Gyllene stol och dubbade riddare

Söndagen den 29 september år 1560 dog gamle kung Gustav på Stockholms slott, svårt plågad av huvudvärk och feber. Hans äldste son Erik var just då stadd på friarfärd till drottning Elisabet av England, vilket han alltså, åtminstone tillfälligt, fick slå ur hågen.

Sedan gravsättningen skett i Uppsala domkyrka och Svante Sture tre gånger stött rikssvärdet i golvet, samt varje gång ropat "Konung Gustav är död", överräcktes svärdet och kungavärdigheten till Erik.

För den unge monarken gällde det nu att visa omvärlden att han minsann var "second to none". Erik var ju en välutbildad renässansfurste av sin tid och detta ämnade han understryka genom en ögonfägnande kröning av stora mått. Han regisserade själv det storslagna skådespelet, efter att ha fått rapporter om liknande ceremonier från sina sändebud i andra länder. Tydligen har man varit nöjd med arrangemangen, för de behölls ända fram till och med Oscar II.

Utländska gäster

Bland de inbjudna utländska gästerna vid kröningen fanns en större ambassad från Pommern under ledning av ståthållaren Henrik Norman. En skildring av sällskapets resa nedtecknades av en sekreterare vid namn Simon Fischer. Berättelsen är skriven i dagboksform och var införd i Historisk tidskrift år 1885. Den är, som de flesta ögonvittnesskildringar, en upplevelse att läsa.

Visserligen påpekar Fischer, att det han beskriver bara är det han själv "som en ringa tjänare kunnat se och erfara i trängseln". Men även om Simon Fischer har fått stå på tå för att kunna följa begivenheterna, måste man ge honom en eloge för hans iakttagelseförmåga och inlevelse.

Skildringen inleds i början av maj månad 1561, då man avseglar från Colberg mot Kalmar. Resan går långsamt på grund av svaga vindar. Inte blir det bättre sedan man långt om länge nått Kalmar. Här byter man fartyg och roddare skall föra sällskapet den sista biten till Stockholm. I fjorton dagar far man fram och tillbaka mellan skären utan att komma nämnvärt närmare målet. Slutligen förlorar Henrik Norman tålamodet och bönfaller svenska flottans amiral, att man skall få färdas landvägen istället. Svaret blir i princip: ro på ni bara, kröningen blir inte av förrän om en månad!

Först den 29 maj lägger man till vid Skeppsbron och blir inkvarterade i ett härbärge. Stället visar sig vara mindre väl valt, för våra stackars långväga gäster blir mer eller mindre indragna i ett upplopp och ett bestialiskt mord.

Söndagen den 29 juni är slutligen den stora dagen inne. Inför kröningshögtidligheterna har kung Erik låtit befästa Uppsala slott. Man har också byggt nya kungliga våningar. Byggnadsmaterialet är trä, men bemålat på utsidan så att det liknar sten. Tak och golv, väggar och dörrar – allt är vackert prytt med rött. Kungen har kostat på sig fyra nya tapeter till ett värde av 5376 daler, ryktas det. Här har inte sparats någon möda för att ge denne renässansfurste hans rätta inramning.

Gyllenduk och pärlor

De gästande sändebuden får vänta dryga två timmar på den kungliga uppenbarelsen, men det är det väl värt. För när kung Erik träder in i salen, omgiven av sina bröder hertigarna och riksrådet, är han övermåttan "skönt och kostbart klädd". Hans dräkt är av gyllenduk, broderad med pärlor i mönster med rosor och kronor. Ett handsbrett bräm är så fullstickat med pärlor och ädelstenar att det gyllene tyget inte ens skymtar emellan dem. Även den kungliga baretten är översållad med juveler, liksom tröjan, skorna och "den bakre delen på de hvita hosorna".

Kungen sätter sig på en gyllene stol och erbjuds rikets krona av riksrådet Sten Eriksson. Därefter skrider en procession till kyrkan med kung Erik själv i spetsen. Han går under "en gyllene himmel på fyra stänger". För att ytterligare förstärka intrycket av den kungliga värdigheten, går man på ett dubbelt "rödt londonskt kläde" som är "1080 vanliga steg långt".

