Hela 1600-talet var en blodig epok och stormaktstidens svenska kungar ofta bistra krigshetsare. Drottning Kristina kunde dock knappast bli en härförare som sin far. Hon idealiserade visserligen gärna erövrare ur historien, men på grund av sitt kön ledde hon trupperna endast symboliskt. Allt eftersom 1600-talets krig skördade liv och förödde statens finanser, tog hon det istället som sin uppgift att bli fredens drottning.

När Brömsebroavtalet ingicks 1645 mellan Sverige och Danmark beordrade drottningen tacksägelser över hela riket. Det är intressant att se hur hon ut­tryckte sig. Mellan Danmark och Sverige är nu, säger hon, ”en evigvarande fred och vänskap /…/ upprättad och bekräftad vorden”. Inför sin abdikation 1654 berömde sig Kristina också för att ha odlat ”god vänskap” med sina grannar.

Drottningen använde alltså begrep­pet vänskap i ett storpolitiskt sammanhang. Det blir synonymt med fred, för­handling, samförstånd eller allians. Mot­satsen är våld, konflikt eller svek. Så hade det också varit tidigare, och så förblev det under lång tid. Vänskap var i det förmoderna och tidigmoderna samhället ett meningsbärande begrepp också i det offentliga. Det handlade inte bara om trevligheter och behagliga känslor, utan lika mycket om politik.

Vänskap på sagatidens Island

I sagatidens Island under medeltiden var vänskap lika väsentlig som släktskap när konflikter skulle avgöras genom stora strider eller förhandlingar på tinget. I ett farligt samhälle utan kungamakt eller stat som reglerade fejderna, måste man lita på vänner för att överleva. Ibland fick man också gå i döden för sin vänskap, som sagans Njal, och Gunnar på Lidarende.

Under till exempel 1500- och 1600-talen var vänskap ett mycket frekvent be­grepp; vissa forskare talar till och med om att vänskapen var ”suverän” under denna period. Personliga nätverk, där vän­skapliga ord och fraser användes, genom­syrade det sociala livet i maktens korridorer. Ibland var kontakterna uppenbart ojämlika och hade karaktären av patron- och klientrelationer. En fattig adelsman uppvaktade en rikare potentat som i sin tur förmedlade en väg till hovet; i gengäld förväntade sig den rikare adelsmannen lojalitet och tacksamhet från sin unge ”klient”.

Ibland var relationerna mer jäm­lika och liknade mer det vi uppfattar som en genuin vänskap. Samhället baserade sig i hög grad på sådana personliga och infor­mella relationer; det var ett slags nätverks­samhälle. Man förväntade sig att vännerna gjorde varandra tjänster inte bara privat utan också i den offentliga karriären.

Vänskap eller meriter

Å andra sidan är det påfallande att det var just under samma tid, den tidigmoderna perioden, som statsmakten allt­mer identifierade de personliga relationer­na som en fara för riket. Till exempel Axel Oxenstierna och Gustav II Adolf insåg att personkontakter inte fick hind­ra formell kompetens och sakliga merit­värderingar, antingen det gällde höga militära eller civila poster i statens tjänst.

I rättsväsendet kunde vänskap redan enligt den medeltida landslagen målas ut som en risk för orättfärdiga domslut, lika förödande som svågerpolitik, fiendskap eller mutor. Om en domare, säger Olaus Petri på 1500-talet, ”för mutor och gåvor, våld eller vänskaps skull haver avsagt en falsk dom, så haver han föga ära inlagd därmed”. Vittnen fick i 1734 års lag svära att ”varken för vänskap, skyldskap, svågerskap, gåvor och skänker, räddhåga, hat eller avund, nytta eller skada, eller vad det vara må, skall något dölja och förtiga”.

De personliga nätverkens sociala värld bröts alltså efter hand alltmer mot statsmaktens försök att åstadkomma sakliga, skriftliga, meritbaserade beslut där vänskapsrelationer inte fick spela in.

1600-talets samhälle bevittnade visserligen en markant förändring i riktning mot statsstyrda regelverk för det offentliga livet. Dock fanns fortfarande de gamla nätverksmekanismerna kvar. Skulle man bli diplomat var det bra att både vara språkkunnig och ha goda vänner i förvaltningen. Ville en ung man bli officer gällde det att ha vissa preciserade kunskaper. Men det skadade inte att han också hade en god vän eller släkting i kungens närhet som lade ett gott ord för honom. Normerna var ännu inte fixe­rade och entydiga.

När Axel von Fersen d ä (1719–94) i egenskap av brigadier i Frankrike (motsvarande svensk generalmajor) år 1747 gav förslag till vilka som skulle få högre officersposter, note­rade han dubbla skäl till befordran: kvalifikationer och kontakter. Greve De la Gardie borde till exempel utmärkas både ”genom sin personliga merit som genom sina släktingar”.

Meriter fick företräde

I och med det moderna samhällets fram­växt kom normen emellertid klart att inriktas på objektivitet, professionalism, skriftliga meriter och tydliga regelverk då centrala positioner i samhället skulle tillsättas. Den franska revolutionens idéer handlade bland annat om lika möjligheter för alla människor, i vart fall männen.

Vänskapliga nätverk kunde ses som en potentiell fara för att känslomässiga och osakliga beslut skulle fattas. I den moderna utvecklingens namn drog staten allt tydligare skiljelinjer mellan det privata och det offentliga livet. Och folk började mer och mer betrakta personliga uppvaktningar som fjantiga och utnyttjande av personliga kontakter som primitivt mygel. Kärlek och vänskap placerades enligt normen i det privata; statliga organisationer, byråkratier och institutioner i det offentliga.

Vänskapskorruption myntat av Moberg

Ett ord som ”vänskapskorruption” har en relativt kort historia. Det myntades av Vilhelm Moberg när han på 1950-talet slog larm om korrupta rättegångar och vänskapskretsar som värnade sina egna. Uttrycket kom att färga många tidningsdebatter under förra seklet.

I dagens senmoderna samhälle har människor inte längre samma optimistiska tilltro som vid mitten av 1900-talet till att staten och dess välfärdsinstitutioner ska lösa individers behov av trygghet och omtanke. Alltfler ropar på sociala nätverk och vänskapliga kontakter för att få jobb eller hjälp i nödsituationer. Men detta har också sina risker; vill vi verkligen ska­pa ett nygammalt nätverkssamhälle?

Publicerad i Populär Historia 3/2008