Rosornas krig – maktspelet om tronen

I England pågick under andra halvan av 1400-talet en utdragen fejd mellan två släktgrenar, Lancaster och York, från samma kungadynasti. Ofta har striderna setts som ett blodigt inbördeskrig. Vi bad Dick Harrison att förklara händelseförloppet och vad man egentligen bråkade om. Och hur var det förresten med rosorna?

Kung Edvard IV och hans styrkor

Kung Edvard IV och hans styrkor hindras från att förfölja flyende från Lancastersidan, som har tagit skydd i en kyrka efter slaget vid Tewkesbury 1471. Målning av Richard Burchett (1815–75).

Det är den 22 augusti 1485. På Bosworth Field utanför Leicester rusar en desperat kung omkring, sökande efter vänner som kan bistå honom och fiender som han kan dräpa. Vad han framför allt behöver är något att rida på. »En häst!« ropar han. »En häst! Mitt kungarike för en häst!« Åtminstone om man får tro William Shakespeare, vilket vi antagligen inte bör göra. Han skrev mer än ett sekel efter händelserna och hittade nog på det odödliga citatet själv.

Mannen på slagfältet är Rikard III, en av huvudpersonerna i den utdragna engelska maktkamp som har gått till historien som rosornas krig. När vi idag associerar till konflikten är det framför allt Rikard som framträder i minnet – liksom på bioduken och tv-skärmen. Och det är inte märkligt. Han var krigets avslutande förlorare, och inte bara det: han var den siste kungen av den ätt som hade regerat i England sedan mitten av 1100-talet. Den nya dynastin, huset Tudor, gjorde allt den kunde för att svärta ned hans minne och legitimera sitt eget troninnehav.

Undermålig kung

Rosornas krig kom att fylla en svårligen överskattad roll för 1500-talets engelska kungar och drottningar. För dem, och för författare som Shakespeare, var maktkampen en malström av våld som inte slutade förrän de själva övertog kronan och bringade fred till England.

Det mesta vi tror oss veta om kriget stammar från deras lika partiska som litterärt högtstående propaganda. Men vad var rosornas krig egentligen?

Ytterst bottnade den väpnade konflikten i det faktum att individerna som sådana spelade dominerande roller i politiken. Idag omgärdas statsmän av partier, folkvalda församlingar och myndigheter, vilka fungerar som skyddsnät och maktbegränsande institutioner. Så var inte fallet på medeltiden. Kriget hade aldrig brutit ut om inte kung Henrik VI hade gjort ett dåligt jobb.

Kungaämbetet krävde hög kompetens, inte minst eftersom inkomsterna var otillräckliga. För att härska måste monarken gå en svår balansgång mellan de egna, vännernas, stormännens och parlamentets intressen. Om skatterna höjdes för mycket, eller om en klick stormän fick så stora förläningar att andra blev avundsjuka, var det inte långt till sammansvärjningar och uppror.

En annan bidragande orsak var att det hade blivit dyrare att föra krig under 1400-talet till följd av militärteknologins utveckling – till exempel bruket av eldvapen och uppsvinget för legoknektar. Pestepidemierna hade urholkat lågadelns ekonomi, varför många villigt lät sig värvas till privatarméer. Lägg därtill att kommunikationerna var dåliga, vilket gjorde att kungen måste lita till att stormännen i periferin agerade klokt, något som inte alltid var fallet.

Försvårade kungens arbete

Allt detta gav den engelska högadeln, som utgjordes av ett sextiotal självmedvetna aristokrater, stort inflytande. Ingen aristokrat var stark nog att på egen hand besegra kronan, men det räckte med att han intrigerade och förhöll sig passiv inför order uppifrån för att kungens arbete allvarligt skulle försvåras. Det gällde alltså för monarken att sprida gracerna väl, att inte favorisera vissa framför andra och att ständigt vara beredd att mäkla fred i väpnade adelsgräl.

Om Englands kungar misslyckades med balansgången kunde de mista allt, inklusive livet. På 1300-talet hade detta drabbat Edvard II och Rikard II, eftersom de hade agerat för självsvåldigt. Henrik VI av huset Lancaster, som hade intagit tronen som barn år 1422, led av det motsatta problemet. Det var illa nog att hans släktingar och deras allierade konkurrerade om makten under den långa förmyndarregeringen, men det blev ännu värre när Henrik hade blivit vuxen.

