Sveagruvan på Svalbard
Sveagruvan på hårda, kalla Svalbard skulle lägga grunden till Sveriges framtida energiförsörjning. Nu sopas spåren efter mänsklig aktivitet igen och Svea ska återställas till arktisk natur.
Gruvarbetarna uppställda framför mynningen till Sveagruvan på Svalbard, 1918.
På Svalbard, längst in i en fjord där isen ligger tjock från oktober till juni, finns en by som heter Svea. Hit leder inga vägar. På vintrarna går solen inte upp på fyra månader. På somrarna lyser den fyra månader i sträck.
Det här är isbjörnens, valrossens och fjällrävens rike. Ändå var det just på den här platsen, halvvägs mellan Nordnorge och Nordpolen, som Sverige för drygt hundra år sedan hade enorma förhoppningar.
Blickarna vändes norrut
I början av 1900-talet letade den tidigare stormakten efter en ny identitet. Finland hade förlorats till Ryssland 1809 och unionen med Norge hade upplösts 1905.
I jakten på en framtidsvision vändes blickarna norrut. Bergen, skogarna och älvarna i norr skulle lägga grunden för en ny storhetstid, för ekonomisk och industriell makt.
Etableringen av Kiruna och bygget av Malmbanan var en del av den visionen. Men ambitionerna var för stora för att rymmas inom rikets gränser. De sökte sig hela vägen upp till Svalbard, som då kallades Spetsbergen, tre dagars båtresa från Norges nordligaste kust.
Vetenskapsmannen Adolf Erik Nordenskiöld var med och kartlade mineralfyndigheterna på Svalbard.
Dag Avango, som är professor i historia vid Luleå tekniska universitet, visar i sin avhandling hur politiska, ekonomiska och vetenskapliga intressen sammanföll när Sverige började planlägga gruvor på Svalbard.
Svalbard som ingenmansland
Efter unionsupplösningen hade Norge börjat dryfta idén om att den nordliga ögruppens folkrättsliga status borde ordnas, med fördel genom att låta Norge administrera öarna.
– Eliten i Sverige tyckte att det var oerhört fräckt. Under unionstiden hade Norge inte haft någon egen utrikesledning, utan all utrikespolitik formulerades i Stockholm. 1905 bröt Norge sig loss och direkt, 1906 började man prata om att ta Svalbard. Det uppfattades som en provokation, säger Dag Avango.
Den svenska utrikesledningen ville absolut inte ge Norge suveränitet över Svalbard. De ansåg att ögruppen borde förbli ett ingenmansland, administrerat av Sverige, Norge och Ryssland gemensamt.
Politikerna såg gruvprojektet som ett sätt att stärka Sveriges inflytande över Svalbard och motverka Norges krav.
Arbetarbostäder vid Sveagruvan, i karg omgivning.
Stålindustrins intresseorganisation Jernkontoret ville å sin sida ställa om delar av Sveriges stålindustri från träkol till stenkol. På Spetsbergen trodde de sig kunna hitta rätt sorts kol för ändamålet, och samtidigt slippa betala tullavgifter.
Gruvan ansågs olönsam
Dessutom var det svenska forskare, med Finlandsfödde A E Nordenskiöld i spetsen, som i årtionden hade dominerat forskningen om ögruppen och som hade kartlagt mineralfyndigheterna där. Forskarna ville att kunskapen skulle komma den svenska industrin till del, samtidigt som de ville säkra finansieringen av framtida forskningsföretag.
Sommaren 1910 skickade därför Jernkontoret en expedition till ett antal områden på Svalbard. Kolfyndigheterna märktes nogsamt med skyltar som bar texten »Swedish occupation«. Jernkontoret bildade ett företag och bad Herman Lagercrantz, stålverksägare tillika Sveriges ambassadör i USA, att flytta hem för att bli bolagets styrelseordförande.
Under de följande åren var världsmarknadspriset på stenkol lågt och den planerade gruvan ansågs olönsam. Det hade dessutom visat sig att kolet på Svalbard trots allt inte lämpade sig för stålindustrins behov.
