Kardinal Decio Azzolino och Kristina träffades efter att den abdikerade drottningen hade anlänt till Rom i december 1655.

© Jacob Ferdinand Voet/Gemäldegalerie Berlin, Sébastien Bourdon/Nationalmuseum

Kristina och kardinalen

Drottning Kristina abdikerade från Sveriges tron 1654 och konverterade till katolicismen. Vid 27 års ålder flyttade hon till Rom och etablerade sig som en av stadens kulturpersonligheter. I den eviga staden fann hon kärleken. Kristinas mångåriga relation med kardinal Decio Azzolino framträder tydligt i bevarade brev.

30 januari 2021 av Marie-Louise Rodén

En av de maximer drottning Kristina författade mot slutet av sitt liv lyder: »Livet rymmer bara en enda kärlek. Det är för kort för att man skulle få uppleva två.« Det var utan tvivel den italienske kardinalen Decio Azzolino hon hade i åtanke.

Mina tidigare studier har dels kartlagt hans karriär, och dels bidragit till en fördjupad bild av hans privata relation till den svenska exil-drottningen i Rom. Här ska jag diskutera en fråga som särskilt har sysselsatt 1900-talets Kristina-forskare, det vill säga hennes förhållande till rollen som kvinna, och den roll kardinalen spelade i sammanhanget.

Kristina övergick till katolicismen

Först kan en tillbakablick på Kristinas levnadsbana vara på sin plats. Hon föddes 1626 som dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora. Knappt sex år gammal blev hon Sveriges regent under en förmyndarstyrelse, när hennes far avled vid Lützen 1632 under trettioåriga kriget. Hennes personliga regeringstid varade i bara ett decennium, från 1644 när hon blev myndig till 1654 när hon abdikerade, övergick till katolicismen och efter en längre vistelse i de spanska Nederländerna mottogs i Rom av påven Alexander VII.

Kristinas kusin, som tidigare hade utsetts till arvfurste, intog Sveriges tron som Karl X Gustav (1622–60). Han tillhörde huset Pfalz-Zweibrücken och Vasaättens tid på den svenska tronen avslutades därmed i och med Kristinas tronavsägelse. Förutsättningarna för hennes fortsatta liv reglerades genom en abdikationsrecess som förutsåg att hon livet ut skulle ha betydande inkomster från underhållsländer (ett slags förläningar) i Sverige, Pommern och nuvarande Baltikum.

Status som monark gav unik roll

Kristina var bara var tjugosju och ett halvt år gammal när hon avsade sig den svenska tronen i juni 1654. Hon tillbringade den allra största delen av sitt vuxna liv i Rom, där hennes status som monark tillät henne att skapa en unik social roll i sin nya katolska miljö. I det katolska Europa förväntades en ogift kvinna inte nödvändigtvis att gå i kloster, men åtminstone att leva ett stillsamt och tillbakadraget liv. Ett sådant liv hade varit otänkbart för Kristina, och hon var därför en synnerligen aktiv och offentlig person även efter tronavsägelsen.

Redan under sina år som Sveriges drottning var Kristina känd som en betydande kulturmecenat, och förblev så i Rom. Hennes främsta insatser i kyrkopolitiken ägde rum i samarbete med kardinalen Decio Azzolino (1623–89), ledare för en nydanande fraktion inom kardinalkollegiet, Squadrone Volante (»den flygande skvadronen«). Namnet anspelar på gruppens vågmästarroll i kardinalkollegiet, där man med sin politik avsåg att stärka påvestolen genom att återupprätta dess neutralitet gentemot de katolska stormakterna.

Kristina underkastar sig den katolska kyrkan och påve Alexander VII på denna allegoriska målning, tillskriven Angelo Trevisani. Att dottern till Gustav II Adolf, som kämpat för protestantismen i trettioåriga kriget, konverterade chockade Europa.