Utanför kyrkan trängs vanligt folk och sträcker hals för att om möjligt få en glimt av den kungliga härligheten. Under nästan en och en halv timme hålls sedan bön och predikan. Laurentius Petri talar om bördor, skyldigheter och rättigheter, både för kungen och dennes undersåtar. Och här, när vi nu väl är framme vid den egentliga kröningsceremonin, finns en lucka i Simon Fischers berättelse. Dessbättre finns det andra ögonvittnen som kan ta vid och ge oss en komplett bild av det storslagna skådespelet.

Ännu en predikan

Efter avslutad predikan och ett klädbyte, överlämnar så kungen gåvor till kyrkan, åhör ännu en predikan och avlägger kungaeden. Med blottad överkropp mottager han smörjningen på panna, bröst, mellan skuldror och på axlar samt på armbågar och handleder. Kung Erik iföres en vit klädnad, kröningshandskar, ring och ett kort svärd som en gång beställts av gamle kung Gustav.

Med mantel över axlarna och det större rikssvärdet i den ena handen placeras Erik XIV på en tron. Han kröns med den 1715 gram tunga kungakronan, tillverkad i Stockholm av den nederländske guldsmeden Cornelius ver Weiden.

Modellen är enligt kungens önskan storslagen, med smaragder, rubiner, safirer, pärlor och diamanter. Ärkebiskopen räcker honom spiran och äpplet, även dessa nytillverkade för dagens ändamål. Riksäpplet har en jordglob ingraverad, fast övre halvklotet har av misstag vänts bakfram. Det kan inte hjälpas att man drar vissa slutsatser om valet av dekor. Kung Eriks svåger, Georg Johan, skulle komma att säga om honom: han är "så makt- och ärelysten, att om han förvärvade hela världen ända till helvetet, så ville han förvisso även ha detta".

Kröningsceremonin är över och en härold förkunnar: "Nu är stormäktige högborne furste och herre herr Erik XIV smord och kallad till Sveriges konung."

Det tutas i trumpeter och saluteras från kanoner och – här fortsätter Simon Fischers berättelse – kungen tar emot trohetseden, utropar grevar, friherrar och dubbar riddare.

Kungen lämnar kyrkan i full ornat, medan den kungliga myntmästaren kastar "grofva penningar" (kröningsmynt) till de kringstående. För att ytterligare glädja folket har man under två dagars tid "stekt en hel oxe, invändigt fylld med djur, såsom får, gäss och andra foglar m m º". Öl och vin flyter ur brunnar, där den som vill kan förse sig efter behag.

Samtidigt som folket smörjer kråset på gatorna, bänkar sig det kungliga sällskapet på slottet tillsammans med – naturligtvis – Henrik Norman och övriga prominenta gäster. Det ryktas att man utspisar 7000 människor under högtidligheterna, dagligen. Dessa frossar dagligen på "300 får, 64 oxar, 500 gäss och tusen höns"!

Torneringar och lindansare

Kvällen efter kröningen fortsätter festligheterna på slottet. Fler riddare dubbas. Kungen och hertigarna dansar med "fröknarna". Gästerna tittar på.

Festerna avlöser varandra ända till slutet av juli månad. Då har man upplevt allt från torneringar, magnifika måltider och fyrverkerier till lindansare och musicerande på här- och kittelpukor. Man har fått både bröd och skådespel.

Med en "stor silfverbulla" som avskedsgåva från kung Erik, reser sällskapet den 8 augusti tillbaka till Pommern. Hemresan bjuder på hårt väder och Simon Fischer noterar med en suck att "äfven sjöfolket måste bete sig lika med dem, som ej voro vana vid sjön º".

Gud ske lov och pris, när man äntligen efter tio veckors bortovaro får återse sina kära.

Birgitta Petrén är författare till boken Otroliga historier och medarbetare i Populär Historia.