Kolprisern mångdubblades
Läget förändrades med första världskriget, som fick kolpriserna att mångdubblas. Sveriges fokus på Svalbard skiftade från stålindustrins behov till att leverera kol till järnvägen.
I augusti 1917 började AB Spetsbergens svenska kolfält bygget av Sveagruvan på Braganzavågen, längst in i Van Mijenfjorden. Företaget hävdade att gruvkolonin skulle kunna tillgodose Sveriges behov av stenkol under hundratals år.
Kontroll av en transportväg inne i gruvan. Permafrosten gjorde att man inte behövde bekymra sig för vattenflöden.
Den första januari 1920 skriver Johan Anders Hedberg, bas för utearbetarna vid Sveagruvan, följande i sin dagbok:
"Stormarna som förekommer här är av en särskild beskaffenhet. Den snö som ryker är så fin och torr att den tränger sig in överallt där det finns minsta öppning och bränner som eld där ansiktet inte är skyddat. Vi saknar en almanacka för det nya året, men får leta oss tillrätta ändå. Jag är vid gott humör."
Johan Hedbergs anteckningar, återgivna i boken Sveagruvan på Spetsbergen (1979) av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, ger en bild av vardagen i Svea under gruvans tredje vinter.
Tjäna betydligt bättre än hemma
Hedberg var född i Dalarna 1880 och var bland annat med och byggde Stockholms stadshus. På Svalbard kunde han tjäna betydligt bättre än hemma i Sverige. I slutet av maj konstaterar Hedberg att han har uppnått sitt mål, och under elva månader tjänat ihop tio tusen kronor netto, utöver de pengar som han hade sänt hem till familjen under året.
Priset som han och andra som arbetade vid Sveagruvan fick betala var isoleringen, mörkret och kylan – som kan variera från några köldgrader till minus 37.
Hedberg är ändå nöjd och avslutar ofta sina anteckningar med "Allt väl!" Han noterar några brutna ben och sjukdomsfall bland männen, men anser att en särskild tur tycks vila över anläggningen eftersom inga allvarligare olyckor har inträffat.
I januari 1920 hade Svea fått ett telegram från den norska gruvan i närliggande Longyearbyen. Det berättade att en explosion hade dödat 26 män. Den svåra olyckan skapade naturligtvis oro även i Sveagruvan.
Fientligheter under yta
På fritiden, berättar Hedberg, åker arbetarna kälke eller skidor och ordnar fester, men fientligheter bubblar under ytan. Han skriver om en trevlig afton, där han tillsammans med en kamrat framfört en sång "om vårt socker som ej räcker till". Plötsligt ändras stämningen:
"Ett vilt uppträde ägde rum på slutet och störde glädjen. En man blev knivhuggen. Någon drog sin revolver, men några skott avlossades aldrig", skriver han.
Oktober 1917. Rälsbanan från gruvan snöade ofta igen och man fick gräva tunnlar för att hålla den öppen.
Några gånger nämner Johan Hedberg att arbetarna är missnöjda med maten. I februari kommer så en vändning: föreståndarinnan avskedas från sin befattning i köket.
"Hon hade burit de bästa bitarna in i befälsmässen fast att ransonerna är lika. En gris slaktades, då arbetarna skulle få sin del fanns bara späcket kvar. Hämnden är ljuv!"
Låg isolerat från omvärlden
Konflikter mellan arbetare och arbetsledning var en viktig orsak till att Svalbards första gruvsamhälle, brittiskägda Advent City, hade misslyckats.
Ögruppen var ett ingenmansland som under den största delen av året låg isolerat från omvärlden. Detta var något som gav arbetarna större makt än vad de hade i gruvorna på kontinenten.
Dag Avango skriver i sin avhandling att AB Spetsbergens svenska kolfält var mycket medvetna om detta, och utformade Svea för att vidmakthålla fred och säkra en stabil produktion.
Fritidslokal med bibliotek
Det gjorde företaget bland annat genom att erbjuda relativt sett drägliga levnadsförhållanden. Bostäderna höll god standard, man hade grisar som levande köttförråd för den långa vintern, och man drygade ut matförrådet med renjakt.
Vidare hade arbetarna en fritidslokal som rymde ett bibliotek, vilket kunde användas för möten, teater och dans.
