Det är den 22 augusti 1485. På Bosworth Field utanför Leicester rusar en desperat kung omkring, sökande efter vänner som kan bistå honom och fiender som han kan dräpa. Vad han framför allt behöver är något att rida på. »En häst!« ropar han. »En häst! Mitt kungarike för en häst!« Åtminstone om man får tro William Shakespeare, vilket vi antagligen inte bör göra. Han skrev mer än ett sekel efter händelserna och hittade nog på det odödliga citatet själv.

Mannen på slagfältet är Rikard III, en av huvudpersonerna i den utdragna engelska maktkamp som har gått till historien som rosornas krig. När vi idag associerar till konflikten är det framför allt Rikard som framträder i minnet – liksom på bioduken och tv-skärmen. Och det är inte märkligt. Han var krigets avslutande förlorare, och inte bara det: han var den siste kungen av den ätt som hade regerat i England sedan mitten av 1100-talet. Den nya dynastin, huset Tudor, gjorde allt den kunde för att svärta ned hans minne och legitimera sitt eget troninnehav.

Undermålig kung

Rosornas krig kom att fylla en svårligen överskattad roll för 1500-talets engelska kungar och drottningar. För dem, och för författare som Shakespeare, var maktkampen en malström av våld som inte slutade förrän de själva övertog kronan och bringade fred till England.

Det mesta vi tror oss veta om kriget stammar från deras lika partiska som litterärt högtstående propaganda. Men vad var rosornas krig egentligen?

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ytterst bottnade den väpnade konflikten i det faktum att individerna som sådana spelade dominerande roller i politiken. Idag omgärdas statsmän av partier, folkvalda församlingar och myndigheter, vilka fungerar som skyddsnät och maktbegränsande institutioner. Så var inte fallet på medeltiden. Kriget hade aldrig brutit ut om inte kung Henrik VI hade gjort ett dåligt jobb.

Rosornas krig

Rosornas krig utkämpades 1455–85 mellan två släktgrenar inom den engelska högadeln – York och Lancaster.

© Karta: Per Idborg

Kungaämbetet krävde hög kompetens, inte minst eftersom inkomsterna var otillräckliga. För att härska måste monarken gå en svår balansgång mellan de egna, vännernas, stormännens och parlamentets intressen. Om skatterna höjdes för mycket, eller om en klick stormän fick så stora förläningar att andra blev avundsjuka, var det inte långt till sammansvärjningar och uppror.

En annan bidragande orsak var att det hade blivit dyrare att föra krig under 1400-talet till följd av militärteknologins utveckling – till exempel bruket av eldvapen och uppsvinget för legoknektar. Pestepidemierna hade urholkat lågadelns ekonomi, varför många villigt lät sig värvas till privatarméer. Lägg därtill att kommunikationerna var dåliga, vilket gjorde att kungen måste lita till att stormännen i periferin agerade klokt, något som inte alltid var fallet.

Försvårade kungens arbete

Allt detta gav den engelska högadeln, som utgjordes av ett sextiotal självmedvetna aristokrater, stort inflytande. Ingen aristokrat var stark nog att på egen hand besegra kronan, men det räckte med att han intrigerade och förhöll sig passiv inför order uppifrån för att kungens arbete allvarligt skulle försvåras. Det gällde alltså för monarken att sprida gracerna väl, att inte favorisera vissa framför andra och att ständigt vara beredd att mäkla fred i väpnade adelsgräl.

Om Englands kungar misslyckades med balansgången kunde de mista allt, inklusive livet. På 1300-talet hade detta drabbat Edvard II och Rikard II, eftersom de hade agerat för självsvåldigt. Henrik VI av huset Lancaster, som hade intagit tronen som barn år 1422, led av det motsatta problemet. Det var illa nog att hans släktingar och deras allierade konkurrerade om makten under den långa förmyndarregeringen, men det blev ännu värre när Henrik hade blivit vuxen.

kanon

Bruket av eldvapen gjorde att krigskostnaderna ökade på 1400-talet. Samtida kanon.

