Invandringen till Sverige

I Ellestadssjön i södra Skåne finns en liten udde, tidigare en ö, som kallas Mölleholmen. Under utgrävningar i slutet av 1980-talet fann arkeologer här lämningar efter en bosättning från 1000-talet – vikingatid. Men det var inga vikingar som bodde på Mölleholmen.

När keramiken på utgrävningsplatsen analyserades stod det snart klart att det rörde sig om samma typ av lergods som tillverkades vid floden Oders mynning, i dagens tysk-polska gränstrakter. Under äldre medeltid beboddes detta område av västslaviska vender. Arkeologerna hittade också ett mynt som präglats just i denna del av Europa omkring år 1000.

Det lättaste och säkert mest korrekta sättet att förklara fynden är att utgå från att en invandring har ägt rum. Slaver från dagens Polen har seglat norrut och börjat kolonisera vad som i dag är Sjöbo kommun.

Bibehöll sedvänjor i generationer

Hur stor var invandringen? Hur många var venderna på Mölleholmen? Sådana frågor är omöjliga att besvara. Men vi vet hur de levde. Fynden visar att de bibehöll sina gamla sedvanor i flera generationer.

Venderna livnärde sig av boskapsskötsel, fiske och jakt. Såvitt vi vet ägnade de sig inte åt jordbruk, vilket innebär att de måste haft kontinuerliga kontakter med sina skånska grannar för att komma över bröd och öl.

Den här typen av invandring var allt annat än ovanlig under förhistorisk tid. När den sista inlandsisen började dra bort för cirka 14 000 år sedan var landet folktomt, en iskall tundra där ingen ville eller kunde bo permanent.

Alla vi som lever i Sverige är alltså, på ett eller annat sätt, ättlingar till invandrare som har valt att flytta hit och stanna kvar. Eftersom landet befolkades från olika håll och vid olika tidpunkter är det omöjligt att resonera om urbefolkningar. Någon sådan har aldrig funnits.

Vikingatiden tydligare

Att skriva den förhistoriska invandringens historia är omöjligt, annat än på en mycket hypotetisk nivå, utgående från arkeologiska fynd.

Men från och med vikingatiden, Mölleholmens epok, blir det lättare, och om vi flyttar fram blicken mot medeltiden blir det mycket lättare. Venderna på Mölleholmen var förmodligen frivilliga män och kvinnor som på fredligt vis flyttade över Östersjön.

De ekonomiska och politiska banden mellan Norden och den västslaviska världen var vid denna tid mycket starka. Skandinaviska kungar gifte sig med slaviska furstedöttrar. Prinsessor från Norden sändes österut och söderut.

Livlig slavhandel

Den svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd slutade sina dagar som den rysk-ortodoxa nunnan Anna, helgonförklarad efter sin död.

Men andra invandrare var allt annat än frivilliga. Samtliga folk i dåtidens Nordeuropa var knutna till epokens livliga slavhandel, och invånarna i Sverige var inga undantag. Vi kan utgå från att åtskilliga trälar på järnålderns och den äldre medeltidens gårdar var offer för kidnappning, räder och krig.

Likväl dröjer det ytterligare ett par sekler innan källorna är så utförliga att bilden av invandringen blir verkligt tydlig. Ett av de oftast citerade beläggen stammar från Erikskrönikan, som skrevs omkring 1330.

Här anges att kung Magnus Birgersson, mer känd som Magnus Ladulås (kung 1275–90), gynnade ”utlenske men”. Med detta avsågs huvudsakligen tyskar. När riket skulle moderniseras, borgar och städer byggas och näringslivet effektiviseras behövdes kunnigt folk, människor som hade vad vi i dag kallar know-how.

Tysk inflyttning

Sådana personer fanns i norra Tyskland, vars hansestäder dessutom framstod som optimala handelspartner.

Till saken hör också att svenska familjer på eget bevåg gifte in sig i tyska släkter och knöt nära band till tyska kulturföreteelser.

Tyska orden, en mäktig korsfararorden som expanderade i Baltikum, fick svenska gynnare och kom i och med detta att förfoga över omfattande jordegendomar i Södermanland och Östergötland. Årsta i Österhaninge, strax söder om Stockholm, blev centrum för ordensriddarnas verksamhet i landet.

Den tyska strömmen sinade inte under 1300-talet, tvärtom. Efter Albrekt av Mecklenburgs uppstigande på den svenska tronen år 1363 immigrerade mängder av tyska fogdar och knektar till Sverige, där de kom att utgöra ett administrativt och militärt överskikt som utmanade de traditionella svenska eliterna.