Svenskar, danskar och norrmän under en fest i mässen.
Samtidigt byggdes hela samhället för att upprätthålla hierarkin mellan tjänstemän och arbetare. Linbanan delade in Svea i två delar.
På västra sidan om den låg ingenjörernas och arbetsledningens hus, på den östra sidan fanns arbetarbostäderna. Ingenjörernas bostäder utrustades med fina möbler, porslin, tapeter och prydnadsföremål för att återskapa en svensk borgerlig standard mitt i Arktis.
Skapade hierarkier
Ett undantag från denna ordning gällde gifta arbetare. De fick också sina bostäder på den västra sidan, granne med ingenjörerna. Tanken var att skapa hierarkier mellan olika kategorier av arbetare och därmed försvaga den fackliga sammanhållningen.
Kvinnorna i Svea var medföljande fruar eller arbetade i köket och tvätteriet. En av dem var Naimie Gevert (gift Möller), som var kocka i Svea 1921–24.
I en intervju med Resar-Herman Jakobsson (en av författarna till ovan nämnda bok) berättar hon att de en lördag var tre flickor vid dansen, tillsammans med nästan tvåhundra män.
"Jag dansade med en av gubbarna, då han plötsligt började bli i mitt tycke ganska oförskämd. Det var någonting ovanligt, eftersom det nästan var någonting heligt att männen skulle sköta sig vid danserna", berättar Gevert.
Kvinnor bannades från danserna
Efter den händelsen beslutade kvinnorna att inte längre delta i danserna. De ändrade sig tre veckor senare, när de andra arbetarna hade tvingat den aktuelle mannen att be om ursäkt.
"Efter den händelsen kontrollerade gubbarna varandra så att ingenting skulle få oss att ändra oss igen", säger Naimie Gevert i intervjun.
Fartyg i fjorden vid Sveagruvan.
Brytningssystemet i Sveagruvan var så kallad ort- och pelarbrytning. Det är samma teknik som användes i Höganäs, och alltså något som de arbetare som rekryterades från Skåne var vana vid.
Metoderna var manuella. Man använde en "förskrämningshacka" för att hugga ut en ränna i "kolflötsens" (kollagrets) undre del, och borrade med handborr för att placera sprängmedel. Det brutna stenkolet lastades i vagnar och transporterades till en omlastningsstation vid gruvmynningen.
Behövdes inga vattenpumpar
I ett väsentligt avseende skilde sig brytningssystemet i Svea från hur det gick till i Sverige. Här behövdes nämligen inga vattenpumpar, eftersom kolflötsen var belägen i permafrost, och något vatten därmed inte sipprade in i gruvan.
Ute på jakt, 1918.
I början av Sveas existens transporterades kolet från gruvan till lagret med hjälp av en kilometerlång rälsbana längs marken. Banan snöade dock ofta igen, och arbetarna fick lägga mycket tid på att gräva snötunnlar. Därför byggde man efter en tid en linbana, vars korgar kunde frakta stenkolet högt ovanför snötäcket.
Sveriges storslagna planer för Svalbard kom att sluta i ett misslyckande. Svalbardtraktaten från 1920 var visserligen en halv seger.
Ekonomisk kris
Norge fick ögruppen, men andra länders rätt att driva gruvor säkrades, och den norska statens rätt att beskatta gruvindustrin begränsades. Men naturen var en mäktig motståndare till Sveagruvan.
Ibland rasade hårda stormar som gjorde att arbetarna inte kunde lämna sina bostäder. Det hände att linbanans korgar blåste iväg i orkaner. Fjordisen bröt sönder hamnkajen. Permafrosten tinade där man grävt tunnlar, så att taket i gruvgångarna rasade in.
Allt detta bidrog till att mängden kol som bröts inte nådde upp till företagets målsättning. Som om detta inte var nog gick hela världen in i en djup ekonomisk kris i början av 1920-talet. Priset för det stenkol som Sveagruvan exporterade rasade från 160 kronor per ton till bara 30 kronor.