© Nationalmuseum

När Kristina avled i april 1689 blev kardinalen hennes universalarvinge. Tack vare hans initiativ fick hon sin sista viloplats i Peterskyrkan – hon var den femte av sex kvinnor som hedrades på detta vis. Azzolino överlevde dock sin vän med bara sju veckor och dog tidigt i juni samma år. Många av Kristinas konstverk såldes av kardinalens arvinge, kusinen Pompeo Azzolino, för att betala de skulder hon hade efterlämnat. 

På 1600-talet såg man inget ekonomiskt värde i pappershandlingar, så brev och andra dokument från Kristinas romerska kansli slogs ihop med det som kardinalen själv hade efterlämnat, och förblev i släkten Azzolinos ägo fram till 1900-talet.

Rom – ett idealiskt val

Så varför valde då Kristina Rom som sin hemvist efter tronavsägelsen? Jo, det var en logisk konsekvens av hennes övertygelse om att hon var drottning livet ut. Hade hon bosatt sig i Frankrike, Spanien eller något annat katolskt område, skulle hon formellt ha varit en annan regents undersåte. Kristina erkände dock att påven stod över alla monarker, och av den anledningen var Rom ett idealiskt val.

Hennes resa dit utgick från Innsbruck, där hon upptogs som katolik i en offentlig ceremoni den 3 november 1655. Den 20 december nådde hon Rom och erbjöds det sällsynta privilegiet att få bo inom Vatikanen under sin första vecka i påvestaden.

Påven Alexander VII ansåg att Kristina skulle behöva en kontakt som kunde introducera henne till det romerska hovet, och hans val föll på kardinal Decio Azzolino. Född i staden Fermo, som då tillhörde kyrkostaten, var han bara några år äldre än drottningen. Han härstammade från en adlig släkt vars medlemmar ofta hade inträtt i ecklesiastisk tjänst.

Kardinalen introducerade till hovet

Efter avslutade studier gjorde han en blixtsnabb karriär inom Vatikanens Statssekretariat, den avdelning som ansvarade för påvedömets internationella diplomatiska kontakter. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Redan 1644 utnämndes han till sekreterare för underavdelningen som hanterade politiskt känslig chiffrerad korrespondens, och 1653 blev han samtidigt huvudsekreterare för avdelningen som ansvarade för korrespondens med europeiska furstar. I mars 1654 utnämndes han till kardinal och blev därmed en av den kyrkliga senatens yngsta medlemmar.

Porträtt av drottningen från 1650, samma år som hon kröntes. Målning av David Beck (1621–56).

© Nationalmuseum

Trots en uppenbar begåvning och tidiga framgångar var Azzolinos rykte inte helt fläckfritt: katolska präster skulle leva i celibat, men han var känd för sitt olämpliga intresse för det motsatta könet. Man kan därför fråga sig varför påven valde just honom för den känsliga uppgiften att introducera Kristina till det romerska hovet.

Alexander VII lär ha förmodat att den drottning som hade övergett ett helt rike för sin katolska tros skull var moraliskt oantastlig och säkert lika from som han själv. Att Kristina hade en djup religiös övertygelse kan inte ifrågasättas, men hon var aldrig from i konventionell bemärkelse. Hon och påven blev mycket snabbt besvikna på varandra.

Det är min uppfattning att Alexander VII var finkänslig nog att ta hänsyn till omständigheten att många av kardinalkollegiets medlemmar var mycket gamla. Bara några få var nära drottningen åldersmässigt och därför föll valet på Azzolino, som var språkkunnig och van att umgås med europeiska furstar, åtminstone brevledes. Det var ett val som påven snart skulle få ångra.

Skrev horoskop

I det azzolinska familjearkivet i Jesi (i provinsen Ancona) bevaras utkastet till ett horoskop för Kristina, skrivet av Azzolino. 1600-talets adelsmän var roade av både astrologi och alkemi – det var inget som uppfattades som en motsättning till den kristna läran. I detta utkast har Azzolino antecknat viktiga händelser i Kristinas liv – både glädjeämnen och motgångar. 

Bland annat nämns hennes första möte med Azzolino, som ägde rum på nyårsafton 1655. En dikt som kardinalen har efterlämnat antyder att det handlade om en omedelbar och ömsesidig kärlek.