Nyköpings gästabud

Just denna utmaning, denna faktiska risk att bli bortträngd från maktens köttgrytor, ligger bakom kritiken mot kung Magnus i Erikskrönikan.

Allra störst framgång i den första tyska invandringsvågen hade Werner Brunkow från Brandenburg, som blev en av Magnus Ladulås viktigaste medarbetare.

Hans son Johan Brunkow hade ännu större framgång och stod på 1310-talet kung Birger Magnusson nära. Karriären var snabb: väpnare 1311, riddare 1314, drots 1315 eller 1316.

I och med det hade Johan blivit en av rikets mäktigaste män – men hans fall blev därefter. Uppenbarligen var det Johan Brunkow som verkställde den ökända kuppen mot kungens bröder Erik och Valdemar i december 1317, ”Nyköpings gästabud”.

Under det krig som följde fängslades han och avrättades den 1 november 1318 på en ås norr om Stockholm. Enligt traditionen fick åsen namn av händelsen – Brunkows berg, Brunkeberg.

Köpmän och hantverkare

Denna högreståndsinvandring var endast toppen på ett isberg. Betydligt fler köpmän och hantverkare än krigare och fogdar invandrade till Sverige från Tyskland på 1200- och 1300-talen. Städer som Stockholm, Visby och Kalmar var i lika hög grad tyska städer som de var svenska. När vi får kunskap om namn på enskilda borgare i städerna är de påfallande ofta tyska.

Den förste kände stadsbon i Kalmar, Herman Buccha, hade nära släktband till familjer i Lübeck. Eftersom de tyska köpmännen hade stora intressen i malmexporten från Bergslagen via Västerås och Stockholm bosatte de sig även permanent vid gruvor och hyttor. 1400-talets store svenske frihetshjälte, upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson, härstammade från en sådan tysk familj.

Stor påverkan på Sverige

Få invandringsvågor har haft lika stor betydelse för Sverige som den tyska immigrationen under medeltiden. Tyskarna bidrog aktivt till utformningen av det politiska systemet, med kröning, hov, privilegiesystem och skatteväsen, till utvecklingen av städer med råd, borgmästare och borgararkitektur, till hövisk kultur och riddarideal.

För att inte tala om hur de påverkade det svenska språket. En betydande del av svenskan består fortfarande av tyska låneord från medeltiden. ”Lev” ersattes av ”bröd” (tyska Brot), ”vindöga” av ”fönster” (tyska Fenster).

Det vi i dag uppfattar som urgammal svensk kultur med medeltida rötter är i själva verket ofta tysk kultur som fördes till landet under perioden 1250–1400.

Var tyskarna välkomna? Accepterades de av svenskarna? Av vad vi kan läsa oss till i de medeltida källorna var de svenska borgarna inte odelat positiva. De förmögna tyska köpmännen utgjorde under 1400-talet ett övre skikt vars livshållning framkallade svenska stadsbors avund.

År 1471 utestängdes tyskarna från medlemskap i städernas råd, där de tidigare hade haft rätt till hälften av platserna. De tyska fogdarna betraktades med misstro av både svenska stormän och svenska bönder, varför flertalet fördrevs efter Engelbrekts uppror på 1430-talet.

Gav stöd åt Gustav Vasa

Men invandringen upphörde inte. Även på 1500-talet var beroendet av tyska experter stort. Gustav Vasa hade aldrig blivit kung om han inte fått stöd från Lübeck. Utan inspiration från Luthers Tyskland hade reformationen inte kunnat genomföras.

När det lilla Sverige därefter utvecklades till en europeisk stormakt var storskalig invandring ett måste för att omvandlingen till en stark stat skulle bli verklighet.

Urbaniseringen är ett praktexempel. De svenska småstäderna skulle bli kraftfulla storstäder, och det klarade inte svenskarna av på egen hand. Ingenstans är utvecklingen tydligare än i Göteborg.

Staden hade visserligen medeltida föregångare i Göta älvsområdet, närmast Nya Lödöse i den nuvarande stadsdelen Gamlestaden, men det dröjde till stormaktstiden innan dagens västsvenska metropol grundades.

I början av 1600-talet anlade Karl IX en stad på Hisingen, som var avsedd att befolkas av holländare. Staden brändes ned redan 1611, under Kalmarkriget.