De första årens svaghet övergick i perioder av sinnessjukdom. Även när han var frisk ignorerade Henrik VI politiken och prioriterade andlighet och kultur. Han grundade Eton College samt universitetskollegier i Oxford och Cambridge. Rättssäkerheten i lokalsamhället var inte den bästa och missnöjet jäste bland bönder och borgare. År 1450 utbröt ett folkligt uppror under ledning av Jack Cade – det nedkämpades, men regimen försvagades.

För att kontrollera sina marker samtidigt som de kämpade om inflytandet över den bräckliga kungamakten, måste aristokraterna rekrytera privata härar, som de gärna brukade mot varandra. Till slut övergick motsättningarna mellan de högadliga grupperingarna i krig.

Psykisk ohälsa

Det började med att Henrik VI i augusti 1453, efter det slutliga engelska nederlaget i hundraårskriget mot Frankrike, drabbades av en långvarig attack av psykisk ohälsa. Släktingen Rikard av York utnyttjade tillfället till att aktivera sina allianser med missnöjda stormän och gripa makten som Lord Protector, »beskyddare«. Henriks hustru, drottning Margareta, och hennes viktigaste allierade, Edmund Beaufort, hertig av Somerset, miste sitt inflytande.

Men den tändande krigsgnistan var den omkastning som ägde rum efter att kungen i slutet av 1454 hade återfått förståndet. Under de månader som följde skapade Margareta en allians av kungatrogna aristokrater som motsatte sig Rikard av York. Denne, som kände sig hotad, svarade med att bygga upp en armé.

Den 22 maj 1455 besegrade Rikard av York drottning Margaretas styrkor i slaget vid Saint Albans. Drabbningen varade bara i en halvtimme och färre än tvåhundra personer stupade. Bland dessa fanns dock både hertigen av Somerset och hans nordengelska allierade Henry Percy, earl av Northumberland. Henrik VI tillfångatogs. Likväl var Rikard av York inte stark nog att tillintetgöra motståndarna, varför de följande fyra åren kan liknas vid en nervös vapenvila.

Henrik VI

Henrik VI från släktgrenen Lancaster var en svag regent. Det öppnade upp för en kamp om makten mellan rikets stormän.

© National Portrait Gallery
Henriks drottning Margareta av Anjou (1430–82)

Henriks drottning Margareta av Anjou (1430–82) kom att spela en viktig roll under konflikten.

© Robert Davy/Queens College, cambridge

Konflikten tog ny fart 1459. Den 23 september detta år segrade Rikards män vid Blore Heath, men led nederlag vid Ludford Bridge den 12 oktober. Sedan Rikards främste förbundne, Richard Neville, earl av Warwick (ofta kallad the Kingmaker, »kungamakaren«), hade reorganiserat yorkisterna vände krigslyckan i slaget vid Northampton den 10 juli 1460, där Henrik VI än en gång föll i sina fienders händer.

Rikard erkändes nu som Henriks tronföljare, men lyckan blev kortvarig. Redan den 30 december stupade Rikard mot Margaretas segerrika trupper i slaget vid Wakefield.

Tågade mot London

Drottningen följde upp segern med att tåga mot London, besegra earlen av Warwick vid Saint Albans den 17 februari 1461 och befria den kunglige maken. Därefter rann framgångarna ut i sanden. Rädslan för att Margaretas trupper skulle plundra London gjorde att stadens borgare vägrade att släppa in henne.

Rikards son och arvtagare, Edvard, kunde nu återta initiativet – och honom var stadsborna inte rädda för. Sedan han hade segrat över lancastriska trupper vid Mortimer’s Cross, nära gränsen mot Wales, mottogs Edvard med öppna armar i London, och krävde att få överta kronan.

Den 4 mars utropades han till Edvard IV. I slaget vid Towton den 29 mars – det blodigaste under konflikten med tusentals stupade – led huset Lancaster ett svidande nederlag. Margareta och Henrik flydde till Skottland, men Henrik fängslades 1465 och spärrades in i Towern.

Edvard IV:s söner Edvard och Rikard

Edvard IV:s söner Edvard och Rikard spärrades in i Towern i London. Man vet inte vad som hände med dem sedan – många tror att de mördades.

