De fattigas och de rikas Europa

Den 21 juni 1736 var en stor dag i Torneå. Under ledning av en man med det för dessa breddgrader exotiskt klingande namnet Pierre-Louise Moreau de Maupertuis

27 mars 2002 av Magnus Bergsten

Den 21 juni 1736 var en stor dag i Torneå. Under ledning av en man med det för dessa breddgrader exotiskt klingande namnet Pierre-Louise Moreau de Maupertuis anlände ett elegant sällskap till den lilla norrländska köpstaden. Det var en vetenskaplig expedition utsänd av Frankrikes kung, Ludvig XV. Under ett års tid utförde fransmännen och deras svenska kollegor mödosamma mätningar som låg till grund för beräkningar av jordens omkrets.

Mätningarna bekräftade Isaac Newtons teori att jordklotet är tillplattat vid polerna. Men för både vetenskapsmännen och lokalbefolkningen gav expeditionen också andra resultat. De franska herrarna fick stifta bekantskap med en främmande kultur och ett föga gästvänligt klimat, men överraskades också av naturscenerier de aldrig kunnat drömma om. Och i Tornedalen skulla man länge tala om utlänningarnas märkliga manér.

Gradmätningsexpeditionen kan stå som symbol för den fredliga relation mellan Sverige och övriga Europa som inleddes efter stormaktsväldets fall i början av 1700-talet. Under de kommande århundradena skulle utbytet mellan det ensliga landet i norr och kulturnationerna på kontinenten bli livligt, men i stort sett enkelriktat. Det både ekonomiskt och kulturellt fattiga Sverige inspirerades av det rika Europa. Först en bit in på 1900-talet blev bilden en annan. Nu var det många svenskar som ansåg att Europa inte hade mycket att tillföra Sverige.

Med anledning av det svenska ordförandeskapet i EU bad vi fyra historiker skriva om tusen år av svensk-europeiska relationer. Tillsammans bildar deras artiklar en värdefull snabbkurs att ha i bakhuvudet när dagens debatt analyseras eller i bagaget på europaresan i sommar.

Magnus Bergsten, redaktionen

När Europa kom till Sverige

Text: Lars-Olof Larsson

Den medeltida epokens början är för Sverige och dess nordiska grannländer den historiska tidens gryning, då skrivna källor börjar kasta ljus över skeendet och skingra den förhistoriska epokens anonyma mörker. Bakom detta skeende, som ligger mellan tidigt 1000-tal och 1200-talets mitt, finner vi kristendomens genomslag och uppkomsten av en kyrklig organisation, inordnad i den europeiska kristenheten under ledning av påven i Rom.

Kristnandet tillhör tveklöst en av de allra mest genomgripande förändringarna i vår historia. Det innebar att de svenska landskapen blev en del av en stor och expansiv europeisk kulturgemenskap, med återverkningar inom strängt taget alla områden. Redan de talrika runstenarna, med obetydliga undantag våra allra äldsta skriftliga källor som ristades och restes under 1000-talet, är en spegling av kristet inflytande. Runstenarna är ofta korsmärkta eller har inskrifter som speglar kristna dygder i en mera tidlös nordisk version, likt den småländska Bolmarydsstenens text som Assur lät rista över sin fader Önd:

Han var minst av män en gnidare

ej snål på mat, ej snar till hämnd,

på sin Gud den gode trodde.

Integrationen med Europa var i och för sig en långsam process och möttes måhända av lika stark skepsis som den i vår tid aktuella gemenskapen. Djupt liggande mentaliteter och livsmönster förändras ju oerhört långsamt, och därför får vi inte överdriva betydelsen för gemene man av det nya budskapet om en allsmäktig Gud och hans enfödde son, Salvatore Mundi. I varje fall har Kristi uppmaning, att vända den andra kinden till, inte gjort något större intryck på folk med en inrotad hederskodex att med blod försvara sin manliga ära mot minsta skymf.

För en kungamakt med svårigheter att hålla samman de lösligt hopfogade riken som skymtar långt ned i tiden blev kyrkans folk och kunskap en välkommen bundsförvant. En fastare svensk riksbildning och kristendomens genombrott har gått hand i hand. Mera generellt har kungar och drottningar främjat framväxten av en kyrklig organisation av europeisk modell, med biskopsdömen, prosterier, socknar och kloster.