Holländare i Göteborg

Åtta år senare grundade Gustav II Adolf ett nytt Göteborg, och nu gick det bättre. En stark fästningsstad med holländsk befolkning växte fram. Svenskarna visade till en början inget större intresse för orten, varför kungen måste tvinga Nya Lödöses befolkning att flytta dit.

I våra dagar brukar vi förknippa Göteborg med England – ett arv från förbindelserna mellan västkusten och Storbritannien på 1700- och 1800-talen – men på 1600-talet var det i allt väsentligt en holländsk stad. Därav den karaktäristiska stadsbilden, med kanaler som lika gärna hade kunnat ligga i Amsterdam.

Göteborg var inte den enda holländska staden i stormaktstidens Sverige. Ett mindre känt exempel är Jönköping, som hade grundats på 1200-talet men fick en nystart på 1600-talet.

Louis de Geer och vallonerna

Betydligt mer omskriven än dessa holländska invandringar har dock immigrationen från södra Nederländerna varit. Från det fransktalande Belgien, Vallonien, utvandrade yrkeskunniga specialister till Sverige under seklets första hälft för att bidra till utvecklingen av landets näringsliv.

Den store föregångaren och initiativtagaren till valloninvandringen var Louis De Geer (1587–1652) från Liège. Efter att ha etablerat en lukrativ bankirverksamhet i Dordrecht och Amsterdam började han göra vapen- och kopparaffärer med Sverige och blev en nyckelperson i den svenska exporten av järnkanoner.

År 1627 tog han steget fullt ut och emigrerade till Sverige, där han adlades 1641. Louis De Geer erhöll monopol på gjutningen av kanoner, arrenderade bruk och tog över driften av de kungliga faktorierna.

Med bland annat Norrköping, Finspång och Leufsta som tillverkningscentra byggde han upp en verksamhet som har förlänat honom tillnamnet ”den svenska industrins fader”.

Vallonsmeder lockades hit

För att bruksdriften skulle fungera lockade Louis De Geer vallonska landsmän till Sverige. Vallonsmederna skrev på anställningskontrakt för De Geer och andra rika familjer, till exempel De Besche, som stadgade flera års anställning i Sverige och betald återresa för hela familjen om de därefter ville fara hem.

Till en början invandrade vallonerna framförallt till Östergötland och Södermanland, men efter 1625 drog sig allt fler norrut och blev permanent bofasta på bruken i Uppland.

Att den vallonska arbetskraften var så eftersträvad berodde på invandrarnas specifika yrkeskunskaper, det så kallade vallonsmidet. Färskningen av råjärnet var mer komplicerad och tog längre tid än vid det smide som svenskarna var vana vid, men resultatet var en produkt som var ren från fosfor och svavel.

För att få färdigt stål måste vallonjärnet bearbetas ytterligare, men produkten var likväl så bra att den under lång tid var en av Sveriges viktigaste exportvaror.

Det är inte konstigt att vallonerna var förtegna om sina exklusiva yrkes­kunskaper. Svenskarna släpptes endast successivt in i de enklare arbetsmomenten, och de viktiga faserna i vallonsmidet hemlighölls i generationer. Smedfamiljerna bevarade därför sin vallonska särart i flera sekler.

Assimilerades snabbt

Vad som är mindre känt är att betydligt fler valloner – uppskattningsvis tre fjärdedelar av dem – inte ägnade sig åt smide utan arbetade som vanliga skogshuggare, kolare och hantverkare vid bruken. De hade inte samma behov av att bevaka yrkeshemligheter och assimilerades snabbt med svenskarna.

Detta gäller även de många tyska smeder som också sökte sig till Sverige under 1500- och 1600-talen. Deras invandring var både betydelsefull och relativt omfattande, men eftersom deras sätt att smida – ”tysksmide” – inte var lika teknologiskt exklusivt som vallonsmide blev invandrarnas ättlingar snabbt försvenskade.

Mommabröderna

Släkterna De Geer och De Besche är två exempel ur högen på familjer som invandrade till Sverige och mottogs med öppna armar. Det är lätt att räkna upp fler.

Familjen Grill, som härstammar från Augsburg, invandrade via Amsterdam på 1650-talet och byggde upp 1700-talets ledande handelshus i Stockholm.