I Rom skvallrades det flitigt om paret, och det skulle bara dröja tre månader innan påven ansåg sig manad att förbjuda Azzolino att besöka drottningen eller ens skriva till henne. Även om det var känt för samtiden att Kristina och Azzolino hade en romantisk relation var det för eftervärlden länge svårt att bilda sig en uppfattning om den. Handlingar från Kristinas första år i Rom förstördes delvis efter hennes död. 

Åttio brev skrivna av drottning Kristina till Decio Azzolino mellan 1666 och 1668 förvaras idag i den så kallade Azzolino-samlingen på Riksarkivet i Stockholm.

© Riksarkivet/Foto: Jon Andersson

Det var först genom friherre Carl Bildts (1850–1931) efterforskningar som vi fick större insikt i den. Det har gått mer än hundratjugo år sedan han i Paris 1899 gav ut sin banbrytande studie Christine de Suède et le Cardinal Azzolino (»Kristina av Sverige och kardinalen Azzolino«). Bildt var svenskt-norskt sändebud i Rom 1889–1902 och därefter svensk minister där 1905–20. Han var också författare med ett starkt historiskt intresse, och under åren i Rom ägnade han sig särskilt åt drottning Kristinas liv i den eviga staden.

De talrika handlingar som hade tillhört Kristinas och Azzolinos privata kanslier förblev magasinerade fram till slutet på 1800-talet då Bildt kontaktade släktens huvudman, markis Piero Azzolino, och bad att få studera dem. Under arbetet återskapade han efter bästa förmåga den ursprungliga uppdelningen mellan de bägge kanslierna, och klassificerade handlingarna.

Fann åtta brev från Kristina till Azzolino

År 1925 kunde den svenska staten förvärva det som en gång var Kristinas privata kansli. De handlingar som utgör kardinalens kansli förblev i släktens ägo fram till 1985, när de donerades till Biblioteca Comunale di Jesi.

Under sitt arbete med handlingarna påträffade Bildt åttio brev från Kristina till Azzolino, vilka skrivits under hennes sista längre vistelse utanför Italien. Förvaltningen av inkomsterna från hennes underhållsländer var i sådan oordning att hon fann det nödvändigt att arbeta tillsammans med sin internationelle bankir i Hamburg, Manoel Texeira, för att sanera sin ekonomi. 

Från våren 1666 till november 1668, när hon återvände till Rom, korresponderade hon med Azzolino från Hamburg. Bildt publicerade dessa tidigare okända brev med en fyllig ramberättelse, och menade att de var bland de viktigaste källorna som fanns för att belysa Kristina inte bara som drottning, utan som människa.

Han påpekade att de brev från Kristina som dittills hade varit kända handlade om »religion, politik, ekonomiska intressen, vetenskap, litteratur, rena bagateller, om allt, utom hennes hjärta. [...] Man har kunnat uppvisa henne som suverän, som en kringvandrande och intrigant resenär, som en lärd, sammanfattningsvis, i alla de roller hon spelat med mer eller mindre framgång, men aldrig i den som kvinna.«

Kristinas ankomst i Rom firades med festligheter. Här en så kallad karusell, ungefär ett tornerspel, vid Palazzo Barberini, den 28 februari 1656.

© Fine Art Images/Heritage Images/Getty Images

Omtalad och kontroversiell

Kristinas förhållande till just rollen som kvinna har betraktats som konfliktfylld och därför debatterats flitigt i modern tid. En anledning till detta kan vara att hennes motvilja inför äktenskapet var både uttalad och känd. I hennes efterlämnade längre skrifter – en ofullbordad memoar, två samlingar maximer och flera mindre essäer – framträder ofta hennes förakt för det egna könet. Det är begripligt med tanke på Kristinas uppfostran till kung och den underordnade roll som kvinnor spelade i hennes samtid.

