Spirans gyllene bollar blänker i solen på Strängnäsdomens sköna torn. Till höger drar Biskopsgränd med faluröda träplank och stugor ner mot Mälaren. Inte att undra på att så mycket dålig poesi har skrivits i den här stan – och så mycket bra. Vårt språks första namngivna skald hette Thomas Simonsson och valdes år 1428 till biskop av Strängnäs, men innan dess hade han rest vida omkring och studerat i bland annat Paris, Leipzig och Genève, och visste mycket väl att frihet är det bästa ting/där finnas kan all världen kring/den frihet väl kan bära. Vi känner varken hans härkomst eller hans familjeförhållanden, men så mycket vet vi att det politiska och sociala engagemang han ger uttryck för i Frihetssången och i Trohetsvisan, skriven efter mordet på Engelbrekt, ingalunda var otypiskt för en medeltida biskop.

Stridbara biskopar

Säg biskop – och vi tänker på milda äldre herrar som blitt leende försöker vandra den smala vägen mellan att vara kyrkans överhuvuden och dess främsta PR-män. Men på medeltiden var en biskop en person med enorm social status, politisk och ekonomisk makt, och inte sällan också militär. Det sågs visserligen inte med blida ögon av påven, men det hände att biskoparna själva deltog i strid. Ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna var en av dem, han som i februari 1457 kom ridande med sitt folk över Mälarens is från Västerås. Kung Karl Knutssons mannar sov vid Eldsundet, där de överraskades.

Kungen själv hade övernattat under tak i Strängnäs, och kom ridande ut till sina trupper, när han fick hästen skjuten under sig; och det var denna situation som gjorde att han för andra gången flydde från Sverige. En annan krigisk ärkebisp var Gustav Eriksson Trolle, som dog av de sår han fick under slaget vid Öxnebjerg. Och gick en biskop inte själv ut i strid, kunde han ändå från sina maktrevir beordra ut hela bataljoner mot en eller annan misshaglig person. Rik var han nästan alltid. Någon handels- eller industristad har detta aldrig varit, men Strängnäs domkyrka ägde redan i början av 1300-talet stora egendomar av utsökt bördig mark, och biskopen hade rätt att driva in skatt från bönderna. Det var ständiga trätor om detta – biskop Thomas hade sin beskärda del av dem – men som vanligt var det skatteverket som brukade vinna. Och biskopen fick behålla hälften av vad han drev in – tills det bestämdes att han fick behålla allt.

En biskop uppbar också hälften av alla rättsligt ådömda böter, och böter var ett vanligt straff. (Och vanligare blev det, med den statuten.)

Ofta rikskansler

Biskopen i Strängnäs var dessutom ofta – och alltid under 1400-talet – också Sveriges rikskansler. Han blev allt mäktigare i takt med att kungen blev svagare, och under detta sekel var det ibland inte mycket bevänt med kungens makt. Det var det sekel när kung Karl Knutsson kvad: När jag var herre till Fogelvik, då var jag både mäktig och rik. Men när jag blev konung av Svea land, då blev jag en arm och olyckliger man.

Men i Strängnäs är det inte utanför någon biskop Thomas borg som man på nationaldagen samlas och delar ut flaggor, och kören som då sjunger heter inte Thomaskören, lika lite som stans bästa hotell heter Hotel Thomas. I Strängnäs heter borg, kör, hotell och det mesta andra som gör anspråk på att vara det allra bästa Rogge, som i Kort Rogge, biskop av Strängnäs och en av vårt lands mer kraftfulla historiska personligheter.

Han var född i Stockholm omkring år 1425 av svensk mamma och tysk pappa, som var förmögen och verksam som Stockholms stadsbyggmästare. Sonen Conrad (Kort) var begåvad och fick studera utomlands; efter examen vid Leipzigs universitet doktorerade han år 1460 i kanonisk rätt vid det berömda Perugia-universitetet. Hans anförande vid det tillfället finns bevarat och har kallats ett av den svenska humanismens främsta (och första) dokument. Det är eleganta och galanta fraser enligt tidens lite fotskrapande maner – här talar en internationellt bildad renässansman, som vet vad tillfället kräver. Men det är också roligt och lite rörande hur han småskryter över sin svenskhet och namnger sina svenska rådgivare och lärare, som han kallar ”lysande herrar”.

Juridisk avskrift

I ett annat dokument ger han oss en sällsynt skymt av en lärd mans vardag på medeltiden – det är på slutarket av hans egenhändiga avskrift av ett juridiskt verk från Bologna, där det diskuteras huruvida en kristen har rätt att begära ränta på lån. Innan Kort tar nattmössan på och går och lägger sig, skriver han:

”Denna disputation avskrevs och fullbordades av mig, Konrad Rogge, från goternas frejdade rike, mot slutet av mina studier, år 1460, den 23 oktober, i nattens andra timma, då min lampa ännu hängde till hälften full av olja, i universitetet i Perugia, hos universitetets och studiernas rektor magnificus, nämligen herr Domenico di Torta Grassa från Ancona, vars vän och ständige matlagskamrat jag då var. Varefter jag lämnade det gamla lärdomssätet, sedan min tid där fullbordats. Lovad vare Gud, Amen.”

Man riktigt hör hur mycket han älskar Perugia. Hädanefter tycks han också ofta och med kärlek och saknad ha tänkt på sina sex år i Italien.