Mängder med konkreta lämningar finns alltjämt mitt ibland oss i form av kyrkbyggen efter kontinentala och i någon mån engelska förebilder. Exemplen är talrika redan från tidigt 1100-tal. Lundadomens kryptkyrka invigdes 1123, och under de båda följande decennierna restes dess murar och torn till Guds ära av inkallade lombardiska stenmästare. Handaskicklighet, teknik och arkitektur borde få sentida tal om ”medeltidens mörker” att fastna i halsen.

Andra europeiska pionjärer var cisterciensernas munkar och lekbröder. Från sina moderkloster i Clairvaux och Citeau drog de upp till den nordiska vildmarken och grundade dotterkloster som Nydala, Alvastra, Varnhem och Julita. Klostren blev spridningscentra för såväl andliga som materiella nyheter, i enlighet med ordens program att få allt som Gud givit människan att blomstra. Liksom i hela Europa blev dessa svenska kloster aktiva utposter vid odlingsgränsen för prövning av nyheter av skilda slag, det må gälla nya grödor, ny odlingsteknik, brunnar eller vattentäktens utnyttjande för kvarnar och järnframställning.

Även för dessa Kristi djärva pionjärer tedde sig landen i norr, svearnas och götarnas, som vilda och skrämmande. Adam av Bremen har i sitt verk om det nordtyska ärkestiftets historia samlat det sena 1000-talets europeiska vetande om nordanlandens folk. Han berättar om hedniska människooffer och spinner vidare på antika myter om hyperboréer, cykloper och amasoner vid det baltiska havets kuster. Sverige och dess män beskrivs dock i övervägande positiva ordalag. Men skildringen av de fagra amasonernas manliga avkommor, med hundhuvuden som sitter mitt på bröstet, ger ändå bilden av ett rike och ett folk i jordrundelns yttersta marginal. Även om kunskapen så småningom ökade, befästes uppfattningen om Sverige som ett marginalområde i den europeiska kulturkretsen – en uppfattning som haft drag av tidlös giltighet.

Marginellt eller ej kom växande kontakter med Europa, förmedlade även av stormän och av köpmän i växande nordtyska hansestäder som Lübeck och Danzig, att få en rad andra långsiktiga följder. Hit hör träldomens avskaffande och den sociala omvandlingsprocessen i riktning mot ett korporativt ståndssamhälle med feodalrättsliga inslag. I kyrkans hägn upprättades domskolor vid varje biskopsäte. Begåvade ynglingar sändes för vidare utbildning till universitet ute i Europa – först till Paris och Bologna, senare till Prag, Siena, Köln och en rad andra.

Under den europeiska högmedeltidens tre sekler, vilka sammantagna var den första verkligt dynamiska tidsåldern i Europas historia, blev alltså även Sverige indraget i ett internationellt projekt med centrum i Rom. Det blev en del i ett europeiskt-katolskt universum som bredde ut sig mellan Sicilien och Nordkap, från Irland till Ungern och östra Polen, därtill med utposter i Nordatlanten.

Lars-Olof Larsson är professor och historiker, tidigare verksam vid högskolan i Växjö.

Svenskar i Europa/medeltid

Kring Erik den helige, kung cirka 1156–1160, finns en rik legendflora. Det berättas att han tillsammans med sin vän biskop Henrik företog ett korståg till Finland, varvid Henrik led martyrdöden och blev finskt nationalhelgon. Enligt legenden dödades Erik den 18 maj 1160 utanför kyrkan i Uppsala av den danske prinsen Magnus Henrikssons folk. Erik blev så småningom Sveriges och även Stockholms skyddspatron.

Dominikanermunken Petrus de Dacia, född på Gotland cirka 1230, brukar kallas för Sveriges förste författare. Ryktet grundar sig på den biografi han skrev över den extatiska nunnan Kristina av Stommeln, en flicka han mött vid sin studietid i Köln och blivit så berörd av att han tagit hennes helgonförklaring som sin livsuppgift. Petrus tillbringade en stor del av sitt liv på resande fot mellan olika lärosäten i Europa.

