Det randiga berget i Gantofta

När semestrande svenskar varje sommar färdas på vägarna, är den uppdykande sevärdhetsskylten för många en välkommen anledning för rast och vila. En ko

25 maj 2001 av Sven Rosborn

När semestrande svenskar varje sommar färdas på vägarna, är den uppdykande sevärdhetsskylten för många en välkommen anledning för rast och vila. En kort stund beser man en historisk plats; kanske hinner man t o m att läsa den av Riksantikvarieämbetet uppsatta skylten.

För den som redan planerar sommarens bilfärd söderut, kan vi här tipsa om ett fornminne som, märkligt nog, är nästan okänt i turistbroschyrerna. Ändå är det enastående i sitt slag i norra Europa.

Platsen ligger vid Gantofta, 14 km sydost om Helsingborgs färjeläge. Det historiska smultronstället finns väster om järnvägen och strax söder om bebyggelsen. Från sevärdhetskringlan med texten "Sliprännor" vid stora landsvägen går en liten grusväg fram mot något som på ett hundratal meters avstånd ser ut som en större träddunge mitt på den uppodlade slätten. Förvåningen blir garanterat stor för den som kommer litet närmare – mestadels är det topparna på mycket höga träd som är synliga. En mäktig och djup bäckravin skär sig nämligen här in i slättlandskapet, en ravin täckt av tjock, lummig grönska.

En overklig fornlämning

Via en brant stig med trätrappor låter vi grönskan sluta sig över våra huvuden. Den lilla bäcken i ravinbottnen avger en fuktighet som t o m mitt på sommaren är mycket påtaglig. Allt är så oerhört overkligt på denna plats, Skånes kanske märkligaste fornlämning. Ravinsidan med sin porösa sandsten reser sig majestätisk över våra huvuden – bokstavligt talat. Berget välter sig ut över ravinen; ett randigt berg!

I hela bergssidan finns nämligen tusentals skålformade sliprännor. De täcker det synliga sandstensberget från foten till krönet. T o m på undersidan av bergets övre uthäng ser man sliprännor och de döljs säkert också under markytan. Marken här nere i ravinen består ju av tonvis med nedrasade jordmassor.

En fotvandring utmed den hala och branta stigen som löper vid ravinsidan visar också att hela ravinbranten är översållad på en mycket lång sträcka. Här finns de i tusentals, dessa märkliga skålformade sliprännor. Det som är märkligt är att ingen ännu egentligen har listat ut hur de uppkommit: vad de använts till!

Sliprännor är i vetenskaplig litteratur kända sedan 1850-talet. Det var de gotländska fyndplatserna som först kom i blickfånget. I början kallades fornlämningstypen för "sliparestenar". Snart skulle emellertid namnet ändras till det mera fantasieggande namnet "svärdslipningsstenar".

"Af menniskohänder"

A. W. Lundberg skrev år 1873 att "några stenkast från hafsstranden vid Ronehamn å Gotlands sydöstra kust ligga kringspridda en mängd temligen stora rullstensblock af gneis och granit, af hvilka åtminstone tretton äro på de uppåt vända sidorna försedda med inslipade refflor, hvilka i allmänhet icke äro parallella, utan gå i olika riktningar º Några hafva flera refflor, andra blott en eller två, några refflor äro djupa och långa, andra kortare och grunda, men alla äro uppenbarligen gjorda af menniskohänder i en mycket aflägsen forntid."

Snart väcktes röster mot tolkningen att skårorna uppkommit vid slipning av svärd. En stundtals hätsk debatt böljade i press och vetenskapliga media. Några krävde att forskarna skulle upp till bevis för att man verkligen kunde slipa svärd i skårorna. Slipskårornas bågform gjorde nämligen tanken omöjlig.

Även den stora mängden av slipskåror motsade tanken på vapenslipar. Enbart på Gotland registrerades i en undersökning år 1933 drygt 500 slipblock och sliphällar. Fynden var jämnt fördelade över hela ön. Det konstaterades också att "ej sällan gå rännorna i samma block i olika riktningar, någon gång tvärs över andra. Liknande är fallet å hällytor."

Slipskåror finns på ett flertal platser, varav Gotland står i särklass. Av platser i Sverige kan nämnas nordvästra Skåne och Halland, medan utländska exempel finns i Tavastland i Finland och i Luxemburg. Slipskårornas datering är mycket osäker. På ett antal s k bildstenar från Gotlands yngre järnålder finns emellertid sliprännor, vilka troligtvis tillkommit efter bildstenstillverkningen, alltså under vikingatid.

En astronomisk teori

Under 1970-talet lanserades den astronomiska slipränneteorin. Med utgångspunkt från fyndplatser med i det närmaste parallella rännor kunde gåtans pusselbitar falla på plats. Trodde man! Rännorna skulle ha varit siktlinjer mot himlavalvet. De dåtida prästerna graverade med 19 års intervall in månens läge vid en viss tidpunkt på året. Ett stort fel med denna teori var emellertid att man valt ut ett fåtal platser där resultatet svarade mot det som skulle bevisas. För övrigt kan man undra varför någon skulle gravera in siktrännor som maximalt är en meter långa för att registrera avlägsna himlafenomen.

En frisk fläkt av humor dammade av slipränneproblemet på 1980-talet. Den minst sagt märkliga teori som då lades fram utgick från golfspelet. Rännorna var skapade för stenprojektiler, vilka medelst träklubbor sändes iväg mot landstigande fiender vid öns kuster. Dåtidens gotländska kustartilleri!

Lösning i Gantofta?

I funderingarna över vilken funktion slip-rännorna en gång spelat, har man i mångt och mycket stirrat sig blind på problemet enbart utifrån gotlandsförekomsterna. Ska gåtan någonsin kunna lösas är det kanske i stället just vid Gantofta invid Helsingborg detta kan låta sig göras. Här faller t ex de smått fantastiska teorier som lagts fram som övermogna äpplen i en höststorm.

Astronomiska siktskåror mot månen och andra himlafenomen är t ex en omöjlighet; i Gantofta går rännorna i alla väderstreck, även neråt och inåt berget. Den smått fantastiska teorin att rännorna skulle vara utskjutningsplatser typ golfspel faller på sin egen orimlighet. Ingen golfboll, om än av sten, kan ligga kvar i rännor på undersidan av en klippa som den i Gantofta.

Gantoftaravinen lämnar faktiskt inget annat alternativ kvar än själva slipningsfunktionen. Det man en gång slipat måste ha varit runda och/eller kortare föremål. Placeringen av rännorna tyder dessutom på att ställningar har använts för att underlätta arbetet. De jämnt rundbågiga skårorna visar också att man bör ha använt sig av flyttbara, roterande hjulkonstruktioner. Vad har då slipats? Och när har detta skett?

Frågorna går tyvärr inte att besvara – än så länge. I Gantofta döljes emellertid ravinens botten invid slipväggarna av tjocka jordlager som under tidernas lopp rasat ner. I jorden kan finnas spår efter arbetsställningar och efter restprodukter från tillverkningen. Ravinen bara väntar på att avlockas sina hemligheter.

Publicerad i Populär Historia 1/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också