År 1464 blir han ärkedjäkne i Uppsala, och fem år senare ber kung Karl Knutsson honom att medla i Lübeck, där svenskar och danskar skall förhandla om sina mellanhavanden. Rogges första försök som diplomat misslyckades emellertid.

Han var en bit in på de femtio när han blev en driftig och dynamisk biskop av Strängnäs, där han framförallt satt sina spår som boksamlare och byggare. Böcker var hans passion, och han hade från Italien med sig verk av Caesar, Cicero och Petrarca. I medeltidens Sverige var detta kulturella sensationer, ett land där böcker överhuvudtaget var dyrbara – en enda volym kunde kosta lika mycket som en mindre gård. De som fanns i Strängnäs domkyrka var fastkedjade vid läspulpeterna och kallades därför catenati – av det latinska ordet för kedja.

Rogges bibliotek blev grundstommen till en tidig svensk internationell boksamling som genom tiderna skulle svälla av många donationer, inte minst från andra strängnäsbispar. Och när tryckerikonsten år 1476 kom till Sverige, så var det till Strängnäs den kom. Det var en tysk som hette Gotman Ravensburg som kom hit som agent för tryckerifirman Schöffer i Mainz. Han var präst och blev kanik i Kort Rogges domkapitel, och han var förmodligen till stor hjälp när Rogge på 1480-talet lät trycka en mässordning för stiftet, och senare ett brevarium för de kyrkliga ritualerna.

Det är mitt ibland gravarna på domens kyrkogård som Roggeborgen står, vårt enda medeltida biskopspalats, större än Glimmingehus; 34 x13 meter och 16,5 meter högt. En del har det förstås ändrats, för det har genom tiderna både varit förfallet och använt för de mest skilda ändamål.

Men från 1626 gjorde Gustaf II Adolf det till gymnasium – det blev landets näst äldsta – och från 1850 var det högre allmänt läroverk. Det är tre våningar högt, och i tredje våningen fanns åtta skottgluggar, så brant vinklade mot marken att borgen skulle kunna försvaras mot fiender nere på gården genom att man kastade ner stenar eller sköt pilar. På samma våning satt också biskopens latrin, som en stor fågelholk utanpå huskroppen, med fritt fall ner till marken.

En igenmurad dörr vetter mot kyrkan och visar att det har funnits en förbindelsegång mellan Rogges hem och hans arbetsplats, förmodligen en pelargång efter italienskt mönster, som den som förde påven mellan Sant’ Angelo och Vatikanen.

Problem med styresmän

Kort Rogge hade sina bekymmer med landets styresmän. Till att börja med hade han haft ett bra samarbete med riksföreståndaren Sten Sture d ä, men snart hopade sig misshälligheterna, och bland annat blev Rogge inblandad i en trist rättsaffär, där han anklagades för medansvar till ett dråp. Det gjorde att när rådsherrarna hade tröttnat på Sturens maktspel och ville kalla in Hans från Danmark – i Sverige blev han Johan II – så förenade sig Rogge med dem. Bara för att strax därpå få ångra sig, för det visade sig ha varit ett dåligt beslut, och Hans var inte en bit bättre än Sten Sture hade varit. Och när Hans beslutar sig för att slå ihjäl den gamle riksföreståndaren, har han gått för långt. Slugt säger Rogge till Hans, enligt den historiska anekdoten, att ett ruttet ägg som bara ligger där orört inte luktar, så länge det är helt.

Medeltidens Superman

Och om nu det är en legend, så är det inte den enda som Rogge inspirerat, för han var en medeltidens Superman. Han byggde en fem kilometer lång tunnel under Mälarens vatten till sitt slott på Tynnelsö, säger folktraditionen, och den var helt fodrad med koppar. Folk har stått och stampat på marken vid domkyrkan och alldeles tydligt hört hur det givit eko därunder.

Och i silverkammaren i samma domkyrka förvaras ett par skor som tillhört en biskopsskrud. Rogges tofflor, säger folk. Tog han på sig dem, kunde han flyga fort och vart han ville. Kanske skapades den tron redan under hans livstid, eftersom han så ofta överraskade prästerskapet med sina oväntade inspektionsresor.

Halshöggs i Stockholm

De tre biskoparna som efter Rogge fick bo i hans borg gick det inte alls bra för. Mats Gregersson Lillie halshöggs på Stortorget, som det första offret i Stockholms blodbad år 1520, och hans huvud placerades mellan hans ben, något som bara hände med de mest vedervärdiga brottslingar. I stället för att få vila bland värda kolleger i Strängnäs domkyrka, spreds hans aska för himlens alla vindar från backen på Söder i Stockholm där missdådarlik brändes.

Hans efterträdare hette Magnus Sommar, och han blev avsatt sommaren 1536, varefter Gustav Vasa snabbt som tanken infann sig och lade beslag på allt hans silver och guld och till och med Magnus signetring – vilket alltsammans hamnade i kungens skattkammare i Stockholm, enligt anteckningar redan den 3 augusti samma år.

Sedan tog Botvid Sunesson vid, men honom tyckte Gustav Vasa inte heller om, för han hade motsatt sig kungens äktenskap, när han efter andra hustruns död omgående hade gift sig med hennes unga systerdotter Katarina Stenbock. Så Botvid hamnade i en fängelsehåla på Gripsholms slott.

Det var år 1555. Och då var det för länge sedan slut på den långa epok när en biskop i Sveriges land var en man att räkna med.

Britta Ramklint är författare och journalist. I vår utkommer hon med boken Ett år på jorden.

**Publicerad i Populär Historia 6/1993