Bröderna Abraham och Jacob Momma från Aachen blev bruksägare i Sverige och adlades 1669 med namnet Reenstierna. Som exempel på Momma­brödernas vidsträckta aktivitet kan nämnas köpet av Kengis järnbruk utanför Pajala, som hade anlagts av lübeckaren Arendt Grape 1646.

Efter upptäckten av kopparmalm i Svappavaara fick bröderna Momma år 1674 rätt att slå plåtmynt av koppar, vilket gjorde Kengis till världens nordligast belägna myntort (ända tills myntverket förstördes av ryssarna 1717).

Militären lockade

Andra invandrare lockades till Sverige av militära skäl. Tyska, skotska och franska ämbetsmän, legoknektar och äventyrare fick anställning i svenska armén eller vid ämbetsverken.

För några av dem gick det oerhört bra. Ett tidigt exempel är Ponce d’Escouperie, som föddes omkring 1520 som yngste sonen i en sydfransk köpmannafamilj. Han sattes i kloster men rymde och blev legoknekt. På 1560-talet skickades han till Skandinavien för att strida för Danmark i nordiska sjuårskriget.

År 1565 hamnade han i svensk fångenskap i Varberg, ett missöde som visade sig synnerligen tursamt. Fransmannen Charles de Mornay, som hade gått i Erik XIV:s tjänst, blev glad när han fann en landsman i Varberg och övertalade honom att gå över till svenskarna.

Under de decennier som följde blev Ponce – eller Pontus, som han kallades på våra breddgrader – en av rikets främsta kungatjänare. Han bytte efternamn till De la Gardie, efter en avelsgård i Languedoc som under en tid varit i familjens ägo.

Enastående position i Sverige

”Herr Pontus” dubbades till riddare 1569, blev friherre 1571 och fick rika uppländska förläningar. Han gifte sig med Johan III:s illegitima dotter Sofia. På 1580-talet krönte han sin bana med att erövra stora områden vid Finska viken från ryssarna.

Pontus avled i en drunkningsolycka i Narvafloden den 5 november 1585 och begravdes i domkyrkan i Reval (nuvarande Tallinn).

Pontus framgångar banade vägen för familjen De la Gardies enastående position i 1600-talets Sverige, med sonen Jacob och sonsonen Magnus Gabriel som de mest kända exemplen.

Men hans historia var långt ifrån unik. Mängder av utländska släkter etablerade sig i landet som en följd av att deras krigiska och administrativa talanger efterfrågades av den unga stormakten. Till denna invandrargrupp hör ännu fortlevande familjer som Douglas, Hamilton och Wachtmeister.

Svedjefinnar

Långt ifrån lika glamorös, men minst lika betydelsefull, var en annan invandringsvåg under epoken: den finska. Invandring i ordets juridiska bemärkelse rörde det sig naturligtvis inte om. Finland var ju en integrerad del av kungariket Sverige, varför det är bättre att tala om folkutbyte inom nationens gränser. Genom att anlägga svedjebruk i dittills obefolkade områden utvidgade finnarna det svenska kulturlandskapet kraftigt.

Stora delar av Mellansverige, inte minst skogsbygderna i väster, hade sett ut på ett helt annat sätt om det inte varit för svedjefinnarna på 1600-talet.

Den svenska stormakten hade inget emot att det kom in driftiga bönder, smeder och näringsidkare till landet. De välkomnades med öppna armar på det att de skulle göra landet rikare och mäktigare.

Men det fanns en begränsning i öppenheten. Invandrarna måste vara protestanter. Vallon­smederna var reformerta, finnarna lutheraner, och så vidare. Katoliker, ortodoxa och judar var inte välkomna.

Romer och judar

Allra minst välkomna var romerna, som är belagda i Sverige från och med 1512 och som på 1600-talet utsattes för hätska förföljelser från statsmakten.

Så förblev det under lång tid. Reglerna för judarna är typiska för situationen. Inte förrän 1775 fick ett antal judar bosätta sig i frihamnen Marstrand och i Stockholm.

1782 fick judar formellt tillåtelse att bo och idka handel i Stockholm, Göteborg, Nyköping och Karlskrona, men det dröjde ända till 1870 innan judarna i Sverige fick fulla medborgerliga rättigheter.

Först kring sekelskiftet 1900 inleddes en mer omfattande judisk invandring. Östeuropeiska judar som då slog sig ner i landet bidrog till att antalet mosaiska trosbekännare på kort tid fördubblades från 3 000 till 6 000. Ännu fler invandrade under trycket av Förintelsen och antisemitismen i 1900-talets Östeuropa, så att det samlade antalet i dag uppgår till över 20 000.