© Album/Ritzau Scanpix

Därefter tog konflikten en längre paus. Edvard IV var både skickligare och mentalt friskare än föregångaren, och gjorde vad han kunde för att återställa ordningen. Att han likväl misslyckades berodde på stormännen, som under de gångna åren hade vant sig vid att göra som de ville.

Maktfullkomlig

De högadelsmän som hade bistått Edvard började inom kort att finna honom maktfullkomlig. Dessutom gjorde Edvard en blunder genom att gifta in sig i en obetydlig familj, Woodville, och favorisera sina nya släktingar på äldre allierades bekostnad.

Edvard ökade på problemen genom att sluta en utrikespolitisk allians med Burgund och inte med Frankrike, vilket retade earlen av Warwick. År 1469 gjorde Warwick uppror tillsammans med Edvards bror Georg, hertig av Clarence. Upproret slog fel, men de båda aristokraterna allierade sig då med Margareta och huset Lancaster. På hösten 1470 var de så starka att Edvard måste gå i exil till det burgundiska Nederländerna.

Edvard IV:s bror Rikard

Edvard IV:s bror Rikard besteg tronen som Rikard III.

© National Portrait Gallery

Återigen var den svage Henrik VI kung, men i praktiken fungerade han endast som earlen av Warwicks marionett. Några månader senare förändrades scenariot än en gång. Edvards allians med Burgund lönade sig: i mars 1471 återvände han med burgundiskt stöd. Den 14 april krossade han Warwicks armé vid Barnet, där earlen själv stupade, och den 4 maj besegrade han Margareta vid Tewkesbury. Henrik VI mördades i London, förmodligen på Edvards order.

Edvard IV återtog regeringen

I brist på tronkandidater inom huset Lancaster kunde Edvard IV återta regeringen och härska betydligt säkrare än på 1460-talet. Det decennium som följde var fredligt. Olyckligtvis avled Edvard i april 1483, innan hans söner hade blivit vuxna och utan svårighet kunde efterträda honom.

Riksstyrelsen sönderföll ögonblickligen i rivalitet mellan stormannafraktioner, den här gången inom huset York. Edvards bror Rikard, hertig av Gloucester, manövrerade ut släkten Woodville och Edvards omyndiga söner Edvard V och Rikard – vilka han förklarade vara illegitima och lät spärra in i Towern – varefter han besteg tronen som Rikard III. De två prinsarnas vidare öden är okända och utgör en av de stora kriminalgåtorna i engelsk historia. Enligt Tudordynastins historieskrivning lät den nye kungen döda dem, men bevis för det saknas.

Slaget vid Bosworth Field 1485

Slaget vid Bosworth Field 1485 blev den sista stora drabbningen under rosornas krig. Rikard III dödades och Henry Tudor tog makten som Henrik VII. Målning av Abraham Cooper (1787–1868).

© Bridgeman Art Library/Ritzau Scanpix

Under några år fortsatte Rikard III broderns politik och stärkte monarkin efter bästa förmåga, bland annat genom att gynna parlamentet och borgerskapet, men missnöjda högadelsmän slöt upp bakom en släkting till huset Lancaster, Henry Tudor. År 1485 invaderade han England från Frankrike och besegrade Rikard i slaget vid Bosworth Field, där den senare stupade.

Det är symptomatiskt för rosornas krig att Rikard med stor sannolikhet skulle ha triumferat om inte mäktiga stormän hade begått förräderi mitt under drabbningen.

Gifte sig med Edvard IV:s dotter

Henry uppsteg på tronen som Henrik VII och legitimerade maktinnehavet genom att gifta sig med Edvard IV:s dotter Elisabet. Icke desto mindre tvingades den nye kungen nedkämpa ett flertal resningar innan lugnet hade återställts. Ett allvarligt uppror kuvades år 1487.

Henriks lösning på problemet var att göra sig av med de resterande tronpretendenterna. En av de farligaste, earl Edward av Warwick, en brorson till Edvard IV och Rikard III, dödades 1499. Det sista kungaalternativet från York, Edmund de la Pole, vistades länge i landsflykt, satt sedan fängslad och avrättades 1513.

I Shakespeares pjäs »Henrik VI«, utmanas en adelsman att välja Yorks vita eller Lancasters röda ros.