Lagmansänkan Birgitta Birgersdotter (1303–73) lämnade 1349 Sverige för gott. I Rom fick hon 1370 sin klosterorden, grundad på föreskrifter hon fått i sina uppenbarelser, godkänd av påven. Birgittas religiösa budskap översattes till latin och fick därmed europeisk spridning. Hon hade sinne för politik och verkade bland annat för ett slut på kriget mellan England och Frankrike. Helgonförklarades 1391.

Kulturen som krigsbyte

Text: Sverker Oredsson

I april 1635 anlände Axel Oxenstierna i spetsen för ett stort följe till franska Compiègne – staden som senare, 1918 och 1940, blev känd för tyska respektive franska kapitulationsförhandlingar. I Compiègne mottogs den svenske rikskanslern synnerligen respektfullt av både Ludvig XIII och den allsmäktige kardinalen Armand de Richelieu. Den franske kungen kallade Oxenstierna ”min kusin” och uppmanade honom att behålla hatten på i sin egen närvaro. Samtalet fördes på två språk. Kungen talade franska och kanslern latin. När Oxenstierna och Richelieu möttes, talade båda latin. Herrarna samtalade enbart om angenäma saker. Och när samtalet var slut, följde Richelieu sin gäst till det nedersta steget i trappan, en gest som markerade stor respekt.

Nu gjorde givetvis inte Axel Oxenstierna, Sveriges reelle ledare, resan från Tyskland till Frankrikes överhuvud bara för lite kallprat. Här slöts en fastare allians mellan de båda länderna. Frankrike hade sedan 1631 med pengar understött den svenska krigföringen i Tyskland.

Redan en sådan uppgörelse mellan det katolska landet Frankrike och Sverige, företrädaren för den stridbara protestantismen, var en märklig företeelse för dem som såg trettioåriga kriget som ett religionskrig. Men Frankrike kämpade för hegemonin i Europa, mot huset Habsburg, som omgav landet både i öster, genom Tyskland och dess kejsare, och i söder, genom Spanien. Sverige stred för att befästa och förstora sitt östersjövälde.

Mottagandet av Axel Oxenstierna i Compiègne markerade att Sverige var en av Europas mest betydelsefulla stater. Förändringen var påtaglig sedan Gustav Vasas kröning drygt hundra år tidigare. Gustav Vasa själv var en upprorsmakare, sedan gjorde hans söner Johan och Karl uppror mot Erik, och hertig Karl fullföljde upprorstraditionen genom att bekriga och besegra sin brorson Sigismund.

Sådana återkommande tronstrider var påfrestande för en härskarätts legitimitet. För Gustav II Adolf var i stället den evangeliska trons försvar legitimitetsgrundande. Enheten i trosuppfattning var i 1600-talets Sverige mycket viktig.

Gustav Vasa nöjde sig med Sveriges traditionella landområde. Han fick befästa sin makt genom att slå ned uppror i främst Dalarna och Småland. Sönerna Erik, Johan och Karl ville däremot utöka det svenska landet. Sönderfallet av den tyska ordensstaten på andra sidan Östersjön gav ett tillfälle, och redan 1561 slöt sig staden Reval, dagens Tallin, till Sverige. Under efterföljande decennier var ett ledmotiv i den svenska politiken att söka behärska den ryska handeln på de floder som mynnade ut i Östersjön. Länge var ambitionen större än förmågan, men under Gustav Adolfs regeringstid förverkligades drömmen om ett östersjövälde. Gustav Adolf och Axel Oxenstierna var outtröttliga i sitt organisationsarbete, och Sverige fick både en armé och en förvaltning som stod på höjden av vad Europa förmådde.

I och med inträdet i det stora tyska kriget 1630 och genom segern i Breitenfeld följande år var Sverige inte enbart en ledande östersjömakt utan en europeisk stormakt. Åren efter Gustav Adolfs död var förvisso svåra för Sverige, men vid Axel Oxenstiernas besök i Compiègne bekräftades att varken Sverige eller Frankrike skulle sluta fred utan den andra statens godkännande. Frankrike gick självt ut i kriget och förde sålunda inte enbart krig genom Sverige, sitt ombud.