Mer ut- än invandring

På 1800-talet var annars invandring till Sverige ett marginellt fenomen. Betydligt fler valde att lämna landet. Det är symptomatiskt att den största gruppen invandrare var svenskar som tidigare utvandrat till Amerika men återvände till hemlandet efter några år.

Under decennierna kring sekelskiftet 1900 förekom det att säsongsvisa arbetsinvandringar förde utlänningar till svenska landsbygden, till exempel galizier från södra Polen, men de återvände i regel hem när säsongen var slut.

Mer permanenta tillskott till det tidiga 1900-talets Sverige var de cirka tusen ”vita” flyktingar som flydde från kommunismen i Ryssland efter revolutionen 1917 och de tusentals ”röda” som sökte sig västerut efter finska inbördeskriget 1918.

Pass- och viseringstvång

På 1920-talet, när emigrationen till Amerika upphörde, var Sveriges dagar som fattigt utvandrarland till ända. På 1930-och 40-talen vände strömmen, och allt sedan dess har många fler människor valt att flytta till Sverige än att lämna landet.

Väl att märka tilltog invandringen trots att de svenska myndig­heterna gjorde vad de kunde för att resa murar runt landets gränser. Åren 1917 och 1918 infördes pass- och viseringstvång samt krav på arbets- och uppehållstillstånd.

När judiska flyktingar från Nazityskland sökte sig till Sverige på 1930-talet betraktades de inte som politiska flyktingar och förvägrades ofta rätten att stanna.

Krigsflyktingar

Det främsta skälet till att människor lockades till Sverige på 1940-talet var freden. Medan övriga Europa förhärjades av andra världskriget var det lugn och ro i det svenska folkhemmet.

Flyktingar sökte sig hit från Norden och Baltikum. Från Finland skickades många ”krigsbarn”, och i krigets slutskede evakuerades hela familjer från norra Finland.

Medan flertalet nordbor återvände hem efter kriget valde tiotusentals ester, estlandssvenskar och letter att stanna. Dessutom fördes tusentals före detta fångar till Sverige från tyska koncentrationsläger genom Folke Bernadottes aktioner 1945.

Arbetskraftsinvandring

Men detta var ingenting jämfört med den immigration av arbetskraft som präglade invandringsscenen under påföljande decennier. Arbetskraftsinvandringens blomstringstid, inte bara i Sverige utan i hela Västeuropa, var 1960-talet och början av 1970-talet.

Från länder som Turkiet, Grekland, Italien och Jugoslavien flyttade tiotusentals och åter tiotusentals arbetare till länder som Tyskland och Sverige.

Invandringen gynnades av att den till en början var billig för mottagarländerna. De utländska arbetarna bidrog till ekonomisk expansion under goda tider – ”rekordåren” – och kostade samhället föga.

En typisk arbetskraftsinvandrare betalade betydligt mer i skatt än han kostade i form av bidrag, pension och andra transfereringar. I Sverige nåddes en kulmen i arbetskraftsinvandring åren 1969–70, då högkonjunkturen nådde sin topp.

Oljekris och ekonomisk svacka

Sedan vände vinden. När invandrarna bosatte sig permanent i det nya landet och tog med sig sina familjer steg de sociala kostnaderna i takt med att även invandrarfamiljerna behövde sjukvård, barnbidrag och skola.

Dessutom drabbades västvärlden av en djup ekonomisk svacka i mitten av 1970-talet, i svallvågorna efter den stora oljekrisen 1973.

Behovet av arbetskraft minskade och därmed även rekryteringen av utländska arbetare.

För Sveriges del rörde sig arbetskraftsinvandringen framför allt om immigration från Finland, något som bland annat berodde på att nordiska medborgare sedan 1954 haft rätt att fritt ta anställning i grannländerna. Mellan 1945 och 1985 valde omkring 450 000 finländare att bosätta sig i Sverige, varav omkring 280 000 sedermera återvände till hemlandet.

Anhöriginvandring

Att arbetskraftsinvandringen upphörde innebar inte att Sverige slutade att locka till sig folk. Men invandringen fick en annan karaktär. Under 1970-talet och första hälften av 1980-talet dominerades inflyttningen till Sverige av anhöriga till personer som redan bosatt sig i landet. Denna ”familjeinvandring” var alltså närmast en konsekvens av den tidigare arbetskraftsinvandringen.

