng.

Du är min förman jag är din dräng.

Slött är mitt sinne och lat min kropp.

Anhåller vördsamt om en redig ”sitt opp”.

När ramsan avslutats svarade den äldre skeppsgossen med ett ”bifalles” och så gav han sin yngre kamrat ett slag mot huvudet.

Driftarsäcken

Om ”kaninen” fick paket hemifrån länsades det för det mesta obönhörligt av de ”gamla grabbarna” och när skeppsgossarna stod uppställda på däck efter söndagens korum kom den så kallade ”driftarsäcken” fram. I den fanns klädesplagg som var ”på driven”, det vill säga förlorats under veckan. Varje plagg var märkt med ägarens namn. Namnen lästes upp och de försumliga fick stiga fram och ta emot ett rapp med ”jocken”.

Denna kollektiva bestraffningsform hade oftast önskvärd effekt – antalet förkomna plagg i säcken minskade i takt med utbildningens gång.

Bror Klippfors slutade i flottan 1943 och började arbeta inom SJ. Men sin tid som skeppsgosse har han haft med sig genom livet och han har hela tiden varit aktiv i föreningen.

– Visst var det pennalism ibland. Men kamratskapet är det jag minns bäst och det har berikat hela mitt liv, säger Bror Klippfors.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2004