Richelieus egen uppfattning om sin svenske statsmannakollega var att dennes sätt att förhandla var ”un peu gothique et beaucoup finoise”, alltså att kanslern var en smula simpel till sättet och mycket envis.

Den europeiska kulturen hade emellertid en stor lockelse på svenskarna, inte minst högadeln. L’ honnête homme efterträddes av le galant homme som adelsideal. Genom en genväg kunde svenskarna tillägna sig den kontinentala kulturen; man kunde röva hem den. Sveriges slott, kyrkor och bibliotek är fyllda av krigsbyten. Det största bytet kom från Prag 1648, fredsåret. Det kejserliga slottet och andra slott plundrades på guld, konst och böcker. Så kom de stora europeiska mästarna till Sverige: Michelangelo, Rafael, Tizian med flera. Dessutom Silverbibeln och den så kallade Djävulsbibeln, en tjeckisk nationalklenod. Plundringarnas värde har uppskattats till sju miljoner riksdaler, vilket kan jämföras med den miljon som Sverige efter 1613 fick betala för att få tillbaka Älvsborgs fästning och som då knäckte de svenska finanserna. Med Richelieus språkbruk var de svenska plundrarna ”beaucoup gothiques”.

Rov av konstskatter var dock inte det enda sättet för svenska kulturförvärv. Även utländsk expertis förvärvades. De la Vallée, far och son från Frankrike, och Tessin, far och son från Stralsund, är arkitekter som ännu sätter sin prägel både på Stockholm och på många landsbygdsslott.

Kanske framträder den svenska stormaktsambitionen allra tydligast i Stockholms slott. År 1697 brann Tre Kronor. Strax därefter hade Nicodemus Tessin d y sina ritningar klara för det nya slott som skulle vara värdigt stormakten. Först år 1755 var verket färdigt. Då var Sverige inte längre en stormakt.

Sverker Oredsson är professor i historia vid Lunds universitet.

Svenskar i Europa/stormaktstid

Vid bara tjugosju års ålder blev Lennart Torstenson (1603–51) chef över det svenska artilleriet som han bidrog starkt till att ut- veckla. 1632–34 hamnade han i tysk fångenskap, vilket resulterade i en så svår reumatism att han efter frigivandet ofta fick bäras på bår under fältslagen. Torstensson utnämndes 1641 till överbefälhavare och ledde fälttåget mot Danmark, vilket ledde till freden i Brömsebro.

Nicodemus Tessin d ä (1615–81) föddes i Stralsund och började i svensk tjänst 1636. Från början fortifikatör fick han med tiden allt fler arkitekturuppdrag och fungerade som introduktör av den romerska och franska klassicismen i Sverige. 1651 skickades han på bildningsresa i Europa och blev senare Stockholms förste stadsarkitekt. Till hans viktigaste verk räknas Drottningsholms slott, Kalmar domkyrka och Riksbanken, utformad som ett romerskt palats.

Redan i samband med födseln bestämde Gustav II Adolf att hans dotter Kristina (1626–89) skulle få en skolning passande en europeisk furste. Som drottning för en stormakt var det viktigt för henne att upprätthålla ett hov av kontinental modell och hon introducerade också flera utländska ätter på riddarhuset. Efter att ha abdikerat 1654 övergick Kristina till katolicismen och bosatte sig i Rom, där hon blev en viktig kraft i kulturlivet. Kristina är begravd i Peterskyrkan.

Fönster åt världen

Text: Tore Frängsmyr

Sveriges förhållande till Europa blev helt annorlunda under 1700-talet. Från att ha varit en europeisk krigisk stormakt under 1600-talet hade Sverige vid Karl XII:s död förlorat allting. Nu gällde det att bygga upp riket från grunden. Uppbyggnadsarbetet leddes av adeln och utgick från Riddarhuset i Stockholm. Med hjälp av det merkantilistiska systemet skulle man sätta landets ekonomi på fötter, och med kulturella ambitioner ville man ge landet nytt självförtroende. Hela 1720-talet präglades paradoxalt nog av en stark optimism. Man befann sig i ett sådant bottenläge att varje förändring sågs som en förändring till det bättre. Fönstren öppnades mot Europa, nya vindar blåste in över landet.

