Sveriges okända ockupation av Spetsbergen

Somliga årtal förknippas ibland med viktiga historiska händelser. Tänk på 1905, 1931 eller 1957! Men vem minns vad som hände den 12 juli 1910? Strindbergsfejden skulle kanske någon föreslå, eller måhända besöket av den första flygmaskinen. Förslagen är väl inte så tokiga, men träffar ändå inte rätt. För att komma det korrekta svaret på spåren måste vi lämna Sveriges gränser och söka oss flera hundra mil norrut: till Spetsbergen.

Sommaren 1910 var Spetsbergen inte längre ett okänt Terra incognita. Svenska polarforskare hade genomfört många expeditioner och kände väl till den arktiska ögruppens flora och fauna och, vilket skulle visa sig vara särskilt viktigt, de geologiska förhållandena.

Den vetenskapliga upptäckarivern gick hand i hand med outtalade ekonomiska och politiska intressen. Det handlade både om att visa vetenskaplig framsynthet och att tjäna fosterlandet. I rapporten från Svenska polarexpeditionen till Spetsbergen år 1868 skriver till exempel Th. M. Fries och C. Nyström:

”Att vårt land bör eftersträfva lagrar från blodiga slagfält, derpå tänker väl numera ingen; vi äro nöjda, om vi få lefva i fred och vänskap med hela verlden. Deremot kunna vi ännu med gladt mod blanda oss i andra strider, der framgången ej är bunden vid materiell eller numerisk öfvervigt; ännu kunna vi på vetenskapens vidsträckta fält uppträda såsom bundsförvandter eller rivaler med långt rikare och mäktigare länder och folk.

Ett af de förnämsta hjelpmedlen i en sådan täfvlan erbjuda utan tvifvel vetenskapliga expeditioner – och ännu ligga talrika, vidsträckta trakter, så i norr som söder, hvilka vänta på undersökning. Än i dag skulle det skådespelet kunna upprepas, som under sistförflutna århundradet väckte hela det bildade Europas aktning och beundran, då från det aflägsna Sverige Linnés lärjungar utgingo till snart sagt alla verldens länder och återvände med rika skatter – eller stupade såsom vetenskapens martyrer fjerran från hemmet.”

Den nationella äran

Det var emellertid knappast vetenskapliga martyrer som den svenska staten och expeditionernas andra bidragsgivare var intresserade av. Snarare lockade de rika skatterna, eller åtminstone den nationella äran. Vid sidan av det botaniska och zoologiska arbetet på Spetsbergen gjordes flera ingående undersökningar av mineraltillgångar samt lokalisering av andra naturresurser.

För den framstående polarforskaren och geologen A. E. Nordenskiöld var denna uppgift särskilt viktig, och i hans geologiska kall återfinns också den dubbelhet som utmärker hela traditionen; det handlade både om empirisk forskning och exploatering.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

1864 hade Nordenskiöld upptäckt rika fosforitbärande skikt i det inre av Isfjorden, den cirka tio mil djupa fjord som är belägen mitt på Spetsbergen. Ett litet hus hade byggts på platsen till fromma för vidare polarforskning – samt för att hålla ett vakande öga på fosforiten. Insikten om hur svårt det var att hävda sin eventuella rätt till de fynd som gjorts, föranledde Nordenskiöld att göra flera resultatlösa framstötar för att kunna nå en lösning av de juridiska frågorna om vem som hade förfogande﷓ respektive styresrätt. Som nämnts var Spetsbergen vid denna tid inte ett okänt land, men väl ett Terra ‘ius – ett ingenmansland.

Osäkerheten om Spetsbergens tillhörighet var den indirekta orsaken till vad som hände den 12 juli 1910. Men för att förstå det måste vi dröja ytterligare en liten stund vid några bakgrundsdetaljer.

Idag är det ju så att ögruppen oftast associeras med Norge, men så har det inte alltid varit. Tvärtom har flera länder gjort anspråk på att utifrån sin egen historia ha besittningsrätt. Spetsbergen har därmed kommit att få sin egen lilla historikerstrid.