Brand bryter ut
År 1923 fanns det ännu en glimt av hopp för gruvan. Svenska staten tog kontroll över företaget och beordrade SJ att göra förköp av kol, så att Svea kunde bygga ut sin kapacitet för att nå en lönsam produktion. Men hoppet släcktes när en brand bröt ut i Sveagruvans nya, stora gruva 2, i maj 1925. Och nu hade de svenska politikernas vilja att stödja gruvan slocknat.
1926 sattes bolaget i likvidation och svenskarna lämnade Svea och Svalbard. Inne i det frusna berget stod den övergivna Sveagruvan, fortfarande i brand.
Kol lastas i vagnar. I bakgrunden skymtar lin-banan som skar rakt igenom gruvsamhället.
I maj 2020 kör jag snöskoter på fjordisen nedanför Svea. Närmast stranden står lagerbyggnader, silor och containrar som skulle kunna tillhöra ett hamnområde var som helst i världen.
Bakom skymtar äldre träbyggnader målade i rött. Ovanför byn står fjällen, svartrandiga på de brantaste ställena där snön inte får fäste.
Det är förbjudet att komma in i samhället. Hela området längst in i Van Mijenfjorden klassas som en rivningsarbetsplats och är stängt för besökare.
En viktig arbetsgivare
Efter att svenskarna hade lagt ned gruvdriften stod Svea tom till 1934, då gruvan såldes till bolaget Store Norske. Sedan 1976 ägs Store Norske av den norska staten.
Under andra världskriget sattes husen i Svea i brand av en tysk ubåt, och under långa perioder har gruvsamhället liknat en spökstad. Under perioder har gruvdriften startats upp igen.
Store Norske har varit hela Svalbards viktigaste arbetsgivare och Svea har tidvis varit den viktigaste gruvan, med hundratals anställda och familjemedlemmar som har bott i byn. Så sent som 2014 öppnades en ny, stor gruva i Lunckefjell ovanför Sveagruvan.
Brand i en av byggnaderna i samhället vid Sveagruvan, 1919.
Året därpå avbröts brytningen på grund av låga kolpriser. Och samtidigt blev det allt tydligare att kolgruvor inte rimmar så väl med Norges klimatmål och internationella rykte.
2017 meddelade den norska regeringen att gruvdriften i Svea ska avvecklas, och att spåren av mänsklig aktivitet i området ska rensas bort. Målet är att fjällen och fjorden åter ska bli en del av den vilda arktiska naturen.
Kulturminne
Tre och en halv byggnad ska bevaras som kulturminnen, har Norges riksantikvarie slagit fast.
Det som ska sparas åt eftervärlden är transformatortornet – den enda byggnaden i Svea som har bevarats i sin helhet sedan den svenska tiden, samt sjukhuset och bageriet, som båda byggdes av Store Norske 1945.
Sveagruvan idag. Vid vattnet ses modernare byggnader, och ovanför dem äldre träbyggnader. Förutom några hus som bevaras ska allt rivas.
Den "halva byggnad" som ska bevaras är en källare, som härrör från den svenska tiden. Ovanför denna byggde norrmännen ett proviantlager, med en hundgård intill.
Den norska riksantikvarien rekommenderar att huset ska behållas för att bevara den gamla källaren. Alla andra byggnader i Svea ska jämnas med marken.
Vägarna och kortbaneflygplatsen ska rivas, likaså infrastrukturen i själva gruvorna. Hela rivningsprojektet beräknas kosta 2,5 miljarder norska kronor och pågå till 2025.
Viktig för turismen
Historieprofessor Dag Avango, vid Luleå tekniska universitet, anser att rivningen av Svea är onödig. Han menar att gruvans infrastruktur hade kunnat användas för andra ändamål, trots att kolgruvan stängs.
På Svalbard finns det andra exempel på att så kan ske. Det tidigare gruvsamhället Ny-Ålesund har exempelvis blivit ett centrum för internationell forskning, och den forna sovjetiska gruvorten Pyramiden är viktig för turismen.
– I Svea har det pågått gruvdrift i massiv skala i över hundra år. Föreställningen att området ska kunna bli återställt så att det ser ut som arktisk natur igen är naiv, säger Avango.
Annakaisa Suni är frilansjournalist.
Publicerad i Populär Historia 1/2021