Från London hemkallades Johan Helmich Roman för att spela i och så småningom leda Hovkapellet. Han ryckte upp musiken och organiserade på Riddarhuset de första offentliga konserterna i vårt land. Från London hemkom också den unge ingenjören Mårten Triewald, som föreläste om den nya fysiken och mekaniken. Föreläsningarna och demonstrationerna hölls förstås på Riddarhuset. År 1727 påbörjades restaureringen av det kungliga slottet, som i trettio år legat i träda efter branden 1697. Detta var en viktig symbolhandling. Formellt ansvarig blev efter sin far den unge Carl Gustaf Tessin, som återvänt från utlandet för att medverka i utarbetandet av de nya konstitutionerna. Från Paris hemkallades arkitekten Carl Hårleman för att leda det egentliga arbetet.

Det var också på Riddarhuset som Carl Linnaeus på våren 1739, efter tre år i Holland, började föreläsa om den nya naturkunnigheten. En månad senare, den 2 juni 1739, grundades i samma lokal Kungliga Vetenskapsakademien av Triewald, Linné och fyra andra. Linné hade redan skaffat sig ett namn ute i Europa och en strid ström av skrifter på latin skulle bekräfta denna position. Linné och Vetenskapsakademien bildade upptakten till ett genombrott för naturvetenskapen som gjorde Sverige till en av de starkaste vetenskapliga nationerna i Europa. På praktiskt taget alla områden blev svenskar ledande: botanik (Linné), fysik och matematik (Klingenstierna, Wilcke), astronomi (Celsius, Wargentin), kemi (Wallerius, Bergman, Scheele), medicin (Rosenstein), kirurgi (Acrel), mineralogi (Cronstedt). Som sekreterare i Vetenskapsakademien under trettiofyra år utvecklade Wargentin ett kollegialt nätverk över hela Europa.

Studieresorna blev ett viktigt inslag i det akademiska livet. Alla studenter som hade seriösa ambitioner måste resa ut i Europa, besöka berömda universitet och akademier samt söka företräde hos lärda professorer och filosofer. Språket var förstås latin, det som behövdes av folkspråken lärde man sig på platsen. Ofta varade dessa studieresor två–tre år, ibland kunde de räcka upp till tio–tolv.

Kulturinflytandet kom i etapper från olika håll. Under frihetstidens första decennier var närvaron av engelsk vetenskap och kultur påfallande. Från 1740–50 och framåt började det franska inflytandet dominera, något som kulminerade under Gustav III. Kungen hade som bekant inte något djupare intresse för naturvetenskapen. Han satsade i stället på musik och opera, dans och balett, litteratur och teater. På 1770-talet tillskapades Musikakademien, Konstakademien och Vitterhetsakademien, 1786 även Svenska Akademien. Mönstren hade han framför allt sett i Frankrike, men också i Italien.

En av höjdpunkterna i Gustav III:s kulturella aktiviteter blev hans italienska resa 1783–84. Hans möten med det konstnärliga Europa blev avgörande för Sverige, och kungen anställde arkitekter, målare och musiker från de europeiska kulturmetropolerna. Teatrar grundades, slott anlades, porträtt målades; på kort tid kom svensk opera upp i god europeisk klass.

Det franska skulle på 1800-talet avlösas av det tyska. Med romantiken kom Fichte, Schelling och den tyska filosofin att prägla svensk kultur, både dess filosofi och dess litteratur. Benjamin Höijer gjorde sina lärospån vid tyska universitet. Skalden Atterbom företog under två år en tysk resa, på vilken han träffade Schelling och andra framstående romantiska filosofer.

Men allt var inte romantik. Kemisten Jacob Berzelius utkämpade många duster med romantikerna här hemma, men sina resor ställde han både till Frankrike och Tyskland. Hans förbindelser med de tyska kemisterna fördjupades med åren. Han fick flera framstående lärjungar från Tyskland och hans egna skrifter översattes undan för undan till tyska.