De som tidigare brukade räknas till Spetsbergens ”upptäckare” var de bägge holländarna Jakob Willem Barents och Jan Corneliszoon Rijp som 1596, i sökandet efter en nordlig väg till Indien, stötte på landet ”med de spetsiga bergen”. Att holländarna skulle ha varit allra först är det inte längre någon som anser, tvärtom är de flesta eniga om trovärdigheten i den isländska Landnamabokin från 1194, där författaren eller författarna talar om ett ”svale brem” – en kylig kust – och vidare att ”Svalbardi fundinn” eller ”Svalbards fundr”.

För Norge passade dessa passager perfekt, och från 1925 då en internationell traktat i Paris erkände Norges styrelserätt, byttes namnet Spetsbergen ut mot det mer nordiskt klingande Svalbard som nu är det samlande namnet för hela ögruppen. Barents och Rijp kom därmed att reduceras till ”återupptäckare”.

Problematiskt blev det emellertid när också ryska historiker kunde visa att deras landsmän i sina karaktäristiskt vidjeknutna fiskebåtar, s k lodjor, minsann bedrivit jakt och fiske i de norröna vattnen runt Spetsbergen redan under nordeuropeisk medeltid.

Kol till fabrikerna

Läget är med andra ord ganska förvirrat när vi kommer fram till sekelskiftet, vilket är den tid då europeiska och amerikanska företag och regeringar börjar se sig om i världen efter främst kol till sina hungrande industrier.

Först ut på fältet var några amerikaner under ledning av en viss John Munroe Longyear. Hans företag The Arctic Coal Company började 1906 att försöka utvinna kol i Adventdalen som ligger en bit in i Isfjorden. Särskilt framgångsrik blev denna verksamhet inte eftersom kriget kom emellan, men den lilla stad som grundades, Longyear City, finns idag kvar i norskt ägo och med norskt namn: Longyearbyen.

Tanken att för första gången ockupera land för Sveriges räkning kom i januari 1909 från en ingenjör vid Jernkontoret i Stockholm. Informationer från nyligen genomförda geologiska undersökningsresor till Spetsbergen, samt ett konkret intresse från Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund att understödja en ockupation med femtusen kronor, avgjorde saken. Och det bestämdes, efter det att utrikesdepartementet underrättats, att en expedition skulle utrustas och vara ”marschklar” till sommaren 1910.

Expedition till Pyramiden

I ledningen för den fem man starka ockupationsstyrkan, båtbesättningen oräknad, stod studenten Bertil Högbom som tidigare besökt området. Med på färden var också en ingenjör, ytterligare en student, samt en gruvarbetare och en gruvfogde från skånska Hyllinge. I början på juli nådde expeditionen med sitt fartyg ”Venus” fram till fjället Pyramiden som är beläget längst inne i Isfjorden, inte så långt från Kap Thordsen där Nordenskiöld 1864 funnit fosforit och byggt ett litet hus.

Under de två tidigare somrarna hade Bertil Högbom funnit kol på några ställen runt Pyramiden och tanken var att åter leta sig fram till dessa platser. Under de första dagarna gick det inte att gå i land eftersom isläget var för besvärligt, men till slut, den 12 juli 1910, lyckades man forcera isen och kunde på den arktiska tundran strax nedanför Pyramiden spika upp kungörelsen om att marken nu var under ”Swedish occupation”.

Med denna handling hade land ockuperats för svenska intressen för första gången, men det blev en annektering helt utan gängse ritualer; ingen hornmusik hördes, inga fanborgar fladdrade i vinden och inte ett enda skott avlossades. Tiden var knapp och det gällde i stället att skynda på innan isen åter stängde igen passager och smalare sund.

Helt riktigt misstänkte svenskarna att kolfyndigheterna vid Pyramiden hörde till samma åder som hade upptäckts vid Adventdalen, och att ådern möjligen kunde tänkas fortsätta även längre söderut. Därför bestämdes det att man även skulle söka efter kol på andra sidan Nordenskiöld Land, i Bellsund och längs Van Mijen-fjordens stränder.

I början på augusti nådde man fram till Braganzavågen i det inre av Van Mijen-fjorden. De områden som nu anträddes var helt okända, åtminstone för den svenska allmänheten. Men det skulle snart bli en ändring på den saken. Den 16 augusti, samma dag som svenskarna vände åter, uppsattes en sista ockupationstavla: den viktigaste, skulle det senare visa sig.

Utvidgade planer

Efter hemkomsten till Sverige på hösten 1910, och efter att den högbomska expeditionens prover utvärderats och befunnits lovande, satte planeringen för ett utvidgat koläventyr på Spetsbergen i gång på allvar. Man hade att brottas med tre problem.