De första årens svaghet övergick i perioder av sinnessjukdom. Även när han var frisk ignorerade Henrik VI politiken och prioriterade andlighet och kultur. Han grundade Eton College samt universitetskollegier i Oxford och Cambridge. Rättssäkerheten i lokalsamhället var inte den bästa och missnöjet jäste bland bönder och borgare. År 1450 utbröt ett folkligt uppror under ledning av Jack Cade – det nedkämpades, men regimen försvagades.

För att kontrollera sina marker samtidigt som de kämpade om inflytandet över den bräckliga kungamakten, måste aristokraterna rekrytera privata härar, som de gärna brukade mot varandra. Till slut övergick motsättningarna mellan de högadliga grupperingarna i krig.

Psykisk ohälsa

Det började med att Henrik VI i augusti 1453, efter det slutliga engelska nederlaget i hundraårskriget mot Frankrike, drabbades av en långvarig attack av psykisk ohälsa. Släktingen Rikard av York utnyttjade tillfället till att aktivera sina allianser med missnöjda stormän och gripa makten som Lord Protector, »beskyddare«. Henriks hustru, drottning Margareta, och hennes viktigaste allierade, Edmund Beaufort, hertig av Somerset, miste sitt inflytande.

Men den tändande krigsgnistan var den omkastning som ägde rum efter att kungen i slutet av 1454 hade återfått förståndet. Under de månader som följde skapade Margareta en allians av kungatrogna aristokrater som motsatte sig Rikard av York. Denne, som kände sig hotad, svarade med att bygga upp en armé.

Den 22 maj 1455 besegrade Rikard av York drottning Margaretas styrkor i slaget vid Saint Albans. Drabbningen varade bara i en halvtimme och färre än tvåhundra personer stupade. Bland dessa fanns dock både hertigen av Somerset och hans nordengelska allierade Henry Percy, earl av Northumberland. Henrik VI tillfångatogs. Likväl var Rikard av York inte stark nog att tillintetgöra motståndarna, varför de följande fyra åren kan liknas vid en nervös vapenvila.

Rosornas krig uppfattas ofta som slutet på den engelska medeltiden. En epok slutade och en annan började. Högadelns ideliga fejdande och blodiga kappvändande grävde, har man menat, dess egen grav. Hädanefter var det kungarna som bestämde och adelsmännen som lydde, eller blev halshuggna.

Men idag har denna bild nyanserats betydligt. För det första kan vi slå fast att rosornas krig inte var mycket till krig. Det utgjordes endast av ett femtontal drabbningar, varav vissa bör karaktäriseras som skärmytslingar. Den sammanlagda tiden för »krigets« fälttåg uppgick till omkring 60 veckor, utspridda över drygt tre decennier.

Högadeln och deras soldater

Det förekom inte mycket plundring, inga utdragna belägringar eller massakrer på civilbefolkningen, ingen nedgång i kulturlivet. Manfallet var huvudsakligen begränsat till medlemmar av högadeln och deras soldater, vilka nästan samtliga deltog frivilligt.

Till de mest felaktiga uppfattningarna hör föreställningen att högadeln skulle ha decimerat sig själv, något som indirekt gynnade den starka Tudormonarkin på 1500-talet, med ikoniska härskare som Henrik VIII och Elisabet I. En enkel släktanalys räcker för att motbevisa det argumentet. Inget ger vid handen att Englands adelsätter dog ut ovanligt hastigt under rosornas krig. Stormännen utplånade inte sina familjer och underminerade inte sina positioner.

Däremot stämmer det att högadeln blev fredligare. Både Edvard IV och Rikard III var starka kungar som inte lade fingrarna emellan när de konfronterade konspiratörer. Henrik VII och hans efterträdare fortsatte deras politik. De nya monarkerna vakade noga över högadelsmännen och inskred med kraft mot deras ovana att bygga upp privatarméer. Englands magnater fick hädanefter avhålla sig från privata krig och revolter.