Från 1800-talets mitt förändrades resandet. Med järnvägens tillkomst blev det mycket lättare att ta sig ut i Europa. Fler universitet stod öppna, fler studenter gav sig i väg. Men inflytandet från kontinenten gällde inte längre bara den akademiska kulturen. Den breddade bildningen, skolundervisningen, pressen och de begynnande folkrörelserna krävde nya kontakter och gav upphov till nya inspirationskällor. Många politiskt väckta, både kvinnor och män, for ut i världen för att lära känna och diskutera de senaste politiska strömningarna. Både August Palm och Hjalmar Branting hade i Tyskland lärt känna socialismen, och de tog dess politiska idéer med sig hem. Därmed började också en ny tid i Sverige.

Tore Frängsmyr är professor i vetenskapshistoria vid Uppsala universitet.

Svenskar i Europa/1700-1800-tal

År 1720 gjorde konstnärinnan Rosalba Carriera succé i Paris med sina pastellporträtt i rokokostil. En av dem som tog starkast intryck av tekniken var den svenske konstnären Gustaf Lundberg (1695–1786). Med sin nya stil blev han genast populär hos den franska överklassen och valdes in i franska konstakademien. Efter återvändandet till Sverige 1745 blev den produktive Lundberg både hovmålare och direktör för den svenska konstakademien.

När Johan Tobias Sergel (1740–1814) år 1779 kom tillbaka till Sverige efter ett drygt decennium som kunglig stipendiat i Italien var han redan en konstnär av europeiskbetydelse. Tecknaren och skulptören Sergel var en centralgestalt i den gustavianska epokens konstliv och följde som guide med Gustav III på dennes italien-resa 1783–84.

Jenny Lind (1820–87) var den första i raden av svenska operaartister som nådde världsrykte. 1844 började hennes internationella karriär med besök i bland annat Köpenhamn, Berlin, Wien och London, och ”Jenny Lind-feber” som följd. Längtan efter ett normalt familjeliv och en tilltagande rampfeber bidrog till att hon 1849 gav upp teaterscenen för att enbart sjunga vid konserter.

Modernisering på egna villkor

Text: Håkan Arvidsson

Sverige har, bortsett från några kortvariga undantagstillstånd, tillhört den europeiska kulturens utkant – en fattig provins som spelat liten roll i den stora europeiska konserten. Under 1900-talet förändrades emellertid denna situation på ett egenartat sätt och det som förändrade den var moderniseringen. Sett i ett stort perspektiv var den europeiska moderniseringen en process som under ett par hundra år trängde sig på Europas alla länder och folk, men den gjorde det i olika takt och med olika konsekvenser. I de flesta fall fick dock moderniseringen – i likhet med många stora förändringar – ett dramatiskt och konfliktfyllt förlopp. Traditionella livsvärden krossades och människor tvingades ställa om sig från en agrar arbetsorganisation till en industriell, från det långsamma livet på landet till stadens hektiskt pulserande tillvaro. I de flesta fall uppträdde moderniseringen som en obetvinglig yttre kraft som vare sig stod att hejda eller lät sig påverkas. Och i många länder fick den därför ett omstörtande och kaotiskt förlopp med krig, inbördeskrig och revolutioner i sitt kölvatten.

I detta allmänna europeiska mönster utgjorde Skandinavien och i synnerhet Sverige ett undantag. Förändringarna under 1900-talet framstod som den ”lyckliga moderniseringen”, som en stor och snabb omvälvning genomförd i ordnade och relativt odramatiska former. I Sverige var det inte konflikten utan kompromissen som dominerade. Arbetarrörelsen blev här tidigt reformistisk och efter första världskrigets inferno slöt de industriella parterna en historisk överenskommelse som banade väg för demokrati och arbetsfred.

Denna anmärkningsvärt stabila och fridsamma utveckling fick den norske historikern Edvard Bull att karaktärisera skillnaden mellan skandinavisk och kontinental arbetarrörelse på följande aforistiska sätt: ”Den kontinentala arbetarrörelsen offrar hellre livet på barrikaden än betalar en krona i fackföreningskontingent, medan den skandinaviska hellre lägger hela lönen i fackföreningsavgift än bestiger en barrikad.”.