För det första gällde det pengar – en fullskalig brytning skulle kräva enorma summor i initialkostnader. För det andra var det nödvändigt att försöka slingra sig förbi de vaga men dock befintliga överenskommelser som visserligen tillät olika former av privat verksamhet på Spetsbergen, men som förhindrade statliga aktiviteter. Knäckfrågan var naturligtvis hur Jernkontorets status skulle komma att tolkas i detta hänseende.

Det tredje problemet var det svåraste, och låg dessutom ej inom räckhåll för ekonomiska och politiska beslut i Sverige. Det handlade om världsmarknadspriset på kol; utan väsentliga prisökningar skulle en brytning på Spetsbergen aldrig kunna bli finansiellt försvarbar.

De första två problemen skulle visa sig vara lätta att lösa. Genom en finansiell rockad skapades en sammanslutning där intressenterna bakom Jernkontoret garanterades medlemsskap i ett nytt bolag, AB Isfjorden﷓Bellsund, som bildades efter en emission den 21 april 1911. Bolagets första uppgift blev att sätta upp och utrusta en ny expedition till Spetsbergen, denna gång med avsikten att också komma hem med säljbara råvaror.

Ångbåt från Stockholm

”Viking” var namnet på den ångbåt som AB Isfjorden-Bellsund inköpt och som den 15 juni 1911 ångade ut ur Stockholm med destination Spetsbergen. Förberedelserna var bättre än det föregående årets, med på expeditionen fanns bl a en läkare och inte mindre än fjorton skånska kolgruvearbetare. Även denna gång var Bertil Högbom ledare.

Arbetena påbörjades först i Isfjorden med att några smärre schakt drevs upp vid Pyramiden, vilket resulterade i att mindre mängder kol kunde brytas. Dessutom gav man sig på de gipsfyndigheter som upptäckts på andra sidan Billefjorden. Inte mindre än åttioåtta ton gips skeppades därifrån hem till Sverige. På kartan heter platsen idag följdriktigt Gipsviken.

Liksom 1911 års expedition tänkte man avsluta den försvinnande korta arktiska sommaren vid Braganzavågen. Men redan vid Bellsund, alltså i Van Mijen-fjordens mynning, dök i bokstavlig mening ett nytt och hotande problem upp. I samma riktning som Viking stävade nämligen ett annat och snabbare fartyg från ”The Northern Exploration Co” i London. Och det rådde inget tvivel om att detta fartyg var ute i samma ärende som Viking.

Fartyget ägdes av engelsmannen Ernest Mansfield som sedan 1906 ockuperat området runt Kolfjället i det yttre av Van Mijen-fjorden. Mansfield hade engagerat några norska fångstmän för att dessa skulle bevaka hans intressen, samt söka efter guld i Braganzavågen.

Konflikten låg alltså i luften. Svenskarna lät sig emellertid inte bekommas av risken att dra på sig Mansfields vrede, landet var ju ockuperat i laga ordning för svensk räkning menade man, så arbetet började istället raskt med att bygga hus och bryggor och sätta igång gruvdriften.

Brytning i tvåskift

Brytningen utfördes i tvåskift och pågick i närmare fyra veckor. Halva arbetsstyrkan arbetade i gruvan, medan den andra halvan hade fullt upp med att på små vagnar frakta kolet ner till ett upplag vid stranden. Nästan tvåhundra ton (uppgifterna växlar något) blev resultatet av denna första sommars försök. Hemma i Sverige skulle kolet, som kom att gå under namnet ”Braganzakol”, bedömas som mycket gott med avseende på värmeförmåga, ja man menade att det faktiskt var minst lika bra ”som det bästa engelska ångkol”.

Svenskarnas framgångar var mer än Ernest Mansfield kunde tåla, och den 2 augusti och sedan ytterligare en gång två veckor senare framförde han skarpa protester och hot om våld såvida svenskarna inte genast gav sig av. Det stannade dock vid verbala attacker och Viking kunde i början på september vända åter.

Konflikten hade uteblivit, men det stod klart för alla att fortsatt kolbrytning i Braganzavågen förutsatte en överenskommelse med engelsmännen. Redan samma år startade därför förhandlingar med The Northern Exploration Co. Utgångsläget var först att låta ärendet gå vidare till internationell skiljedom, men från svensk sida förmådde man övertala engelsmännen att ge upp alla anspråk mot löfte om ett korsvis ägande, så någon tredje part behövde aldrig anlitas.