Den abdikerade drottningen satt också i skottgluggen för de rivaliteter som kännetecknade förhållandet mellan de katolska stormakterna Frankrike och Spanien. En pamflettkampanj beställd av Frankrikes utrikesminister, kardinal Jules Mazarin, under den period Kristina vistades i de spanska Nederländerna direkt efter tronavsägelsen, fick stort genomslag. 

I vissa pamfletter beskrevs hon som en sköka med många manliga älskare, och i andra som en lesbisk kvinna som gav ifrån sig vulgära svordomar så fort hon öppnade munnen. Som Bildt påpekade var det i grund och botten Kristinas vägran att inordna sig i någon av de accepterade roller som erbjöds 1600-talets europeiska kvinnor – vare sig de var katolska eller protestantiska – som gjorde henne omtalad och kontroversiell.

Det privata var chiffrerat

Carl Bildts studie om Kristina och Azzolino grundades på hennes brev från Hamburgtiden. Att tolka dessa var inte okomplicerat – till stor del handlade de om parets gemensamma kyrkopolitiska intressen eller Kristinas ekonomi. Det som rörde deras privata relation var chiffrerat, men lyckligtvis hade nyckeln till chiffersystemet bevarats varför Bildt kunde låsa upp dessa avsnitt. 

Ett större problem var att Azzolinos brev till Kristina från samma tid inte fanns kvar och sannolikt förstördes av honom efter drottningens död. Det finns en svårtydd och kanske avsiktligt vag klausul i hennes testamente som lyder: »Vi beordrar våra sekreterare att överlämna till vår arvinge alla skrivelser angående våra rättigheter, pretentioner och ekonomiska intressen, och att de bränner alla andra skrivelser som finns i deras kansli.«

Instruktionen kan tolkas som att alla handlingar av privat karaktär skulle förstöras, och det nuvarande källbeståndet visar att det med all sannolikhet var arvingen själv som utförde gallringen. 

Drottning Kristina på bankett med påve Clemens IX, 1668.

© Heritage Images/Historisk Bildbyrå/Mustang media/AKG-images

Det man kan utläsa från Kristinas brev är att Azzolino, efter en nära relation som varat i drygt tio år, helt plötsligt och utan förklaring bestämde sig för att avbryta den. Hennes förvåning över utvecklingen är uppenbar och byts mot förtvivlan allteftersom tiden går.

Att Kristina och Azzolino hade ett romantiskt förhållande var, som tidigare har nämnts, ingen stor nyhet. Men det som inte var känt förrän Bildt publicerade breven från Hamburg var djupet i hennes kärlek för kardinalen och den starka passion som präglade hennes förhållande till honom.

Den 26 januari 1667 skriver hon att medan det är hennes avsikt att inte kränka Gud eller ge Azzolino anledning därtill, så kommer detta beslut »[...] inte hindra mig från att älska Er in i döden, och eftersom Er fromhet befriar Er från att vara min älskare, befriar jag Er från att vara min tjänare, då jag vill leva och dö som Er slav.«

Relationen belastade karriären

Den rimliga förklaringen till Azzolinos agerande, eftersom hans del av »konversationen« saknas, är att hans förhållande till Kristina var en belastning för hans karriär. Påven Alexander VII, sjuklig sedan ungdomen, var nära döden. 

Azzolino hade redan uppnått en hög ställning inom den romerska kurian, och han siktade nu på att bli statssekreterare. Alexander avled i maj 1667, och när Kristinas och Azzolinos förtrogna Giulio Rospigliosi blev påve med namnet Clemens IX, utnämndes Azzolino till statssekreterare som han hade hoppats.

I Bildts senare studie, som publicerades 1906 och följer Kristina och Azzolinos aktiviteter under påvevalet 1669–70, finns en antydan om att en försoning kan ha ägt rum. Men varken Bildt eller någon annan forskare ägnade sig åt att fördjupa vår kunskap om Kristinas senare år och det förmodades att brytningen med Azzolino var definitiv.

Porträtt av Kristina på äldre dagar. Hon såg då ut som en äkta romarinna.