Sveriges ”lyckliga modernisering” ställde landet utanför det övriga Europa och skapade en form av främlingskap som blev bestående för förhållandet till Europa under hela århundradet. Betydelsefullt var givetvis också att Sverige inte drogs in i något av världskrigen. Denna omständighet gav ytterligare skjuts åt landets explosiva ekonomiska och sociala utveckling.

Ur denna erfarenhet växte en övertygelse att svenskarna satt inne med en lösning på det moderna industrisamhällets problem, en lösning som saknades bland Europas gamla kulturländer. Därför ställde sig Sverige genomgående skeptiskt till de stora europeiska samarbetsprojekt som föddes efter andra världskriget. Många menade att Sverige inte hade något att vinna på eller lära av en närmare samverkan med övriga Europa. I valet mellan EEC (senare EG och EU) och Efta valde Sverige det senare, eftersom Efta inte rymde vare sig perspektiv eller förpliktelser. Rent allmänt utvecklades i Sverige en avståndstagande hållning till den europeiska kulturen. Den beskrevs och förstods som en kultur i upplösning och ibland som själva ”mörkrets hjärta” – den tankevärld som möjliggjorde förintelsen och fascismen.

Redan före andra världskriget – på 1930-talet – fanns det bland de unga kulturradikala kretsarna en orientering mot Amerika. Makarna Gunnar och Alva Myrdal hämtade inspirationen i USA till den sociala ingenjörskonst som blev den bärande konstruktionen för det svenska folkhemmet.

Först mot slutet av seklet kunde man se ett nytt svenskt närmande till övriga Europa. Men detta närmande drevs mer av tvång och ekonomisk nödvändighet än av övertygelse och fri vilja. Den svenska medelväg som så länge förefallit framgångsrik både i socialt och ekonomiskt avseende förlorade under 1990-talet sin internationella trovärdighet. Därmed krympte marginalerna för en svensk särväg till fortsatt modernisering och landet tvingades att söka nödhamn i den europeiska gemenskap som tidigare undvikits och avvisats. Den tidiga moderniseringens historiska kompromiss är därmed uttömd och avlöst av en smärtsam och ännu ofullgången omprövning av Sveriges nationella identitet och plats både i den europeiska och internationella politiken.

Håkan Arvidsson är historiker vid Roskilde universitet i Danmark.

Svenskar i Europa/1900-tal

Barbro Alvings (1909–87) klassiska journalistgärning började med en resa till Berlin-OS 1936 och fortsatte med en rad skrivuppdrag som resande reporter. Hon besökte många krigshärdar och rapporterade hem om civilbefolkningens lidande under spanska inbördeskriget och finska vinterkriget. ”Bang” var knuten till Dagens Nyheter mellan 1934 och 1959 då hon lämnade tidningen på grund av ledaravdelningens plädering för svenska kärnvapen.

Som ledare av räddningsaktionen för judarna i Ungern 1944–45 har Raoul Wallenberg (1912–47?) av eftervärlden ihågkommits som andra världskrigets store hjälte. Med hjälp av svenska skyddspass och speciella skyddade hus lyckades han rädda tusentals människor undan nazismens dödsläger, innan han 1945 arresterades av sovjetiska trupper och fördes till Moskva. Vad som sedan hände är fortfarande oklart.

Förre moderatledaren Carl Bildts (född 1949) släkt kom ursprungligen från Jylland men blev genom äktenskap och godsförvärv på 1600-talet naturaliserade svenskar. 1991 kom hans bok Hallänning, svensk, europé, varefter han med kraft engagerade sig för en svensk anslutning till EU. I juni 1995, efter fyra år som statsminister, blev Bildt tack vare sitt utrikespolitiska kunnande utsedd till EU:s medlare i det jugoslaviska kriget. Senare samma år utsågs han att leda den civila återuppbyggnaden av Bosnien, och 1999 reste han till Kosovo som FN:s sändebud.

Publicerad i Populär Historia 3/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också