Även under de tre somrar som följde skedde undersökningar och brytning i mindre skala i de svenska sektorerna. Undantaget var 1915 som var en särdeles kall och bister sommar på Spetsbergen. Eftersom de ångbåtar som nyttjades för transporterna mellan Tromsö och Spetsbergen inte var tillräckligt förstärkta för att bryta sig genom isen, tvingades de uppresta att denna gång vända åter med oförrättat ärende.

Efter noggranna fältstudier och kemiska analyser av kolet hade man kommit fram till att den svenska verksamheten skulle utvecklas på ett ställe, och allting talade för Braganzavågen. Med historiens facit i hand förefaller detta beslut felaktigt. Braganzakolet var visserligen lättbrutet men isförhållandena längst inne i Van Mijen-fjorden var svåra, vilket också några fraktskepp bittert fick erfara längre fram.

Pyramiden såldes

Kanske hade det varit bättre att satsa på Pyramiden inne i Isfjorden. Tack vare att de absolut sista resterna av Golfströmmens ljumma vatten letar sig upp och in i Isfjorden drabbas Pyramiden sällan av allvarligare isproblem. Men Pyramiden såldes vid ett senare tillfälle, 1927, till ryssarna, som faktiskt än idag bedriver kolbrytning där. Nåväl, intresset för den svenska ockupationen på Spetsbergen var hur som helst relativt stort i Sverige på 1910-talet, men problemet var naturligtvis kolpriset. Visserligen hade första världskrigets utbrott påverkat kolpriset, men det var först när tyskarna 1916 proklamerade sitt villkorslösa ubåtskrig som kolpriserna sköt i höjden med över tusen procent.

Nu hade det läge kommit som man väntat på; en hotande ”energikris” med en lovande lönsamhet satte fart på kolbaronerna och startskottet gick för en massiv exploatering av de ockuperade områdena. Braganzavågen framstod nu mer som en guldgruva än som en kolgruva, och det mötte inga hinder att i all hast starta ett nytt bolag. 1916 bildades så AB Spetsbergens Svenska Kolfält.

På mindre än en vecka hade samtliga aktieposter i det nya bolaget sålts slut i en sällan skådad köprusch. Två och en halv miljon kronor hade nu det nybildade bolaget att röra sig med, och för dessa pengar införskaffades utrustning och anställdes nytt folk. Intresset fokuserades alltså på gruvan i Braganzavågen, som i och med det nya bolaget fick det passande namnet ”Svea”.

Sommaren 1917 gav sig ett sjuttiotal kolarbetare från främst Höganäs, Billesholm och Bjuv iväg till Svea. Resan blev ingalunda problemfri, oron för tyska ubåtar var stor, och paradoxalt nog var det svårt att komma iväg eftersom kolbristen under kriget gjorde det komplicerat att få tag på bränsle till båtarna. Det hade dock inte varit några problem för företaget att rekrytera arbetare till det avlägsna och föga gästvänliga Spetsbergen. Krisen var svår i Sverige 1917, svälten hotade och med en betalning på en halv till två gånger det man fick i Sverige var det inte svårt att locka med ett årskontrakt i Svea.

Företaget ställde en hel rad krav på sina anställda; man skulle vara frisk, något som en läkare vid en hastig blick kunde konstatera, men viktigare var att man skulle vara gift, vilket förmodligen ansågs som ett utmärkt argument att använda i ett eventuellt förhandlingsläge med den svenska staten om det skulle komma att krävas ekonomiskt bidrag till Svea. Bolaget skulle genom att anställa enbart gifta arbetare kunna peka på arbetarnas försörjningsplikt.

Isolerade för omvärlden

Under de nio år som Svea var i drift, bodde ungefär två tusen svenskar, såväl kvinnor som män, under längre eller kortare tid på denna lilla ockuperade landbit i kartans absoluta periferi. Man arbetade i Sveagruvan under den långa och mörka högarktiska vintern och byggde hus och lastade kolet under den förföriskt vackra men förbryllande korta sommaren.