Annorlunda förhöll det sig med en typ av immigration som tog fart i mitten av 1980-talet och som därefter har kommit att prägla vår uppfattning av fenomenet.

Vi har ovan sett hur kriser i omvärlden har resulterat i att flyktingar sökt sig till Sverige. Före 1980-talets mitt rörde det sig främst om enstaka katastrofer.

Ett typiskt exempel är krisen i Ungern 1956, då cirka 8 000 ungerska flyktingar fick ett nytt hemland i Sverige. I samband med krisen i Grekland 1967 anlände 5 000 greker. Omkring 2 000 polacker och lika många tjecker flydde till Sverige året därpå.

Militärjuntans maktövertagande i Chile 1973 ledde till att omkring 7 000 chilenare flydde hit, och 1976 anlände lika många assyrier från Turkiet.

Under Vietnamkrigets dagar flydde enstaka amerikanska desertörer till Sverige. När de så kallade båtflyktingarna från Vietnam blev ett uppmärksammat internationellt problem 1979 mottog Sverige cirka 5 000 personer.

Från tredje världen

Detta scenario förändrades efter 1984. I takt med den växande globaliseringen och kravet på den rika världen att ta sitt ansvar och acceptera flyktingar från Tredje världen (Asien, Afrika och Mellanöstern) ökade antalet flyktingar från konflikthärdar i fattiga länder.

Sverige var ett av de länder som till en början framträdde med en jämförelsevis generös flyktingpolitik. 1987–90 togs omkring 20 000 flyktingar emot årligen. I många svenska kretsar reagerade man negativt på invandringen, och under åren kring 1990 drabbades Sverige av en våg av främlingsfientlighet.

Balkankrigen

Sedan inträffade nästa katastrof: Jugoslavien föll samman i en svit av blodiga inbördeskrig under första hälften av 1990-­talet. Långt över 100 000 människor flydde till Sverige från utsatta krigszoner, inte minst från Bosnien-Hercegovina.

Under andra hälften av 1990-talet minskade visserligen antalet asylsökande, men flyktinginvandringen har förblivit ett strukturellt fenomen som inte lär upphöra så länge det finns krig och förtryck i världen. På senare tid har Sverige främst tagit emot flyktingar från det krigshärjade Irak.

Inom några år kommer Sverige sannolikt också att uppleva en ny våg av arbetskraftsinvandring. Så sent som i år har lagarna ändrats för att göra det lättare för arbetssökande från nationer utanför Norden och EU att ta anställning i Sverige.

Orsaken är en uppenbar risk för att vi om några år kommer att lida av arbetskraftsbrist eftersom den svenska befolkningen blir allt äldre. Det gör att vi kommer att behöva fler människor i landet.

Publicerad i Populär Historia 10/2009

Fakta: Kosmopolitiska Visby

De svenska medeltidsstäderna präglades starkt av invandringen. Handelsmän från Tyskland etablerade sig ofta permanent i Sverige. Andra föredrog att övervintra som så kallade »gäster», varefter de under våren återvände hem.

Föga förvånande ingick vissa svenska städer i Hansan. Visby var länge en av den tyska handelsorganisationens allra viktigaste knutpunkter, och för andra hälften av 1300-talet har vi uppgifter om att Stockholm, Kalmar och Nyköping var medlemmar. Alla dessa städer hade stora borganläggningar med fogdar och knektar, vilka stammade från olika delar av Europa.

Slottets avlöningslistor

Tack vare bevarade räkenskapsböcker kan vi ibland rekonstruera slottspersonalens språkliga och geografiska härkomst i detalj. Ett bra exempel är den danske stormannen Ivar Axelssons räkenskaper från 1480-talets Visborg, slottet vid södra delen av Visby ringmur.

När gotlänningar förekommer i dokumenten är det i regel som skattebetalare eller som leverantörer av sill och kol, det senare för att värma upp slottets kalla salar.

På länsherrens avlöningslista fanns folk från hela Nordeuropa: jutar, skåningar, tyskar, holländare, schweizare, ester, dalkarlar och finnar. Då ska man betänka att antalet anställda var ganska litet.

I sommarlönelistan för år 1485 återfinns 193 personer, i vinterlistan endast 78.

Detta inkluderade soldater, hantverkare, skeppare och kökspersonal. Även arbetsplatser som, med våra ögon sett, var små kunde alltså ha en mycket internationell prägel.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

Publicerad i Populär Historia 10/2009