Under 1900-talet ägnade sig forskarna åt andra ämnen kring drottningen än de som hade sysselsatt Carl Bildt, och hans finkänsliga porträtt av Kristina fick förvånansvärt liten genomslagskraft. Men trots sitt vetenskapligt gedigna arbete finns det en punkt där hans omdöme var vilseledande. 

Det gäller när han hävdar att trots allt som Decio Azzolino lär ha skrivit till sin hjärtevän under årens lopp, fanns väldigt lite av detta kvar. »Ett hundratal mer eller mindre obetydliga biljetter, det är allt.« Detta felaktiga utlåtande repeterades ofta av senare levnadstecknare och överdrevs inte sällan.

När jag inledde min forskning vid 1980-talets mitt, var informationen om Azzolino i den äldre litteraturen väldigt knapphändig. Trots att Bildt betraktade det hundratal biljetter från Azzolino som bevarats i drottningens kansli som »mer eller mindre obetydliga«, resonerade jag att en genomgång åtminstone skulle ge mig en känsla för kardinalens personlighet.

"Biljetter" visar på försoning

Jag minns än idag min förvåning när jag öppnade mappen som innehöll dessa brev. Volymen tillhörde Riksarkivets Azzolino-samling, de handlingar som en gång bildade Kristinas romerska kansli och som återbördats till Sverige 1925.

Det som låg överst kan bara beskrivas som ett kärleksbrev:

»Jag tog emot Ert kära lilla brev precis när jag tänkte på Er alldeles särskilt. Kära, komedin som jag såg [ikväll] kunde inte alls roa mig eftersom den berövade mig tillfället att vara tillsammans med Er, som jag brukar vara. [...] Hur som helst kära, så tackar jag Er tusen gånger för den tröst Ni givit mig och jag omfamnar Er med hela min själ.«

Nämnda hundratalet »biljetter« utgjordes av odaterade kurirbrev som hade skickats från Azzolinos palats nära Peterskyrkan till Kristinas hem på närbelägna Via della Lungara i Trastevere.

Vy över Rom och floden Tibern på en målning av Caspar van Wittel. Till höger ses Castel Sant'Angelo och i bakgrunden skymtar Peterskyrkan.

© DeAgostini/Getty Images

Att Carl Bildt avfärdade dessa brev som obetydliga berodde på två omständigheter. Dels menade han att de var svåra att använda som historisk källa eftersom en datering inte kunde fastställas, och dels var Bildt främst intresserad av Kristina – för honom var Azzolino huvudsakligen av betydelse som föremålet för hennes kärlek. 

Jag kunde efter ett halvårs arbete fastställa att samtliga brev hade författats mellan 1679 och 1681. De hade alltså skrivits under parets senare år och visade att en försoning ägt rum efter brytningen på 1660-talet. Korrespondensen gällde ofta vardagliga ärenden, som att bestämma när de skulle ses för middag eller göra en utflykt tillsammans. Biljetterna motsvarade i princip vår nutida kommunikation via telefon, e-post eller SMS.

Kärlek som bör ta plats i historien

I ett särskilt vackert brev från julhelgen (sannolikt 1680) vill Azzolino tacka Gud för att Kristina övergick till katolicismen, att hon kom till Rom och att hon är vid god hälsa. Han vill också be Gud om förlåtelse »för alla de sätt på vilka vi, genom min synd, varit Honom otillräckliga«. Han vill uttrycka att de älskat varandra mer än de älskat Gud, men orden till trots tycks han inte ångra denna kärlek. 

Azzolino vakade vid Kristinas dödsbädd under våren 1689. Bland hans sista gärningar som hennes arvinge var att ombesörja hennes begravning. Under de få veckor han överlevde sin vän skrev han till drottningens tjänstemän i Sverige och till de egna släktingarna i Fermo om en depression som bara förvärrades.

När Kristina avled i april 1689 hade hon och Azzolino varit ett par – och av omgivningen till sist erkänts som ett sådant – i 33 år. Deras kärleksförhållande bör ta sin plats i historien. Döden skiljde dem inte åt. 

Publicerad i Populär Historia 8/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också