I minst åtta månader per år var Svea isolerad från omvärlden, vilket i praktiken innebar att man inte kunde vara där i mindre än ett år. För många av människorna i Svea, även de som inte var gruvarbetare (där fanns naturligtvis alla möjliga typer av hantverkare, samt ingenjörer och kökspersonal) blev vistelsen i Svea en förbannelse.

Men åtskilliga blev också bitna av de arktiska livsvillkoren och ville absolut inte ge sig av hem igen (detta är för övrigt något som gäller många av de kolgruvearbetare jag nyligen samtalat med i Longyearbyen; har man väl vant sig vid den karga friska naturen, vinterns mörker och det flödande sommarljuset är det svårt att tänka sig ett liv i t ex Oslo igen). Bolaget uppmuntrade kulturella aktiviteter; bland annat gavs en liten tidning ut, och några spelade amatörteater för att fördriva tiden.

De speciella förutsättningarna gjorde samtidigt att man arbetade mycket, sällan mindre än tio timmar per dag, och eftersom företaget uppmuntrade till välbetalt övertidsarbete blev arbetsdagen ofta ännu längre. Arbetet tycks ha förflutit utan några större intermezzon. Visserligen ledde en stor strejk vid ett tillfälle till att samtliga arbetare reste hem. Men gissningsvis är en händelse från tiden runt 1920 mer talande.

Det hade bland de syndikalistiska gruvarbetarna beslutats om en punktstrejk, men så fort det kom till bolagets kännedom vad som höll på att hända fick arbetarna igenom sina krav. Tiden var för värdefull för att man skulle ha råd att tjafsa om några ören i ökad ersättning, var bolagets uppfattning.

Statligt ägande

Sin blomstringsperiod upplevde Svea runt 1920 då upp till sex hundra arbetare var sysselsatta, många av dessa enrollerade på två- eller treårskontrakt. Så betydelsefullt ansågs Sveagruvans kol vara för Sveriges ekonomiska självständighet att Kommerskollegium 1921 initierade ett nytt bolag, ”Svenska Stenkolsbolaget Spetsbergen”, där den svenska staten hade majoritet.

Det var Statens Järnvägar som var främste uppköparen av det ovanligt rena och högkvalitativa kolet. För Svea utgjorde SJ därmed en säker inkomstkälla, men med elektrifieringen minskade behovet, och till råga på allt skedde detta samtidigt som det tarvades nyinvesteringar i Svea. Som om inte detta var nog sjönk de internationella kolpriserna, vilket direkt påverkade lönerna. Kritiken mot statens engagemang blev hård, och det talades för första gången offentligt om en stängning av Svea.

I efterhand kan konstateras att den svenska ockupationen och det därpå följande gruvprojektet i Svea fick ett rätt snöpligt för att inte säga tragikomiskt slut.

Det var en brand den 12 maj 1925 som definitivt satte stopp för verksamheten. Får man tro några av de arbetare som befann sig på platsen orsakades eldsvådan av att en lokomobil som stått felparkerad i öppningen till en av de två gruvgångarna började brinna. Branden skall ha uppstått då lokomobilens motor skar ihop på grund av överhettning, vilket i sin tur berodde på att det saknades en passande smörjolja; man hade helt enkelt glömt att sända iväg den beställda smörjoljan från Sverige vid den senaste leveransen.

Svea blev norskt

Efterspelet till ockupationsäventyret var i stort sett odramatiskt. 1934 såldes Svea till det norska kolbolaget Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S för en miljon kronor, ett beslut som klubbades igenom i riksdagen med endast en rösts övervikt.

Norrmännen restaurerade Svea efter branden, och fick göra det ytterligare en gång sedan tyskarna bombat anläggningen 1944. Fem år senare lades driften ner, men 1970 gjordes stora fynd som visade att Sveas koltillgångar var de största på hela Spetsbergen. Med stor entusiasm återöppnades Svea och åtskilliga glädjerop hördes över hur billigt man kommit över gruvan från de godtrogna svenskarna. Men säg den glädje som består; det visade sig efter några år att kolet som visserligen finns i stor mängd inte är tillräckligt rent för att en brytning skall vara lönsam. Idag är Svea stängd, men tolv personer från Store Norske håller vakt året om. Med bättre reningsteknik och bättre priser blir kanske Svea åter en lönsam affär. Därför väntar de tolv norska vakterna, liksom vi alla, på bättre tider.

Publicerad i Populär Historia 4/1993