Varför kallas det rosornas krig?

Att rosorna har kommit med i bilden, och till och med har fått ge namn åt kriget, beror på att Henrik VII efter segern introducerade ett nytt heraldiskt emblem – den vit-röda dubbelrosen. Denna satte fantasin i rörelse hos historieskrivare och dramatiker. Henrik VI:s gren av det engelska kungahuset, huset Lancaster, hade visserligen en röd ros som en av sina symboler, och huset York hade ärvt en vit ros till följd av släktskap med huset Mortimer. Men ingen av dessa rosor fungerade som symbol för släkterna under den tid som konflikten pågick. Namnet är alltså en sentida efterkonstruktion.

Tudorrosen, från ett porträtt av Elisabet I.

Rosornas krig uppfattas ofta som slutet på den engelska medeltiden. En epok slutade och en annan började. Högadelns ideliga fejdande och blodiga kappvändande grävde, har man menat, dess egen grav. Hädanefter var det kungarna som bestämde och adelsmännen som lydde, eller blev halshuggna.

Men idag har denna bild nyanserats betydligt. För det första kan vi slå fast att rosornas krig inte var mycket till krig. Det utgjordes endast av ett femtontal drabbningar, varav vissa bör karaktäriseras som skärmytslingar. Den sammanlagda tiden för »krigets« fälttåg uppgick till omkring 60 veckor, utspridda över drygt tre decennier.

Högadeln och deras soldater

Det förekom inte mycket plundring, inga utdragna belägringar eller massakrer på civilbefolkningen, ingen nedgång i kulturlivet. Manfallet var huvudsakligen begränsat till medlemmar av högadeln och deras soldater, vilka nästan samtliga deltog frivilligt.

Till de mest felaktiga uppfattningarna hör föreställningen att högadeln skulle ha decimerat sig själv, något som indirekt gynnade den starka Tudormonarkin på 1500-talet, med ikoniska härskare som Henrik VIII och Elisabet I. En enkel släktanalys räcker för att motbevisa det argumentet. Inget ger vid handen att Englands adelsätter dog ut ovanligt hastigt under rosornas krig. Stormännen utplånade inte sina familjer och underminerade inte sina positioner.

Däremot stämmer det att högadeln blev fredligare. Både Edvard IV och Rikard III var starka kungar som inte lade fingrarna emellan när de konfronterade konspiratörer. Henrik VII och hans efterträdare fortsatte deras politik. De nya monarkerna vakade noga över högadelsmännen och inskred med kraft mot deras ovana att bygga upp privatarméer. Englands magnater fick hädanefter avhålla sig från privata krig och revolter.

Henrik VII och Edvard IV:s dotter Elisabet.

För att legitimera sin kungamakt gifte sig Henrik VII med Edvard IV:s dotter Elisabet.

Rosornas krig och den kungliga upprensning som följde i dess spår, visade på de risker för liv och egendom som ett alltför självmedvetet politiskt agerande medförde. Även parlamentets ställning förändrades. Den lagstiftande församlingens auktoritet stärktes av att kungarna valde att luta sig mot denna, och framhålla den som ett centralt element i politiken. Såväl Edvard IV och Rikard III som Henrik VII ansåg det nödvändigt att låta parlamentet godkänna deras troninnehav.

Innebörden av Rosornas krig

Rosornas krig var alltså betydelsefullt, även om dess karaktär av vattendelare i historien har överdrivits. Konflikten var ett av de stålbad som resulterade i uppkomsten av den tidigmoderna staten, med dess starka kungar och folkvalda församlingar.

Det finns gott om paralleller i övriga Europa, till exempel de unionskrig som fördes i Skandinavien mellan 1497 och 1523, och som beredde vägen för Gustav Vasa. Men på en punkt står rosornas krig i en klass för sig: Ingen liknande kraftmätning kom att ramas in av så formidabel litteratur som denna. Det är hisnande att fundera över vad som hade hänt om Shakespeare istället hade varit verksam i Sverige. Då hade antagligen Stockholms blodbad varit lika världsberömt som Rikard III:s dramatiska hästsökande på Bosworth Field.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och författare.

Publicerad i Populär Historia 2/2021